joymotmedelhav

June 2nd 2017. At last – the second year of our big adventure has started.

I have decided to write my blog only in English this year as there are so many of our American friends who want to follow us and it takes too much time and effort tor write both in Swedish and English. I hope all my Swedish relatives and friends will excuse me.

Yesterday Joyce and I flew from Stockholm to Paris and took the train to the little station Igney-Avricout between Nancy and Strasbourg. Jaques, the boss of the marina, picked us up with his car and drove us to Lagarde where Joy was waiting for us, already well cleaned by the marina staff, the engine and all the devices working well. Lagarde was at its best with its rural charm, a heat-wave and great concert by the birds: nightingale, cuckoo-bird, blackbirds and more. After a lovely dinner at the Lagarde restaurant it was great to crawl into our bed. Joyce is struggling quite a bit with all the relative discomforts with boat life but I just fully enjoy it.

So now the plans are made for our three month boat trip from Lagarde to Strasbourg, down the Rhine to Mainz, up the river Main to Bamberg, on the Main-Donau Canal over to Donau and then on Donau (the Danube) all the way down to the Black Sea. All the way there are mates coming and take turns to help me with the boating and the locks, children, grandchildren and friends. Joyce will leave after two months, in Budapest, that was her limit for her for boat life. I try to attach a file with the plan of the route and a map.

Schedule boattrip 2017

Tomorrow the first of our mates will arrive, my 91 year old (sic!) sister Birgit and her younger friend and very competent boat-person Ann. On Sunday we take off. The picture show the first 200 yards of the trip on the Canal de la Marne au Rhine and in the background you might see the first lock of the 42 (sic!) we have to pass before we arrive in Strasbourg next week.

Lördagen den 27 augusti

Från Toul gick vi till Nancy, och blev båda väldigt förtjusta i den äldre delen av stan med det enormt vackra världsarvet Place Stanislas (se bilden) och ett riktigt förnämligt konstmuseum. Här stannade vi en dag extra innan vi gick vidare på sista tvådagarsetappen.

Den 24 augusti, på dagen tre månader efter att jag kastade loss från bryggan på Långholmen, anlände så jag och Anders till Lagarde, där jag har bokat plats för båten över vintern. Ett viktigt skäl att jag valt just Lagarde var att de (som det verkar som enda ställe i östra Frankrike) har en kran som kan lyfta båten ur vattnet och en mekaniker, som kan fixa problemet med att det läckt in vatten i oljan i drevet, något som jag upptäckt för några veckor sedan och som behöver åtgärdas innan vintern för att det inte skall bli korrosionsskador på drevet. I Lagarde finns en marina som framför allt ägnar sig åt att hyra ut kanalbåtar men som också åtar sig att förvara fritidsbåtar över vintern. De sista dagarna började jag på allvar bli medveten om att Lagarde är en mycket liten by, där det inte finns en enda affär utom det marinan har att erbjuda. Det verkade inte så kul att vara där i fem dagar och jag övervägde att gå tillbaks till Nancy, där jag också fått erbjudande om vinterplats till ungefär samma pris som i Lagarde. Men först måste förstås jobbet med drevet göras klart. Vi fick besked av chefen på stället, den mycket jovialiske Jaques Lucas och hans skotske mekaniker Bill om att jobbet skulle kunna göras dagen därpå och att de hade reservdelar i form av packningar för propelleraxeln som förhoppningsvis skulle avhjälpa felet.

Smidigt och lätt lyftes båten ur vattnet och Bill kunde demontera propeller och propelleraxel. Han kunde så småningom konstatera att packningarna behövde bytas men att propelleraxeln och drevet för övrigt var helt OK, tack och lov. Men ack och tyvärr, packningarna de hade var av fel modell, nya behövde beställas från Paris och kunde inte komma fram förrän på måndag. Därmed var saken klar, eftersom vårt flyg hem går på måndag blev det ingen tid att gå tillbaks till Nancy och Joy får vackert stanna i Lagarde.

