joymotmedelhav

Det var nu bara en vecka kvar till målet på Runmarö i Stockholms skärgård. Till Västervik kom ett par nya favoritgastar, mitt barnbarn Sofia och hennes pojkvän Elvin, skönt för en gammal kapten eftersom de klarar det mesta av seglingen själva och en fin påminnelse av när de var med under den fina seglingen längs Rivieran förra sommaren. 

Som mål för första dagen hade vi Häradskär, en gammal fyr – lots- och fiskeplats längst ute i havsbandet i Gryts skärgård. Det blev en härlig havssegling i god bris då vi mycket tidigt började urskilja den röda fyren, en Heidenstamsfyr från 1863. Hamnen var nu inrättad som en liten gästhamn, där det redan låg tre motorbåtar för ankar vid bryggan och bara nätt och jämt plats för oss. Det var för grunt inne i hamnen för att vända båten så vi fick backa in genom det trånga hamninloppet, kaptenen på en av motorbåtarna tog emot en förlina och vi kunde sedan backa så långt in att vi fick ut ankaret och fick en god förtöjning strax bredvid inloppet. Vi tog en promenad över en liten bro som ledde över till grannön Stångskär, till fyren och det bebodda gamla fyrvaktarhuset. Där var också en hel flock med getter, som var helt tama och som gärna ville umgås, särskilt med Elvin.

Fyren

Getterna hos Elvin

Nästa dag var det svag vind så det blev motorgång hela dagen genom vackra Santa Annas skärgård med sikte på Arkösund, som var en bra utgångspunkt för segling över till Landsort nästa dag. Vi ville gärna hitta en naturhamn och jag letade upp den gamla kära boken Alméen & Hanssons ”Seglarhamnar på Ostkusten”. Den enda naturhamn nära Arkösund som kunde klara de sydliga och västliga vindar som väntades under natten var det lilla Måsskären nära ön Lunda och efter flera försök gick där också att lägga till, exakt på den punkt som Alméen & Hansson hade anvisat. Det blev en helt magiskt vacker kväll med en spegelblank fjärd, en fin påminnelse om alla vackra naturhamnar jag har njutit av genom åren. 

Joy vid Måsskären

Den västliga brisen dagen därpå blev till en början ganska svag och vi fick ta motorn till hjälp några timmar för att hinna till Landsort i rimlig tid. På eftermiddagen tilltog vinden och vred mot syd och vi kunde få flera timmars härlig segling i sidvind mot Landsort. Det var en mycket speciell känsla att få Landsorts fyr i sikte. Den är ju den sista utposten söderut av Stockholms skärgård och därmed mina hemmavatten.

Kärt återseende: Landsorts fyr

Vi gick runt fyren för att se om det fanns en chans att få plats i Österhamnen (där vi låg över natten för sju år sedan på väg till Visby) men där låg nu tyvärr fullt av små motorbåtar så vi fick gå vidare till gästhamnen på norrsidan. Vi behövde handla mat och fick därför promenera ner till byn, en 3 km-promenad som var ganska mödosam efter en heldag på sjön. Desto härligare när jag där i den kombinerade affären och restaurangen i Västra hamnen blev bjuden på middag av ungdomarna, en riktigt läcker varmrökt lax. Promenaden hem kändes sedan avsevärt kortare. Själva gästhamnen var dock ingen höjdare, deras landström fungerade inte och när vi nu behövde fylla på vatten fanns inte det heller. Den ligger också ganska öppen åt väster och det blev en ganska skvalpig och orolig natt. 

Nästa dag skulle bli den näst sista på hela detta sju år långa Medelhavsprojekt och vi hade planerat att gå till en av mina favoritöar, Huvudskär. Men då vi behövde fylla på vattenförrådet valde vi i stället att gå till Uö och fick en fin segling över Mysingen.

Sofia till rors över Mysingen

Det var skönt efter den oroliga natten att komma till en lugn och säker gästhamn där det dessutom finns en anläggning för att tömma toatanken inför den förestående vinteruppläggningen. Jag hade hoppats få med mig några Utölimpor men där blev jag besviken, den har slutat tillverkas och ett annat bageri säljer nu ”Utöbrödet” med liknande kryddor, ganska gott men inte alls som det gamla. Kände inte heller igen den mysiga stämningen från förr i Utö hamn, där var nu mest dyra och exklusiva butiker i de gamla bodarna. 

Men natten blev lugn, några Utöbröd köpta och toatanken tömd innan vi gav oss av på resans sista etapp till målet för året på Runmarö varv. Det var svaga vindar på morgonen så vi gick för motor några timmar längs Ornös  ostsida, förbi Kymmendö där jag jobbat på terapikollo på 70-talet och besökt många gånger sedan dess. Vi fick sedan en fin segling över Jungfrufjärden och Nämndöfärden innan vi vek in mot Runmarö,  Varvet där hade lovat ta hand om båten över vintern och se till att botten blir sanerad från giftfärger så att jag till våren skall bli tillåten att komma till min båtplats på Långholmen, där färden startade för sju år sedan. Kontakten med Runmarö varv hade jag fått genom Bertil och Elsa, som har sommarställe på ön, har haft sin båt där i många år och som nu tog emot oss på bryggan. ”Joy” fick sin sista förtöjning för året och denna långa resa har nått sin slutpunkt. Åtminstone för i år vill säga för en etapp återstår innan hela detta projekt är avslutat, hemseglingen från Runmarö till Långholmen, ca 30 sjömil, som får vänta till nästa vår. 

I hamn

Gastarna reste hem medan jag stannade kvar några dagar för att förbereda båten för vinteruppläggning. Jag fick då också njuta av Bertils och Elsas stora gästfrihet med flera middagar och det gav mig också tillfälle att uppleva en del av det intensiva sociala och kulturella livet som pågår på Runmarö varje sommar. Där var en strålande konsert på restaurang ”Svängen” med ”Söderby Hellmoppers” som hade Bertils dotter Nandy som stor stjärna.  Och dessutom en fin teaterföreställning av den lokala amatörteatergruppen, som ger en nyskriven pjäs varje sommar på Hembygdsgården. Ett bättre avslutning på årets båtäventyr är svårt att tänka sig. 

Nöjd kapten

Bertil och Elsa

Utvilad efter min vilovecka tog jag emot mina nya gastar i Karlshamn på söndagen (16/7). Det var Bertil och Elsa, gamla goda vänner sedan vårt kollektivboende på Bastugatan i Stockholm på 80-talet. De var med och förgyllde min tillvaro i tolv dagar under förra årets segling längs italienska västkusten och kom nu igen under en vecka där de ersatte en insjuknad gast. Vi startade redan på söndagseftermiddagen en tretimmars segling till Saltärna i Ronneby-skärgården, där släktingar till Elsa har sitt sommarställe och bjöd på en läcker middag. 