Anders bestämde sig för att åka till Nancy några dagar och bo på hotell men för mig blev det helt OK att stanna i Lagarde och ha tid i lugn och ro att göra iordning allt för vintern, städa och fixa och packa. Här har det varit stor värmebölja med 34 grader på eftermiddagarna och jag har njutit mycket av att ha gott om tid för båtjobbet men också för att förbereda mig mentalt för att avsluta detta stora äventyrsprojekt, lämna båten här över vintern och resa hem till livet i Stockholm. I stort känner jag mig mycket nöjd med denna båtresa, först 500 sjömil segling från Stockholm till Travemünde och sedan kanalfärd i 192 mil, genom fyra länder, 297 (!!) slussar och med nio olika gastar. Det är mycket att summera och utvärdera, massor av intryck att sortera, massor av lärdomar att sammanfatta. Och sedan tillsammans med Joyce dra slutsatser om hur vi skall fortsätta resan nästa år.

 

Saturday, August 27th. We made a two-day-stop in Nancy, which was a very pleasant experience with the famous Place Stanislas, an excellent art museum and nice restaurants in the old city.
On August 24th, exactly three months after I left my dock in Stockholm, we arrived to Lagarde, which I have planned as a winter harbor for Joy at the marina Navig´France. The reason I have chosen Lagarde, even if it is a small village is that the marina has a crane that can lift the boat out of the water. And that I needed because I had found a problem a couple of weeks ago which only can be handled with the boat on land (for the engineminded I can tell that there is water in the oil of the drive, usally because of worn out seals on the propeller axis).

So the boat was lifted and the very professional mechanic Bill (who is scottish) could soon find out that the expected seals needed to be replaced. In the meantime Anders had decided to go back to Nancy for a couple of days while I stay in Lagarde to make the boat ready for the winter (cleaning and sorting out what to take home, packing and cleaning again). It is good for me to have a couple of days on my own for the job but also to process the fact that this big adventure has come to an end. I need to start evaluating what has been good, what could have been better, what are the important things I have learned. And then go home and with Joyce draw the conclusions and make the plan for next year.

Toul den 20 augusti
Sedan en vecka pågår nu sista etappen av det långa kanaläventyret. Joyce började längta efter den större komforten hemma i Stockholm och reste hem från Vitry-le-Francois tillsammans med Gunnar.

Hon hade dock hållit ut med båtlivet i två månader och blev de sista veckorna i Paris och Champagne riktigt förtjust i detta speciella sätt att resa.

Efter några dagar mönstrade sedan min gode vän Anders på som gast för resten av båtturen. Vi har seglat tillsammans förut och gick också Göta kanal tillsammans i min Maxi 77:a för 16 år sedan.

Under en vecka har vi nu avverkat inte mindre än 94 slussar på Canal de la Marne au Rhin. Kanalen förde oss upp genom det vackra kuperade Lorrainelandskapet till en högsta punkt vid Mauvagetunneln, en fem km lång tunnel rakt genom berget. Förutom staden Bar-le-Duc med en en vacker medeltida stadskärna högt uppe på en kulle var det mest i små lantliga tysta byar som vi fann våra natthamnar. Kanalen var i ganska dåligt skick, full av sjöväxter som fastnade i rodret och propellern och satte igen kylvattenintaget, vilket gjorde att jag flera gånger fick ta på mig cyklopen och dyka ner och rensa bort skräpet.

Slussmaskineriet i de automatiska slussarna har också hakat upp sig ibland men slusspersonal har alltid kommit ganska snabbt och löst problemet. Motorn har fungerat bra hela tiden utom en het dag när den blev överhettad och vi fick förtöja oss vid kanalkanten vid mitt medförda spett och låta den svalna. Jag var rädd för att det var något allvarligt fel, ringde min mekaniker i Stockholm för att få råd och slusspersonalen för att meddela mitt dilemma. När jag rensat kylvattenintaget och motorn svalnat gick det dock att utan problem ta sig till nästa gästhamn och sedan dess har motorn fungerat utmärkt. Vi har nu klättrat ner till Meusedalen och gått in på Canal de la Meuse, som vi lämnade för en månad sedan när vi skulle ta den långa omvägen till Paris. Här är vi nu i staden Toul, som är mycket charmig med en medeltida stadskärna omgiven av en ringmur och med två magnifika katedraler. Här blir vi kvar en dag innan vi ger oss iväg på den sista etappen via Nancy och de sista 17 slussarna på resan innan vi är framme vid vinterhamnen i Lagarde.