Dagen därpå var planen att gå till Utklippan, Sveriges sydöstligaste punkt eftersom det är en fin hamn på en härlig ö i yttersta havsbandet, där jag legat flera gånger, senast för sju år sedan vid starten av detta  Medlehavsprojekt. Det blev en stark undanvind från väst och vi var snart ute med fulla segel i god fart med kurs på Utklippan. Det var oroligt i luften och stora regnmoln åt olika håll.  Vi blev också överraskade av en häftig by, när båten krängde häftigt, Bertil direkt släppte ut storen och vi kunde ta in en del av genuan tills vi igen hade stabil kurs på Utklippan. Där vi hade sällskap med 4-5 segelbåtar som enda svensk. Det fortsatte att blåsa friskt, det var en härlig känsla att vara där ute med öppet vatten för fortsatt färd norrut till Kalmar sund.

Selfie från Utklippan med “Joy” till vänster

Det blev tyvärr en orolig natt med mycket gung, slammer i riggen och dålig sömn för oss alla. När vi kastat loss nästa morgon i den fortfarande friska vinden gjorde jag ett stort misstag och valde fel väg för utfarten österut från Utklippan. Vi gick ordentligt på grund men fick snabbt hjälp av två män från de andra båtarna i hamnen, som sett vår belägenhet De rodde ut och kunde ta två linor in till land, en från fören och en upp i masten,  och dra oss loss, mycket säkert och professionellt. När vi sedan tagit igen oss några timmar gick vi ut igen, denna gång rätt väg och utan komplikationer. Det blev ännu en nyttig läxa för mig. Jag hade gjort mitt vägval genom att studera sjökortet men kände mig inte helt säker och borde ha rådgjort med mina gastar och/eller de andra båtarna så hade denna prövning kunnat undvikas. 

Vi fick sedan en snabb segling i frisk sidvind till Kristianopel med en fin gästhamn och vacker trappstenskyrka från 1600-talet och den danska tiden. Vi förundrade oss något över byns starka markering av det danska med danska flaggor överallt bredvid de svenska och t o m en flagga som kombinerade svenska och danska färger. Inga hard feelings där mot den gamla arvfienden, tvärtom.

Målet för denna veckas segling var att komma så långt som möjligt längs ostkusten och helst genom hela Kalmar sund och ända till Västervik, där nya gastar skulle avlösa. Kalmar sund är ca 75 sjömil (ca 140 km) och kan vara mödosamt att ta sig igenom om men inte har ström och vindar med sig. Men vi fick några dagar med mycket gynnsamma västliga eller sydvästliga vindar, som tog oss hela vägen till Västervik på tre dagar via övernattningar i Kalmar och på Byxelkrok (på norra Öland). En bonus fick vi också i Kalmar med en underbar kammarmusikkonsert i Stadsparken, en sextett med stråkar från Camerata Nordica (en del av Länsmusiken) som spelade Mozart och Tjajkovskij på ett lysande sätt. Särskilt fint eftersom Bertil och Elsa liksom jag är stora älskare av klassisk musik.

Vackra Kalmar slott med stadsparken till höger, där konserten ägde rum

Hela veckan blev (förutom min blunder på Utklippan) en härlig upplevelse för mig. Bertil och Elsa är vana seglare, som jag lär mig mycket av, Elsa lagar läcker mat även på Trangiakök och vi hade fina vänsamtal och trevlig arbetsgemenskap. 

Här ligger jag nu i gästhamnen på Slottsholmen i Västervik, strax nedanför Slottsruinen, där jag tidigare legat med båt och varit publik på Västerviks visfestival, som äger rum varje år (missade den nu med en vecka). Nästa år hoppas jag att vi skall få till ett fint Olle Adolphson-program här med vårt nybildade sällskap eftersom det är jubileumsår (90 år sedan Olle föddes och 20 år sedan han dog). Här får jag nu två sköna vilodagar innan jag med nya gastar ger mig ut på den sista etappen hem till Stockholm. Det är en mycket härlig känsla, jag ser fram mot en veckas segling i de vackra skärgårdarna framför oss men ännu mer mot att få båten hem igen efter sju års underbara, mödosamma äventyr. 

Som planerat har jag haft en hel vilovecka i Karlshamn. Här har jag vandrat runt bland mina minnen och besökt min systerson Mårten på  Boksätra, ett gammalt famljeställe i Åryd en mil öster om Karlshamn. Det blev gott med vilovecka nu efter att i två månader ha bott på båten och jag behövde hämta kraft inför sista etappen hem till Stockhlm.

Utvandrarskulpturen: Karl-Oskar och Kristina lämnade Sverige i Karlshamn

Båten har legat i gästhamnen i den inre delen av hamnen, mitt emot en röd tegelbyggnad, som är vad som finns kvar av en enorm spritfabrik (se bild i förra bloggen), som är en viktig anledning till att det var i Karlshamn jag växte upp. I korthet handlar den historien om ”brännvinskungen” L O Smith, som hade skaffat sig en förmögenhet på tillverkning av ”absolut rent brännvin” på Reimersholme i Stockholm (där jag numera är bosatt). På 1880-talet ville han utvidga sin verksamhet genom att bygga världens största spritfabrik i sin egen hemstad Karlshamn och han gav uppdraget att leda bygget till min morfar Axel Tengvall, som var ingenjör och en av L O:s närmaste medarbetare. Mina morföräldrar bosatte sig i Karlshamn och efter att fabriken gått i konkurs på grund av ett europeiskt tullkrig omvandlades fabriken till en sockerfabrik under min morfars ledning – Sverige försökte då göra sig självförsörjande på socker genom odling av sockerbetor och egen sockerframställning. L O hade i samband med att spritfabriken kom till köpt in bosatt sig på Stilleryd gård, en herrgård några km väster om Karlshamn, där han själv hade växt upp som fosterbarn. När L O gått i konkurs efter misslyckandet med spritfabriken lämnade han Karlshamn för nya projekt utomlands och mina morföräldrar köpte då Stilleryd gård, ett medelstort lantbruk som också hade en stor frukt- och grönsaksodling och som min morfar drev under många år. Morfar dog 1934, fem år innan jag föddes så jag fick aldrig träffa honom. Men min mormor levde till hon blev 95 år, bodde hela tiden kvar på gården, varför hon och gården blev en viktig del av min barndom. Det var där min mamma föddes och växte upp och det var en viktig anledning till att mina föräldrar bosatte sig i Karlshamn, där min far blev stadsläkare.

Skolan där jag tog “realen” 1954.

Några av dagarna denna vilovecka från seglingen har jag ägnat mig att går runt bland mina minnen i Karlshamn, där jag föddes 1939 och bodde tills jag tog studenten 1957. Mina känslor för stan har alltid varit ambivalenta på grund av en tung familjehistoria men nu när jag har försonat mig med den har det varit en stor glädje dessa dagar att lära känna stan och dess historia på nytt. Skolan där jag tog realexamen 1954 är en vacker byggnad som fortfarande finns kvar, liksom den nyare byggnaden där jag gick i gymnasiet. Skolan talas om som en av de vackrast belägna i landet, inbäddad i naturen och med utsikt över havet.

Nära fanns ett kafé vid havet, som heter Villa Utsikten, dit vi gick på långrasterna och köpte godis. När jag nu kom dit pågick musikunderhållning i trädgården av ett fint vis- och dansband och jag blev direkt erbjuden av ägarna att själv komma och uppträda där med min vissång – ett mycket lockande anbud! Särskilt som just Villa Utsikten förmodligen var mina morföräldrars första bostad i Karlshamn, när de flyttade dit på 1880-talet. 

Villa Utsikten med musikunderhållning

Jag besökte också Karlshamns museum, som är ett otroligt fint museum som ger en mycket rik bild av alla de industrier, som präglat staden: sjöfarten i djuphamnen; den stora oljefabriken i hamnen som framställde vegetabilisk olja och där KF gjorde margarin och glass; stenhuggeri, bomullsspinneri, och Haldafabriken i Svängsta som började med exklusiv urtillverkning och sedan gick över till skrivmaskiner och så förstås punsch- och sprittillverkningen under L O Smith. I sjöfartsrummet fanns många fina båtmodeller utställda, som Harry Martinson skänkt till muséet och i en film där berättade Harry om sjöfartens historia på sin blekingska dialekt, som är hemlandstoner för mig. Det blev en fin avslutning på mitt Karlshamnsbesök eftersom jag haft Johan Svedjedals utmärkta nya Martinson-biografi ”Min elds kurir” som reselitteratur, samtidigt som jag har läst några av hans självbiografiska böcker. Harry Martinson har varit en av mina viktigaste författare sedan jag gick i gymnasiet och skrev min studentuppsats om “Aniara”, som just då hade kommit ut.

Harry Martinson berättar om sjöfartens historia på Karlshamns museum

Selfie framför båten och spritfabriken

Kulingen kom i enlighet med prognosen på söndagen (den 2 juli) och varade i tre dagar, som blev tre välbehövliga vilodagar i Gislövs läge då Johan mönstrade av. Två dagar tidigare hade gasanläggningen till spisen fått sin dödsdom. Den ganska nya tuben var redan tom, Johan hade märkt gaslukt i förluckan där den förvaras. Det måste vara en läcka någonstans och jag bestämde mig för att av säkerhetsskäl koppla bort gasen och ersätta den med två stormkök, som inhandlades i Trelleborg.

I Gislövs läge mönstrade tre nya gastar på: sonen Jan och hans vuxna barn Agnes och Christoffer som alla var vana vid min båt och senast hade varit med förra året på överseglingen från Korsika till Antibes. Det blev en trevlig välkomstlunch med skydd för kuling och regn under kapellet, där barnens mamma, mormor och hund också var med:

Dagen därpå var förmiddagen kulingfri (den skulle komma igen på eftermiddagen och gjorde det), vilket gjorde att vi med tidig väckning och avfärd kunde segla till Ystad, påfösta av stora dyningar bakifrån som rester av kulingen. Ystad var fint att återse med sin stora bevarade gamla stadskärna och vackra kyrka. För mig blev det en viktig dag eftersom just denna dag blev det nybildade Olle Adolphson-sällskapet (där jag är kassör och medlemsansvarig) färdigt att gå ut på nätet genom en fin hemsida och inbjudan till medlemskap till alla våra 150 intressenter som jag listat. Första medlemmen registrerade sig redan efter en kvart och det kändes stort.

Nästa dag var det kulingvarning igen men den blev inte av. Därför passade vi på eftermiddagen på att segla över i frisk undanvind till det underbara Kåseberga med den magiskt vackra åsen vid havet med Ales stenar. Det är alltid spännande att se där uppe hur Ales stenar presenteras. Det har länge varit en kontrovers om det är en gravsättning från 600-talet e. Kr. eller en solkalender från stenåldern, en idé, som Hasse Alfredsson kläckte när han upptäckte att stenarna var placerade så att de markerade sommarsolstånd och vintersolstånd. När jag var här senast för sju år sedan (på väg ut i mitt Medelhavsprojekt) presenterades båda teorierna utan ställningstagande. Nu presenterades bara arkeologernas officiella teori och det fanns ingenting kvar av Hasses utom att man inte vet något om stensättningens funktion och att det ev. kunde vara en solkalender men utan tvekan daterad till 600-talet. Lite sorgligt, tyckte jag.

Jan med Kåseberga hamn i bakgrunden. Joy vid piren, andra från vänster.

Dagen därpå var det mycket god segelvind från V-SV så vi bestämde oss för att passa på att segla en lång dagsetapp till Åhus. Där var en fin gästhamn en bit in i Helge å och det blev ett mycket trevligt stopp eftersom jag fick tillfälle att träffa två vänner som är bosatta där medan ungdomarna var iväg och badade i det kalla havet. Det jag inte hade klart för mig om Åhus är att hela världens tillverkning av Absolut Vodka nu är förlagd dit, numera ägt av franska Pernod Richard. Mitt särskilda intresse för detta kommer att framgå av min nästa blogg från Karlshamn. Annars är ju Åhus känt som tidigare centrum för det stora ålfisket, som nu på grund av att ålen är utrotningshotad är begränsat till två fiskare med särskilt tillstånd.

Absouts fabrik i Åhus

Från Åhus är det bara 20 sjömil till Hanö, en ö där jag har särskilda känslomässiga rötter eftersom den alltid med sin fyr låg i blickfånget vid horisonten från Karlshamn och vårt sommarställe i Stilleryd. Det är också en mycket vacker ö, tidigare fiskeläge, nu med bara sex permanentboende kvar men med massor av sommargäster, inte minst som båtar i den utmärkta hamnen, som nu är gästhamn. Där finns en kvinnlig hamnkapten som organiserade båtplatserna vänligt och effektivt. Här blev det också bad i havet och jag tog själv mitt första dopp för säsongen. Bilderna visar selfie från hamnen, besök på fyren och en magiskt solnedgången under vår kvällsaktivitet, spel av Chicago, som vi hållit på med i alla år när barnbarnen var med och seglat. 

Sedan var det bara 9 sjömil kvar in till Karlshamn morgonen därpå, en söndagsmorgon då havet var spegelblankt och då motorn fick göra jobbet och vi bara njuta av en underbar morgon. I Karlshamn mönstrade gastarna av här ser man dem vid båten med resterna av den stora spritfabriken i bakgrunden, den som min morfar var med och byggde – se nästa blogg.

Varvet i Laboe var ett fynd, de löste alla problemen på en dag, som vi också behövde som vilodag. Haken var gasanläggningen till spisen. En gasexpert kom och inspekterade och fann på två minuter sex delar av anläggningen, som är olagliga i Tyskland, där man har världens strängaste lagar om gasanläggningar. Därför kunde han inte åta sig att göra något med den nuvarande anläggningen eftersom han då skulle kunna hållas ansvarig vid missöden. Han rekommenderade mig mycket bestämt att byta ut hela anläggningen. Men eftersom han förstod att vi behövde ge oss av hjälpte han ändå mig med en ny tryckreducerare och noggranna anvisningar om hur jag skulle montera den. Jag gjorde som han sagt och gasen flödade igen och vi kunde ta vår första kopp kaffe, koka vår potatis till den rökta makrillen, som legat och väntat i kylen och – inte minst härligt – diska all disk som samlat sig i fyra dagar utan gas. 