Toul, August 20th
In Vitry-le-Francois, Champagne, Joyce left for Sweden together with Gunnar as she after having bravely endured two strenuous months of boat-life was longing for the comfort at home in Stockholm. To Vitry came then my old friend Anders to join me for the rest of the trip. The last week we have made no less than 94 lock as the Canal de la Marne au Rhin has taken us up through the hilly and very beautiful Lorraine landscape. On the top there was a 3 mile long tunnel, the Mauvage tunnel, which took us through the mountain over to the other side, where we climbed down to the Meuse valley, which we left a month earlier on our long detour to Paris and Champagne. The canals were in bad shape with lots of water plants, which got stuck in the propeller and the rudder, which I several times had to dive down with my cyclope to rinse (se picture). There was also an incident when the engine got overheated, which was very worrisome but was solved by antother diving to rinse the inlet of the coolingsystem. Now we have come to Toul, a charming medeival town, where we stay an extra day before the last 17 locks of the trip, via Nancy to our winter harbour in Lagarde.

Dormans den 6 augusti. Vi har nu lämnat Paris, där vi tillsammans med barnbarnen Agnes och Christoffer hade en härlig vecka (se avskedsbild)

Vi avverkade alla de störta sevärdheterna, som jag inte skall trötta mina bloggläsare med. Det speciella med detta Parisbesök var dock att som bas ha egen båt mitt i Paris i denna mycket välordnade gästhamn, Port de l´Arsenal (se bild med Place de la Bastille i bakgrunden, kanske kan ni också identifiera Joy där).

Smolk i glädjebägaren blev det dock när jag blev av med min plånbok med bankkort, körkort och ganska mycket kontanter. Det hände på Metron i en kaotisk stund då alla trängde sig på bakifrån för att komma med i vagnen. När jag så småningom fick en sittplats upptäckte jag vad som hade hänt. Och inte nog med det: när vi kom hem till båten visade det sig att någon hade varit där under dagen och lagt beslag på en av mina hopfällbara cyklar på fördäck och kapat en av mina nya långa förtöjningslinor. Hamnen är helt öppen för allmänheten under dagtid, låst och övervakad bara under nätterna. Hela denna sorgliga händelse överskuggades dock av alla fina och spännande upplevelser i Paris, där jag, (trots Eiffeltornet, Louvren och allt det andra) mest av allt uppskattade att flanera längs Seine. Det är väl helt unikt bland världens storstäder med dessa långa breda kajer hela vägen längs centrala stan, utan bilar och helt förbehållet flanörer, kärlekspar och familjer och grupper på picknick. Sommartid skapas även konstgjorda plager längs rive droite med sand, gräsmattor, solparasoller och vilstolar – verkar lite knäppt men de var fulla av livsnjutande parisare.

Sedan några dagar är vi nu åter på väg, nu österut på floden Marne mot Champagne och vinterhamnen i Lagarde, tillsammans med vår nye vän och gast, Gunnar. Till några av Gunnars många tillgångar hör att han är vinkännare, riktigt bra på franska och dessutom utbildad sjöofficer. Det tog några dagar att lämna Paris´ förstäder, göra ett långt strandhugg för att beundra katedralen i Meaux, där Gunnar också inhandlade ett utsökt parti brieostar, i denna gamla huvudstad för Brieosttillverkningen. På tredje dagen ändrades plötsligt sceneriet kring floden till ett öppet landskap av kullar med vinodlingar, faktiskt de första vi sett på vår färd. Vi hade nu kommit in i vindistriktet Champagne (som vi hade lite svårt att identifiera då det inte sammanfaller med det administrativa området). Vi övernattade i Château-Thierry och besökte La Fontaines barndomshem där som nu är ett fint och ambitiöst museum för honom och hans livsverk av fabler. På kvällen firade vi med att som fördrink till middagen dela på två halvflaskor utsökt champagne som Gunnar i all hemlighet hade köpt in och kylt.

Njutningen av denna champagne med utsikt över vinfälten åt ena hållet och den idylliska bykyrkan i Dormans åt andra var helt unik och jag insåg att jag aldrig tidigare riktigt smakat och uplevt champagne.