Genom Danmark kunde vi välja att  gå en inre väg norr om Lolland eller en yttre väg söder om Lolland. Vi valde den yttre vägen även om den är lite längre för det skulle ge mer segling. På torsdagen gav vi oss av mot Rödby på Lollands sydsida och fick gå för motor hela dagen på grund av svag vind. I Rödby blev det klart att det skulle blåsa upp till kuling på söndagen och vi bestämde oss därför att ge järnet så att vi skulle kunna komma till Gislövs läge på lördagen innan vi blev inblåsta. Det blev en härlig dag med mycket segling runt Falsters södra udde (där Gedser ligger) och hela vägen upp till Klintholm på Möen, ca 60 sjömil, som vi gjorde på 12 timmar. Sedan var det ”bara” 38 sjömil kvar till Gislövs läge på lördagen, vinden var gynnsam och vi kunde segla hela vägen. Helt enligt prognosen blåste det upp på eftermiddagen när vi närmade oss det svenska landet (början på ovädret) så vi fick ett styvt jobb med att ta ner seglen och sedan i stark sidvind förtöja med den skånska favoritförtöjningen (som vi avskyr) med korsade linor till två stolpar i aktern. En vänlig båtgranne kom ut och hjälpte oss hitta en plats och förtöja så det klarade sig.

Svenskt land i sikte – sju år sedan sist

Vilken fröjd att vara hemma i Sverige igen med Joy, för första gången sedan vi påbörjade detta stora medelhavsprojekt för sju år sedan. Märkligt var också vilket flyt vi hade haft sedan Johan mönstrade på för två veckor sedan i Holland. Vi var då två veckor försenade och hade på två veckor hämtat in hela förseningen – alltså på två veckor gjort  det jag (som alltid med god marginal) hade beräknat fyra veckor för. Vi hade lagt 436 sjömil bakom oss, vilket är ca 800 km. Vi hade haft tur med broöppningar och slussar i Nederländerna, tur som träffade Peter som lotsade oss på tre dagar genom Nordsjön. Men framför allt hade det funkat så bra mellan Johan och mig som gast och kapten att vi kunnat genomföra detta kraftprov utan att någon av oss hade förtagit sig. Johan var med och seglade första gången på min första segelbåt Ellinor när han var tre år, vid vår första tur när det bara var han och jag var han nio och senare har vi gjort flera långseglingar tillsammans (Sjaelland runt; Falkenberg via Anholt och Limfjorden till Skagen Kungshamn; Malmö – Lübeck och åter. Sedan är Johan den ende som har varit med alla fem somrarna på detta medelhavsprojekt. Så vi kan varandra väl och lär dessutom känna varandra ännu bättre för varje gång. Tack Johan, du är guld!

Nu var det skönt att ha Johan med som gast i två veckor. Vi har gjort många långseglingar tillsammans och känner varandra väl. Det blev en behaglig tur för motor (svag vind) från Monnickendam på Markenmeer genom slussen över till Ijsselmeer och vidare upp till Stavoren i Friesland. Det finns tre möjliga infarter till fortsättningen på Stående-mast-rutten genom Friesland och Stavoren verkade snabbast och lugnast. Slussen in i landet gick som vanligt nedåt, alltid lika märklig känsla med allt detta land under havsnivån. I Friesland går rutten genom flera sjöar och här seglas det mycket med tävlingar och regattor. Kanske är det ett större intresse för fritidsbåtar här som gjorde att alla broar öppnades snabbt och vi kom verkligen fort fram. Landskapet i Friesland var annars detsamma som nere i Holland, ett mycket platt jordbruksland. Efter en övernattning i Grou kom vi andra dagen till Dokkum, en fin liten stad med en kanal genom ett vackert 1600-talscentrum. Här var det nu läge att få sista rapporten om den bro längre fram som hade varit stängd en längre tid för reparation. Vår brovakt hjälpte oss med den: bron är fortfarande stängd och den kanalväg vi hade tänkt oss till Nordsjön genom Groningen till Delfziel var inte framkomlig. Alternativet var att gå ut i Nordsjön mycket tidigare, vid Lauwersoog. Jag fick kontakt med en trevlig nederländsk kapten och fick genom honom goda tips om denna rutt och hur man bäst kan använda sig av tidvattnet från Lauwersoog ut i Nordsjön för en övernattning på Norderney, en av de lättast åtkomliga ostfrisiska öarna. Det kändes som en god plan, dels sparade det tid och samtidigt lockade det oss verkligen att nu komma ut på havet tidigare än vi tänkt.
Från Dokkum var det inte långt till den sluss, som tog oss ut på Lauwersmeer, en stor insjö där man kunde börja lukta hav med sjöfåglar, vass och strandängar. Mycket tidigt såg man enorma konstruktioner vid horisonten, som visade sig vara slussarna ut till Nordsjön. Det blev en bekväm dagsetapp för motor fram till slussen i Lauwersoog (en mindre sluss bredvid de enorma), som tog oss upp till havsnivån och en gästhamn med flytbryggor på grund av tidvattnet, som här var omkring tre meter. Lauwersoog var en intressant upplevelse. Det är en av dessa enorma nederländska projekt med att avskärma havet. Så sent som på 60-talet byggdes här enorma vallar och slussar, som därmed gjorde Lauwersmeer till en insjö. Här låg nu en stor fiskeflotta i hamnen och runt kajen var det fullt av fiskrestauranger.

Den stora fiskeflottan i Lauwersoog

Här tog vi oss en välbehövlig vilodag för att ladda upp för seglingen över Nordsjön. Nu gällde det att uppdatera alla kunskaper om tidvatten och navigation i dessa speciella vatten och göra en bra plan för när man skall starta för att använda tidvattnet på bästa sätt. När hamnkaptenen kom runt för att ta upp avgifterna började vi intervjua honom men märkligt nog kunde han inte så mycket. Då dök vår nederländska båtgranne upp och sa att han var på väg till Kielkanalen, hade gjort det flera gånger och ställde gärna upp med råd och dåd. Detta var vårt första möte med Peter, som skulle bli en ny vän och ledsagare under hela överfarten över Nordsjön. I själva verket var han på väg till Sverige med sin gedigna båt Polaris, en motorseglare av märket Fisher, och tänkte ha kvar båten i Sverige i flera år, mycket för att slippa tidvattnet och upptäcka Stockholms skärgård. Han hade nu planerat att som vi gå följande dag, när vindarna var gynnsamma, starta kl 5 på morgonen för att få skjuts av tidvattnet mellan öarna ut i Nordsjön för att sedan komma till Norderney vid 15-tiden, när det var högvatten där, gynnsamt för den riskabla infarten mellan sandbankarna. Vi var välkomna att följa honom och det var ett erbjudande vi tog emot med öppna armar. 
Sagt och gjort, upp kl 4, ut vid 5 i Peters kölvatten, 7-8 knop med tidvattnet på väg ut. Här var det viktigt att följa leden mellan bojarna och inte sjökortet eftersom dessa enorma sandbankar hela tiden flyttar på sig så att bojarna hela tiden får läggas om. Det var läskigt att åka rakt in i ett område med en meters djup enligt sjökortet men vi följde Peter som en lydig hund och det gick förstås bra. Efter två timmar var vi ute ur denna övärld av sandbankar och ute på Nordsjön och ni kan tänka er vilken känsla av frihet det var att få hissa hissa segel därute i god sidvind. Här kunde jag inte låta bli att brista ut i sång med den härliga sjömansvalsen ”Gamla Nordsjön”: 

Det är så skönt när man får lätta ankar
och ge sig ut på böljorna de blå
när vi passerar Doggers bankar
från fiskeflottan en hälsning vi få…

Vinden höll i sig, det var soligt och varmt och det blev en härlig dag på havet med segling i 5-6 och upp till 7 knop.

Joy för fulla segel på Nordsjön. Foto: Peter

Peters “Polaris”, vår ledarbåt
När det sedan var dags att gå in mellan de rörliga sandbankarna till Norneney fick vi ta ner seglen och gå för motor. Det gällde som sagt att följa bojarna och inte sjökortet och det hade nog gått på egen hand men det var skönt att kunna följa i Peters kölvatten. Vi blev också storligen imponerade av hans planering: vid 15-tiden åkte vi in i Norderneys gästhamn.
Detta var midsommarafton, Johan hade haft med sig sill och jag hade lagt några av systembolagets småflaskor med brännvin på kylning och nu var det självklart att bjuda över Peter på svenskt midsommarfirande med sill och sup för att fira vår första dag på Nordsjön. Han lät sig väl smaka. Men sedan blev det en märklig midsommarafton. Jag hade lagat en köttfärssås till huvudrätt och höll på att koka upp vattnet till spagettin när gaslågan tynade. Det var bara att byta till ny gastub men det blev fortfarande bara en tynande låga. Med hjälp av Peter försökte jag komma underfund med felet och det utmynnade i att det måste vara fel på den lilla dosa som sitter närmast gastuben och som sänker trycket på gasen från högtryck i tuben till lågtryck i slangen. Allttså, inge låga i spisen, ingen middag. Det kan ha hänt mig förut när en gastub tagit slut och jag inte haft någon tub i reserv, men detta var första gången som gasspisen på min båt har fallerat. Det hela löste sig på ett mycket trevligt sätt: vi blev bjudna över till Peters båt med köttfärssåsen i stekpannan och den okokta spagettin i handen, som vi fick koka på Peters spis. Det blev en riktigt god och trevlig måltid – om än försenad – i Peters rymliga kajuta och där Peter bjöd på genever som ju faktiskt inte är olikt vårt brännvin. Men problemet kvarstod förstås: vi måste hitta en ny tryckreducerare för att kunna koka vatten och laga mat och det var ingenting som fanns att få tag på på Norderney.

Peter hade tänkt sig att gå hela vägen till Brunnsbüttel nästa dag men nappade på vår idé att ta en extra dag ut till Helgoland. Han hade aldrig varit på Helgoland och av sin bror som var fågelskådare hade han hört talas om unika fåglar där som han gärna ville se. Sagt och gjort, kl 7 på midsommardagen bar det av igen för att använda tidvattnet ut och eftersom det var svag vind fick vi gå för motor hela dagen till Helgoland, en röd sandstensklippa 20 sjömil utanför Tyskland. Här var det fullt i hamnen och vi fick plats utanför fyra andra segelbåtar – det vanliga i fullbelagda hamna när man på gå över de andra båtarna för att komma í land. Helgoland blev helt sönderbombat under kriget men från 1952 när det gick tillbaks till Tyskland har tyskarna byggt upp det till ett mycket populärt turistmål, där en av attraktionerna är den tullfria spriten (som vi förstås använde oss av). En annan är fåglarna, som Peter hade pratat om. Det visade sig vara havssulor, som vi sällan ser i Sverige och som är havslevande fåglar i Sydatlanten och som häckar på klippor som denna på båda sidor om Atlanten. Morgonen därpå gjorde vi en promenad till andra ändan av ön, där havssulorna häckade i tusental på klippväggarna. En hel grupp låg på en klippavsats, där man kunde komma bara några meter ifrån dem, där flera låg och ruvade och andra redan fått sina ungar kläckta. Det är stora vita fåglar med långa halsar som de stäckte på när de utstötte sina klagande läten. Det var en helt magisk upplevelse att komma så nära och vi var helt tagna. 

Klippa på Helgoland med havssulor

Vid 10-tiden var det sedan rätt tid att ge sig av för att få bästa skjutsen av tidvattnet in i Elbemynningen till Brunnsbüttel, där Kielkanalen börjar. Vinden var svag så det blev en ny dag med motorgång över Nordsjön i Peters kölvatten, in i Elbemynningen (där vi med tidvattnets hjälp kom upp i 9 knop) och in i slussen I Brunnsbüttel dit vi kom lagom innan den precis skulle stänga. Och i Brunnsbüttel bjöd vi Peter på restaurangmiddag för att fira att vi nu med hans hjälp haft en fin färd över Nordsjön och att vi nu var ute ur tidvattenzonen. 

Peter och Johan: Vi klarade Nordsjön!

Här skulle vi skiljas från Peter. Han skulle vidare på sin ensamsegling till Stockholm, dit hans flickvän och två döttrar skulle segla med honom i Stockholms skärgård. Vi hann ge honom många goda tips om våra smultronställen. Vi hade lärt känna varann ganska bra, bytte kontaktuppgifter och siktar på återförening i Stockholm.

Två dagar tog det sedan att gå igenom den 99 km långa Kielkanalen med övernattning på vägen i Rendsburg. Det var en ganska enahanda sträcka i denna breda kanal med skog på bägge sidor och då ganska lite trafik av stora lastbåtar och seglare. Den enda attraktionen på turen var den unika ”hängfärjan strax före Rendsburg, en färja som transporterade fotgängare och cyklister över kanalen och fördes över hängande ner från en hög bro. 

“Hängfärjan” i Rendsburg

Tisdagen den 28 juni slussade vi ut från Kielkanalen, genomvåta efter att ha just fått över oss en åskfront med en rejäl hagelskur. Därmed var vi på vårt hemmavatten Östersjön igen, sju år efter att vi gick in i kanalerna i Lübeck 2016. Det var en härlig känsla, min hemlängtan är stor nu och kvar är en månads segling i kända vatten. Det hade uppstått en del problem med motorn på vägen och jag hade hittat ett varv som åtog sig reparationerna. Det låg i Laboe en bit ut i Kielbukten och som också har en stor gästhamn. Här blir det skönt att få en vilodag innan färden går vidare. Varvet åtog sig också att lösa problemet med gasen till spisen. Vi hade nu levt i tre dagar utan att kunna laga mat och koka vatten så det blir härligt, inte minst att äntligen kunna diska alla disk som samlat sig sedan vår annorlunda midsommarafton. 

Idag är det onsdag, Johan är kvar till söndag och sedan kommer sonen Jan och hans Agnes och Christoffer och tar över gastandet i en vecka. Gastbytet blir troligen någonstans i Danmark i stället för Gislövs läge på Skånekusten som planerat. Men förseningen, som var två veckor när Johan mönstrade på har nu krympt till fyra dagar. Vilket härligt flyt vi har haft!