Champagne Aug 6th. We have now left Paris and the grandchildren behind after a great week with all the sights and enjoying having my own boat in the middle of Paris as our base. We have now got a new mate, Gunnar with lots of qualities as being good in the french language and on french wines as well as even having a training as a naval officer. We have now for a couple of days enjoyed the open landscape of Champagne with vast vineyards, idyllic town and villages. And also enjoyed our first bottles of champagne in this lovely village of Dormans. 

Onsdagen den 27 juli. Nästan på dagen två månader efter avfärden från Stockholm gjorde vi igår vårt högtidliga intåg i Paris med min kära Joy, med Joyce och de glada gastarna Agnes och Christoffer.

Här kommer vi nu att stanna en vecka på den trevliga och välorganiserade gästhamnen Port de l´Arsenal mitt i stan, nära Place de la Bastille.Vi firade gårdagen med en flanering längs Seine, restaurangmiddag

och ett besök till Notre Dame, i magisk kvällsbelysning. Här en selfie av en mycket nöjd kapten:

Wednesday July 27th. Yesterday: Paris!!

Söndagen den 27 juli. I Rethel vid floden Aisne hade vi gastbyte, de äldre damerna lämnade, nöjda och glada, och kaptenen tog tåget till Paris och hämtade upp nästa barnbarn, sonson Christoffer. Samtidigt kom högsommarvärmen till Frankrike och vi hade det riktigt hett några dagar, 32 grader som mest. Uppe på däck var det dock ganska behagligt genom fartvinden och även en del naturliga fläktar. Floderna slingrade sig vackert genom det huvudsakligen lantliga landskapet och de automatiska slussarna tog oss ytterligare ett antal steg ner mot Seine. Killarna kompade bra vid slussningen och färden gick utan värre missöden än en viss väntan vid en krånglande sluss. På kvällarna har de sedan varit fullt sysselsatta med att leta Pokemon, den nya flugan för sommaren bland alla barn och ungdomar. Det sedvanliga kortspelet på kvällarna med favoritspelet Chicago har de förstås också haft tid för, ett spel där alla nu (även Joyce) är så drivna att vi turas om att vinna.

När Aisne sedan mynnade ut i Oise (som är en biflod till Seine) kom vi till mer tättbebyggda trakter, mer pråmtrafik och bemannade slussar, som dock släppte igenom oss smidigt utan någon väntan. Igår kom vi sedan till den fashonabla gästhamnen i Cergy, bara två dagars båtfärd från Paris. Här bjöd Gustaf på avskedsmiddag på en av alla restaurangerna i hamnen.

Och idag tog jag honom till Paris och med upp i Eiffeltornet innan jag lämnade av honom vid flygplatsen och tog emot nästa gast, Christoffers syster Agnes, 15, som nu skall få vara med om det högtidliga intåget nästa vecka per segelbåt in i Paris.

Sunday, July 27th. We have had a very nice trip on the rivers Aisne and Oise in a beautiful rural landscape and mostly well functioning automatic locks, taking us several more steps downwards. The two young mates, Gustaf and Christoffer, has worked well together in the locks and have been very busy in the harbours to catch Pokemons, the new hit for kids this summer. But of course they also had time to participate in cardgames in the evenings, especially the favorite family game Chicago. Yesterday we arrived to the fashionable marina in Cergy, only two days by boat from Paris, where Gustaf took us to a farewell dinner in one of the many restaurangs at the harbor. Today I took the train with Gustaf to Paris and made it up to the Eiffel tower before I followed him to the airport and there also met our next mate, Agnes, 15, Christoffers sister. And now we are all looking forward to our much longed for entry to Paris next week, where we will stay at Port d´Arsenal, close to the Bastille.

Söndagen den 17 juli
Sitter nu på Charles de Gaulle-flygplatsen i Paris och väntar på nästa gast, sonson Christoffer, 12. Kan se tillbaks på en mycket lyckad vecka på de franska kanalerna med, förutom Gustaf, två äldre damer i form av min syster Birgit, 90 år, och hennes väninna den betydligt yngre Ann, som har rik erfarenhet av kanaler och slussar. Här har ni hela besättningen, samlad på Place Ducale i Charleville, ett vackert renässanstorg, som mycket liknar Place Vosges i Paris.