Nöjd kapten

Anders och Tora, glada gastar i Haarlem

På måndagen kl 9 öppnades järnvägsbron i Haarlem och ut for en hel rad med segelbåtar som legat och väntat några dagar. Vi gick sedan i konvoj hela vägen, ut på den breda Nordsjökanalen med tung båttrafik och hela vägen in till Amsterdam. Det var en fröjd att ha Tora som gast, hon kan båtlivet utan och innan och stod vid rodret större delen av tiden. Förstod då lite bättre att jag hade blivit ganska trött första veckan när jag stod vid rodret hela tiden. Vi kom fram mitt på dagen och fick plats direkt i den utomordentligt välordnade och trevliga marinan Sixhaven, som låg på norra sidan av kanalen men där det fanns ständig gratis färjetrafik över kanalen till Centralstationen och stadens centrum på andra sidan. På eftermiddagen gav vi oss iväg på sightseeing i stan och avslutade med en fin middag på en indonesisk krog. En dag till stannade vi i Amsterdam och ägnade den (Sveriges nationaldag som vi överlät åt de hemmavarande att fira) åt Rijksmuséet, där Rembrandt och de andra holländska mästarna var den stora attraktionen. Tyvärr fanns inga Vermeer eftersom han varit föremål för en just avslutad separatutställning. Av Rembrandt fanns en hel sal med ungdomsverk, som var underbar, men faktiskt ganska få av hans senare verk. ”Nattvakten” höll man på att dokumentera in i minsta detalj med avancerad kamerateknik så den gick inte riktigt att få överblick över. Höjdpunkten för mig var ”Den judiska bruden”, en betagande målning:

På kvällen lagade Tora, min supergast, en läcker middag i båten. Det var en avskedsmiddag eftersom hon nästa dag måste flyga hem till sitt ansvarsfulla jobb i sjukvårdsledningen i Stockholm. Vi fick stekt laxfilé och som efterrätt en läcker jordgubbspaj i ugn

Nästa dag var planen att gå från Amsterdam ut på det stora innanhavet. Det hette Zuidersee när det var en stor havsvik, tills nederländarna byggde en 32 km (!) lång vall som avskilde den från havet och gjorde den till ett innanhav, IJsselmeer. Jag kan inte låta bli att berätta litet om dess intressanta historia. Vallen byggdes under åren 1927 – 1932 och en viktig drivkraft för hela projektet var att förebygga de förödande översvämningar som inträffat många gånger under århundradena genom norvästliga stormar som brutit igenom fördämningarna och åstadkommit stor förödelse och många döda, den senaste 1916. Afsluitdijk (stängningsvallen) heter detta märkliga ingenjörsprojekt. Efterhand har saltet spolats ut så att det hela detta innanhav nu är sötvatten, som kan användas som dricksvattenreserv och i jordbruket. Under flera årtionden har sedan närmare hälften av IJsselmeer torrlagts och det var också det som var en av de stora poängerna med projektet: att erövra mycket nytt land från havet både i de västra men ännu mer i de östra delarna av sjön, där en helt ny provins skapades, Flevoland. Senare har man också avskilt den södra delen av IJsselmeer genom en ny vall till en egen sjö, Markensee. Även detta var en del av ett större projekt att torrlägga ny mark. Det fick dock skrinläggas eftersom folket inte ville bli av med alla sina badorter vid sjön – men vallen finns kvar och behöver passeras genom en sluss. 

Karta över Nederländerna med Ijselmeer i mörkblått och Markensee nedanför i ljusblått

På onsdagmorgonen den 7 juni gick vi ut genom den stora slussen från Nordsjökanalen ut i Markensee. Tora var med för vi hade spanat in Volendam en bit norrut längs kusten där hon kunde mönstra av och hinna ta sig till flygplatsen för flyget hem. Där var en lång muddrad ränna ut ur Markensee med mycket tung pråmtrafik men snart kunde vi gina över omuddrade farvatten eftersom där aldrig var mindre än tre meters vattendjup (men inte mycket mer heller) . Vi gick för motor större delen av turen eftersom vi hade motvind och inte hade tid att kryssa men när vi kunde väja babord in mot Volendam kunde vi släppa ut genuan och få närmare en timmes efterlängtad segling. Det såg ut att bli en ny lyckad dag på färden. Men ack vad vi bedrog oss!

Inloppet till Volendams hamn, där vi fick vårt motorstopp (fotat några dagar senare på väg ut genom bogsering)

Vi var ganska nära inloppet till hamnen i Volendam när vi tog in genuan och satte igång motorn för att gå in i hamnen. Och plötsligt började min duktiga motor krångla på ett obegripligt sätt. Så fort jag gav lite gas stannade motorn, den ena gången efter den andra. Jag provade att backa och det gick bra så jag tänkte att jag väl får backa in men snart funkade inte det heller. Vi hade tagit oss bara några meter från piren med infarten men nu gick det inte att manövrera längre så vi började driva i den friska vinden. Jag tror att det var ungefär då som Tora observerade att en av förtöjningslinorna i fören låg över bord och därmed var den naturliga förklaringen till motorproblemet: en lina i propellern! Nu var goda råd dyra och jag larmade på VHF:en och med att skrika till folk i hamnen, som skyndade till. Utanför piren låg en vacker tremastare förtöjd och jag lyckade styra upp längs med den. Där uppe på däck hade några besättningsmän observerat vårt nödläge och vi lyckades få upp två linor till dem så att vi kunde förtöja långsides och pusta ut, ganska skakade av dramatiken. Efter en stund kom hamnkaptenen med sin motorbåt och bogserade in oss till kajen Volendam, där vi nu i lugn och ro kunde börja begrunda och åtgärda problemet. Hamnkaptenen var mycket behjälplig i att först och främst försöka få tag på en dykare som kunde ta loss linan från propellern. När det har hänt mig någon gång förut har jag dykt ner själv och fått loss linan men nu var vattnet kallt, linan säkert hårt fastkilad och jag 10 år äldre. 

Det var svårt att få tag på dykare och Tora behövde ge sig iväg för att hinna sitt flyg. Båda var vi ganska nedstämda för att vi (och mest jag som kapten förstås) hade klantat oss och lämnat en förtöjningslina kvar på däck när vi började segla med genuan, som säkert hade svept med sig  linan ner i vattnet. Mitt andra misstag var förstås att inte tänka på lina i propellern som möjlig orsak till att denna annars så fint spinnande motor började krångla. Det första man gör om det är lina i propellern är att stanna motorn för att inte skada propeller och drev. Nu höll jag på en bra stund att försöka med växeln både fram och back med förödande resultat. Det här var mycket att grunna över ångra och försöka lära sig av de närmaste dagarna

Jag hoppades dock att det enda som nu behövdes var att få bort linan ur propellern. En stor fiskebåt kom in i hamnen som skulle bli oss till stor hjälp. Där fanns tre bröder och deras pappa som var ett fiskarlag (de fiskade framför allt ål i Markensee) och den ene av bröderna åtog sig dykarjobbet. De två andra assisterade och deras mamma kom ner och tittade på liksom en hel del andra passerande åskådare. Dykaren hade en syrgastub på kajen och en lång slang med mask. Han fick gå ner flera gånger och jobba hårt med kniv och tång och lyckades därmed få loss all lina. Sedan kom det avgörande ögonblicket: att starta motorn och lägga in växeln för att prova om drevet och propellern var hela. Det gav ett mycket nedslående resultat: båten rörde sig inte en tum. Här behövdes en mekaniker för att ställa diagnos och ordinera behandling. Att få tag på mekaniker mitt i högsäsong var inte lätt men fiskebröderna kände en mekaniker, som de hade stort förtroende för och som de försökte få tag på men som inte svarade i telefon. Men de gav sig inte och kontaktade mekanikerns flickvän, fick till slut tag på honom och fick löfte att han skulle komma nästa dag och undersöka drevet. Han kom som han lovat, en öppen, frejdig och mycket sympatisk man, Chris Kok, som hade varit maskinist på en ubåt i flottan och nu hade egen firma Han undersökte det som gick att komma åt av drevet inifrån men gav sedan sin dom: båten måste lyftas för att man skulle kunna undersöka skadan. Han skulle kunna komma om fyra dagar (söndag), bogsera båten till en kran i en närbelägen stad, Monnickendam, där han hade sin verkstad, och sedan lyfta båten på måndag, undersöka, skaffa reservdelar till det som var trasigt och fixa det hela. 