Båtresan har fortsatt på floden Meuse genom de franska Ardennerna, med mäktiga höga lövskogsklädda kullar kring floden och här och där små byar och städer för behaglig ankring och restaurangbesök. Till Laifour kom Birgit och Ann med tåget och installerades i sina kojer mitt i EM-finalen i fotboll. Min hemmagjorda landgång kommit väl till pass denna vecka:

De automatiska slussarna har fungerat oklanderligt och tar sällan mer än en kvart att passera och med två gastar (Gustaf och Ann) och två hjälpgastar (Birgit och Joyce) har det varit en behaglig resa för kaptenen.

Vid Pont-de-Bar lämnade vi Meuse och gav oss in på Canal des Ardennes, som klättrade nerför Ardennerna med 26 seriekopplade neråtslussar i tät följd ner till floden Aisne. Nu blev landskapet mer likt det vi känner igen från Göta kanal med fält och åkrar omväxlande med lövskog omkring den ganska smala kanalen.

Igår anlände vi så till Rethel, där vårt nästa gastbyte skulle ske. Vid den sista slussen (”Det här blir nog min sista sluss i livet”, sa Birgit men det tillåter jag mig att tvivla på) hakade det automatiska maskineriet upp sig för första gången så vi fick tillkalla slusspersonalen och vänta nästan en timme. Men sanningen att säga hade vi fått tillkalla slusspersonalen en gång tidigare men det var vårt eget fel för då hade vi pausat i en sluss för att njuta av vårt svenska eftermiddagskaffe. Det gillade inte det automatiska systemet, som kopplar ifrån om man inte fortsätter ganska direkt till nästa sluss; vi fick stränga förhållningsorder av slussvakten att aldrig stanna inne i en sluss och alltid meddela när man tar paus.
Stämningen på båten har för det mesta varit god och allra bäst vid drinken före maten vid 5-tiden, som framgår av följande bild från det Gustaf kallar tantveckan. Han har dock tagit det med sitt vanliga goda humör och drivit hejdlöst med tanterna, särskilt Birgit. Nu ser han dock fram mot att få en killkompis på båten. Och Paris börjar närma sig, bara 10 dagar kvar…

Sunday, July 17th

This last week has been a very enjoyable trip on the river Meuse through stunning views of the Ardenne mountains and then a climb down through 26 automatic locks in sequence to the plain and river Aisne. The automatic locks has worked fine except in the last lock, where we got stuck for an hour and had to call the lock-guards to help us further. We have usually been alone in the locks and they have then taken less than 15 minutes to pass. My sister Birgit, 90, has had a good time and has made good use of my homebuilt gangway. Her much younger friend Ann has had a lot of experience with canals and locks and been a great mate together with Gustaf, now and then also with the help of second mates Birgit and Joyce, which has made it a very comfortable week for the captain. To-day I am meeting our next mate, sonson Christoffer,12, at Charles de Gaulle Airport and Gustaf is looking forward to a change from the week with the old ladies. And Paris is coming up, only 10 days left…

Fredagen den 8 juli. Vi har nu haft några dagars lugn och behaglig färd genom Belgien, som bjöd på vackra naturscenerier med skogklädda kullar, dramatiska klippor och några mycket vackra städer som Namur och Dinant. Utsikten från citadellet i Namur över staden och de båda floddalarna, Meuse och Sambre, som sammanflyter här, var helt hänförande, svår att göra rättvisa på bild. På bilden här äter vi goda pizzor i Namur med citadellet i bakgrunden.

I Dinant hade vi en magisk varm kväll med spegelblank flod och utsikt över det illuminerade citadellet, dramatiskt beläget högst uppe på en klippa.

I Dinant fanns också överallt påminnelser om att Adolphe Sax, uppfinnare av saxofonen 1842, föddes här: se bilden av saxofonstatyer på bron (märk också den svenska flaggan på bron i denna mycket turistiska stad).

Idag har vi sedan gått över gränsen till Frankrike, betalat slussavgiften (110 €/månad) och kvitterat ut en apparat som skall styra de många automatiska slussarna i Frankrike. Vi har nu lagt till i gästhamnen i gränsstaden Givet med två dagar kvar till Laifour, där syster Birgit, 90 år, och hennes vän Ann skall mönstra på. Kvällarna här ägnar vi som vanligt med barnbarnen åt kortspel, mest favoritspelet Chicago, där Joyce nu har lärt sig alla knepen och vunnit ett flertal gånger över oss veteraner.