Det var en dyster dom med mycket väntetid och stora kostnader. Ett ljus i mörkret var att mitt försäkringsbolag direkt accepterade att ta kostnaden utom självrisken som var så låg som 250 kr efter nio skadefria år. Det var nu bara Anders och jag kvar på båten och vi skulle alltså tillbringa flera dagar i den lilla staden Volendam, en riktig turiststad utan andra större attraktioner än krogar längs hela kajen och många erbjudanden om båtturer. Men Amsterdam låg bara en halvtimmes bussresa bort och Tora hade den ljusa idén att vi kunde gå på van Gogh-muséet. När vi var i Amsterdam var det utsålt men döm om min förvåning när det fanns två biljetter kvar till fredagen, sedan inga på flera veckor. Det blev många timmar på van Gogh-muséet för mig och Anders som jag aldrig skall glömma. Jag har alltid gillat van Gogh, sett några tavlor och sett flera dokumentärer men här kom han så mycket närmare, hela hans privata historia och ett rikt urval av verk från de 10 år han var verksam som konstnär. Men framförallt tavlor från de sista fyra åren med den häpnadsväckande snabba konstnärliga utvecklingen till banbrytare inom bildkonsten som han genomgick då. Dessutom var där en specialutställning om hans sista månader av intensivt skapande i Auvers, med tavlor från hela världen. Jag blev helt golvad och sände en tacksamhetens tanke till linan i propellern, som gjorde detta möjligt.

Sent självporträtt

En av van Goghs sista tavlor med kråkor över ett sädelsält

Lördagskvällen var Anders´ sista innan hemfärden och vi firade med att jag bjöd på avskedsmiddag med rökt ål från Markensee med äggröra och svensk sup och efter det en fisksoppa och jordgubbar till efterrätt. Våra snapsvisor väckte en viss uppmärksamhet på kajen och blev filmade – de gick väl ihop med stämningen på krogarna runt omkring med hög musik och allsång.

På söndagen skulle Anders flyga hem så vi skildes ät i Volendam när mekanikern Chris kom som han lovat. Bogseringen gick smidigt på en halvtimme till Monnikendams marina, där båten förtöjdes nedanför en lyftkran. På måndagen satte Chris igång sitt arbete, hissade upp båten på land, konstaterade skador på propellern, gick in i drevet innanför propellern, där det fanns linrester kvar och tydliga skador.

Chris testade drevet vidare och konstaterade att det fanns flera skador inne i drevet som bara kunde undersökas om hela drevet frilades och som också förutsatte att motorn måste lyftas framåt några dm. När det var gjort och drevet frilagt kunde han konstatera att den största skadan var på växelhuset. Därmed var diagnostiken klar liksom att behandlingen: att få tag på reservdelar till propellern och alla de skadade delarna av drevet. Han satte båten i en vagga och körde hela ekipaget till en uppläggningsplats för båtar där jag tillbringade två nätter. Två dagar senare hade han med tur och skicklighet och kontakter lyckats få tag på reservdelar (begagnade utom propeller som var ny), kom och satte ihop alla delarna igen, satte drevet på plats, fick motorn på plats (det tyngsta och svåraste momentet), körde båten med vaggan till kranen och lyfte ner båten i vattnet igen, långsamt för att kolla ev. läckor. Och sedan det stora ögonblicket när jag fick starta motorn och lägga i växeln fram och back och konstatera att båten svarade och nu var hel igen. För mig hade det varit en ren njutning att följa en skicklig yrkesman i hela denna komplicerade process, där liknelsen med hur en läkare diagnosticerar och behandlar sjukdomar kändes väldigt relevant. Att jag kunde följa processen så nära berodde också på att Chris var noga med att visa och berätta om varje steg, tydligt och klart, på utmärkt engelska. Det var närmast en estetisk njutning att se honom arbeta så omsorgsfullt och kärleksfullt med sina händer och sin goda hjärna. Folk på marinan talade om honom som ”the man with golden hands”!

Chris Kok, min holländske räddare

Något som hände parallellt med allt detta var att jag själv blev sjuk. Söndagskvällen den 11 juni, när båten hade blivit bogserad till Monnickendam var jag ganska plågad av att det var nära 30° varmt och fick då ett jobbigt besked om att gasten som skulle komma senare i veckan var tvungen att ge återbud och att det blev komplikationer med mina senare gastar också, som förstås skulle bli påverkade av min försening. Den förkylning som jag hade haft i en vecka blev också sämre under dagen med en svår torrhosta och sent på kvällen började jag förstå att jag hade feber och tog tempen: 39,5°! Vilket lågvattenmärke två veckor efter starten i Numansdorp: sjuk båt och sjuk skeppare utan gast! Läget lättade dock redan nästa dag när gastfrågan löste sig, febern minskade och hostan lossnade. Jag var dock ganska medtagen under måndagen, när Chris jobbade för fullt. Han blev bekymrad över min hälsa och lät mig sitta i många timmar och ta det lugnt i hans bil, där jag också då och då  fick då kärt besök av hans hundvalp, som kom och la nosen i mitt knä. Chris berättade om läkarmottagningen i Monnickendam om jag skulle behöva och ni kan kan tänka er min tacksamhet för denna goda omsorg i främmande land. 