Fridag, July 8th. The last days we have been travelling through the southeast of Belgium, a beautiful countryside with wooden hills and high cliffs along the river Meuse. Our guestharbours have been in small beautiful towns like Namur and Dinant, both with impressing citadells on high cliffs guarding the towns. In Dinant there were many reminders of it´s native son Adolphe Sax, who invented the saxophone 1842. See picture of Joyce and a big saxophone statues on the bridge (and note also the Swedish flag in this very touristic town). Evenings we spend playing cards, which always have been a major attraction for my grandkids on the boat. Our favorite Chicago, a kind of Swedish poker game, which Joyce now has learned so well that she has been beating us several times.

Den 4 juli. Här är vi nu sedan fyra dagar i Maastricht, stan i Holland nära gränsen till Belgien och Tyskland, där EU kom till 1993 på gott och ont. Här har legat i den gamla hamnbassängen, en trevlig gästhamn som ligger i centrum och är omgiven av restauranger och barer. Här lämnade oss Gina och Tom efter en veckas mycket trevlig samvaro.

Och igår for Joyce och jag med tåg till Bryssel för att hämta vår nästa gast, dotterson Gustaf 14 år, på flygplatsen och efter att först ha turistat i Bryssel några timmar, ätit en läcker brysselvåffla och beskådat Manekin Pis och alla choklad- och spetsaffärerna. Här i Maastrich har vi nu också ägnat oss åt att lösa en del problem. ”There is always something, boatlife is full of crises”, säger Joyce och jag svarar: ”Life is full of crises” – i linje med min gamla filosofi att båtlivet är en god modell och övning för resten av livet. I båttillbehörsaffären har jag skaffat de europeiska Campinggasflaskorna med nödvändiga tillbehör för att ersätta mitt svenska gasolsystem. Vi har fått mekanikerhjälp med att byta en alltför slack generatorrem, som Tom hjälpt mig att identifiera som den troliga orsaken till ett biljud gnisslande från motorn som kommit och gått under några veckor. Jag har också lyckats få tid hos en tandläkare och fått hjälp med en tandvärk, som jag haft några veckor och som visade sig var en sprucken kindtand, som nu är provisoriskt lagad och förhoppningsvis skall hålla till jag kommer hem. Tillsammans med Gustaf har vi nu också monterat den nya gummibåten, som Gustaf genast testat med roddturer i hamnen.

Så har vi förstås firat July 4th med lunch på McDonalds och en god kycklingmiddag på båten med flaggor och alla Joyces July 4th-dekorationer och sång av Joyce av raden av fosterländska sånger.

Så nu är allt klart för nästa etapp av kanalresan: i morgon far vi till Liège i Belgien och då gäller det hur vi kan klara oss med våra gamla rostiga franska.
Jag har länge velat göra en bild av vår rutt på denna långa kanalresa, hela vägen från Lübeck till Lagarde i östra Frankrike (som blir vår vinterhamn). Och nu tror jag att jag har löst det problemet också, så här har ni den:

Maastricht, July 4th.
In this pleasant city we have now spent four days, saying goodbye to Gina and Tom after a very pleasant week with them and picking up our next mate, grandson Gustaf, 14, at the Brussel airport. We have also spent time here solving a lot of problems. ”There is always something”, boatlife is full of crises” sais Joyce and my response is: ”Life is full of crises” – which is part of my philosophy since long that boatlife is a good model of and practice for the rest of our lives. So here we have got the European equipment for the kitchen gas, which is different from the Swedish. We have also gotten help from a mechanic to change the belt of the engine, which Tom helped me identify as probable cause of an unpleasant sound from the engine. The captain also has had an aching tooth since several weeks and here we found a dentist, who discovered that the tooth was broken and managed to do a makeshift repair, which hopefully will last till I come home again to my regular dentist. Gustaf and I also managed to put together my new rubber-lifeboat, which he then has used for lengthy rowing-tours. Of course we have also celebrated July 4th with lunch at McDonalds an a nice chicken dinner at the boat, enjoying Joyces American table decorations and her singing all the patriotic songs.

I have also now managed to make a picture of the route of our whole canal trip from Lübeck to Lagarde in eastern France, where Joy will spend the winter.

Sedan vi hämtat oss något efter chocken med Johans olycka fortsatte Joyce och jag ensamma några dagar vilket inte var några problem eftersom det inte skulle bli några slussar på ett bra tag. Det blev en mycket behaglig resa utom ytterligare ett motorstopp mitt i kanalen när motorn blivit överhettad (självförvållat eftersom jag inte hade satt på locket till sötvattenkylen ordentligt). Nu fick också Joyce lite övning vid rodret:

En av gästhamnarna var i närheten av Osnabrück och här hände något osannolikt och roligt: Jan och hans Lina var på hemväg från Italien i bil efter sitt år i Florens och via Messinger kom vi underfund med att de skulle passera Osnabruck exakt samtidigt som vi beräknade vara där. Därmed fick vi till ett glatt och gott möte på båten, där vi utfodrade dem med mackor och de oss med nyinköpt Moselvin.

Joyce och jag gjorde sedan en tur in till Osnabrück med en vacker och stämningsfull medeltida stadskärna, en viktig plats i Sveriges historia eftersom vår mycket förmånliga del av den Westfaliska freden 1648 hade ingåtts här. TV-sändningarna på barerna visade dock en mindre förmånlig svensk fotbollshistoria eftersom Sverige just denna kväll blev utslaget ur EM.
I Münster anslöt sedan våra goda och seglingsvana vänner Gina och Tom från Palo Alto som uppgjort, vi tog oss igenom slussen med deras hjälp och hade sedan en fin dag med shopping och sightseeing i Münster. Sedan klättrade vi ner genom ytterligare sex stora slussar och gjorde vår entré på Rhen. Vilken härlig känsla att komma ut på denna mytomspunna del av europeisk historia i egen båt och ana rhendöttrarna sång där nerifrån! Det blev en dagsetapp med ganska vild färd nerför Rhen, som var flera meter över normalt vattenstånd och gav oss gratisskjuts i 10 km/tim (=5,5 knop), vilket blev 15 km/tim (= 8 knop) med motor. En stark vind och många pråmar rörde upp vattnet så att vi fick vår första riktiga sjögång sedan vi börjat kanalfärden. Inte så behagligt för Joyce men en härlig påminnelse för mig om hur det känns att segla.
Och nu var det dags att lämna Tyskland och åka in i Holland. Vid gränsen till Holland delar sig Rhen och har sin huvudfåra i floden Waal, och på den gjorde vi ett uppehåll i Nijmegen, där ett viktigt slag stod (slaget vid Arnhem) när tyskarna retirerade under andra världskriget. Här fanns då den enda bevarade bron över Waal, som tyskarna också lyckades spränga innan de fick ge sig och lämna öppen väg för invasionsstyrkorna in i Tyskland. I Nijmegen besökte vi det stora och mycket sevärda Bevrijdings- (frihets)-museet om Holland i andra världskriget.
Och nu har vi gått vidare in i Holland på floden Maas, som vi kommer att fortsätta på i några veckor, genom Belgien (där den byter namn till Meuse) och in i Frankrike. Vädret har varit ganska ostadigt med vackra dagar och regniga. Stämningen ombord är god och vi turas om med våra amerikanska vänner att laga mycket goda middagar.

Out on the Rhine, in to Holland
We have now been on our way for another week after leaving the sad memories in Hannover behind. Johan is home again and is recovering fast. Joyce and I went by ourselves for a couple of days which was fine because there were no locks to pass. We had a great meeting with my son Jan and his wife in Osnabrück, which they happened to pass on their way home by car from the year they had spent in Florence. And in Münster, Germany, our dear friends from Palo Alto, Gina and Tom, signed on as our new crew. Since then we have had a great trip, passing many locks in the canals, going out on the Rhine, which was pretty floded, rocky and wild and giving us a fast trip in to Holland, where we now are going on the river Maas southwards toward Maastrich. We are in good spirits, taking turns in cooking delicious dinners and have been doing a lot of interesting sightseeing like to the big and extremely interesting Bevrijdings- (Liberation)- museum in Nijmegen about Holland in the second world war.