Under dessa dagar har jag förstås varit mycket upptagen av att rannsaka mig om hur jag kunde begå ett så elementärt misstag som att lämna en lina kvar på däck när vi började segla. En anledning var förstås att jag då hade gått på kanaler i en vecka, då det var naturligt att lämna linorna kvar eftersom det hela tiden kom nya tilläggningar vid all väntan på broöppningar och risken inte finns att linorna åker i vattnet när man går för motor på lugna kanaler. Men ändå, hur kunde jag glömma något så elementärt när vi började segla? Är jag verkligen så dålig seglare? Kanske att jag börjar jag bli för gammal  (84 år) för att klara en segelbåt även om jag håller mig i god fysisk form? Jag hade ju också gjort en blunder under första dagen. Efter allt grunnande har jag kommit fram till följande: Att vara kapten på en segelbåt ställer ganska stora krav på att hålla många saker i huvudet på en gång. Det gäller skötseln av motorn (diesel, olja kylarvattten),  det gäller navigationen, det gäller det goda omdömet vid rodret kontinuerligt för att undvika incidenter, det gäller att se till att alla funktioner på båten som dricksvatten och toa fungerar och att gastarna har vad de behöver. Nu gällde det också främmande vatten och främmande land och svårigheter att skaffa sig tillräcklig information Det som också varit en ständig utmaning under detta 7-årsprojekt har varit alla gastbyten, stimulerande men också hela tiden med stora omställningar. Det jag kommit fram till genom alla funderingar är att jag har en mindre ork och uthållighet nu än för fem – tio år sedan och sämre  ork att hålla allt detta i huvudet inte minst i stressiga situationer. Därmed blir det också större risk för att göra enkla misstag. Så skulle jag ge upp? Nej, ge upp vore alltför grymt. Men däremot viktigt för att kunna genomföra denna sista etapp att få god gasthjälp för avlösning vid rodret, ett lugnt tempo dag för dag och utrymme för återhämtning. Nu är det skönt att ha några ytterligare dagars återhämtning här i Monnickendam innan dotterson Johan, min mesta och trognaste gast, kommer och vi på söndag kan fortsätta den nu nästan två veckor försenade färden. Så roligt det skall bli!

På pingstdagen, den 28 maj, var det så dags för avfärd, motoroljan kollad och vattentanken påfylld. Det blev en avfärd med förhinder och en dag med strapatser. En del var mitt eget fel och det är konstigt att man som skeppare under första dagens båtfärd efter ett vinteruppehåll alltid skall klanta sig innan man har kommit in i alla rutinerna och den rätta känslan. Utan att avslöja min klantighet innebar det att vi fick vända efter en halvtimme, stanna motorn, hissa segel och segla hem till Numansdorp igen. Där rättades felet snabbt till och vi kunde ge oss av på nytt, ut på ”Hollands diep” (Hollandsdjupet,) som i själva verket är den breda mynningen av floden Maas. Efter en timme österut var det så dags att styra in norrut på vår första kanal på det som kallas ”Stående- mast-rutten”, nämligen den väg som finns genom hela Nederländernas kanalsystem från söder till norr, där man kan gå med masten uppe. Jag hade skaffat mig en bok på engelska med beskrivning av alla delarna av denna rutt, en beskrivning som dock skulle visa sig otillräcklig på flera sätt. Detta var en bred kanal med mycket pråmtrafik men utan broar förrän det blev en timmes väntan framför en järnvägsbro strax innan staden Dortrecht. Det var målet för dagen och  jag hade hört att det är en fin gammal stad med gästhamn mitt i och där vi skulle kunna ligga över natten och handla mat.. Vi hittade infarten till hamnen men fick det dystra beskedet om att där var fullt.  Fick först nu klart för mig att pingsten fortfarande är en långhelg i Nederländerna, att man hade behövt vara ute i god tid i förväg för att få natthamn. Jag lyckades inte hitta någon information om andra gästhamnar i Dortrecht och körde därför vidare norrut för att leta efter natthamn. Det började bli seneftermiddag och det blåste en ihållande kall nordan. Vi passerade bara industriområden utan tilläggsplatser tills vi stötte på en ny bro, som jag anropade på VHF utan att få svar och utan att jag kunde hitta någon information om öppningstider. Nu hade det blivit kväll, alla var trötta, inte minst jag själv som stått vid rodret hela dan, och vi vände då om och gick in på en stickkanal, också med industriområden. När jag där fick syn på en förtöjd arbetsbåt med en låg järnreling bestämde jag mig för att försöka lägga till utanför den för natten. Det får betraktas som en nödhamn, utan lä och utan el som kunde ge oss värme i båten och med en hel del svall från passerande pråmar. Det blev en kall och orolig första natt och långt ifrån den ideala första dagen på vår kanalfärd.

Vår första “natthamn”

En tröst var att jag under kvällen hittat information om att det fanns en gästhamn på andra sidan av bron där vi vände och fick kontakt med hamnkaptenen där om att det fanns plats för oss där nästa dag. Jag bestämde direkt att det fick bli en vilodag efter dessa strapatser. 

Nästa morgon kunde vi därför gå in till en efterlängtad plats i den lilla staden Ablasserdams lugna och välordnade gästhamn, med strålande sol och i lä för den ihållande nordanvinden. Birgit hade haft en förkylning på gång när hon kom till Numansdorp och nu bröt den ut för fullt med svår hosta varför hon blev sängliggande hela dan. Vi andra gjorde en tur till den stora sevärdheten i området, väderkvarnarna i Kinderdijk, ett europaarv med ett 20-tal väderkvarnar som dränerat ett stort område under havsnivån fram till 1950, när elektriska pumpar tog över. Där fanns en utställningskvarn som var igång med alla kugghjulen av trä som drev runt skovelhjulet som gjorde pumpjobbet. Inne i kvarnen visades hur kvarnskötarfamiljen bodde och det blev en spännande inblick i hur holländarna burit sig åt för att erövra så mycket land från havet. Jag hade inte fattat förut att de flesta av de berömda väderkvarnarna i Holland inte malde mjöl utan fungerade som vattenpumpar.

En annan sevärdhet i Alblasserdam var den kalvinistiska  kyrkan, som Anders och jag hade turen att komma in i eftersom en vaktmästare var där just när vi kom förbi och bjöd in oss. Det som slog mig först när jag kom in var att det var predikstolen och orgeln som var i blickfånget, utan altare och utan några kors eller andra symboler och utsmyckningar än en ängel med trumpet ovanför predikstolen (se bilden). Där fanns gott om sittplatser och flera läktare. Vaktmästaren berättade att det alltid är flera hundra kyrkobesökare (ändå upp till 700) varje söndag vid gudstjänsterna och att detta är en del av ett ”bibelbälte” där den kalvinistiska religionen är mycket aktiv och levande. 

Den kalvinistiska kyrkan i Alblasserdam

Styrkta av vår vilodag och med sjuklingen Birgit på bättringsvägen (fast nu hade Ann också fått hosta), gick vi vidare längs vår rutt, nu med lite mindre kanaler utan pråmtrafik men tätt med broar där man fick vänta på broöppning.  Vi fick då också vara med om vår första sluss, mycket odramatisk eftersom det bara var några meters nivåskillnad men något oväntat en nedåtsluss i detta märkliga land under havsytan.

Ann i första slussen

Natten tillbringade vi vid en kajplats i oststaden Gouda, för oss den första av alla dessa trevliga holländska städer med ett nätverk av kanaler kors och tvärs och mycket bevarade hur från 1600-talet. Vi besökte ett ostställe, där vi fick veta att inga Gouda-ostar görs i Gouda utan på den omgivande landsbygden medan Gouda tagit åt sig äran genom sin stämpel.

Nästa natt blev på en gästhamn ute på landet, där vi fick vi en viktig information om att den närmsta vägen till Amsterdam, som innehåller en midnattskonvoj genom Amsterdam, inte var framkomlig på grund av reparationsarbeten. Det innebar att vi bestämde oss för en mer västlig rutt genom Leiden och Haarlem. Innan vi gav oss av gick jag intet ont anande in i motorn för att kolla oljenivån. Till min stora förskräckelse fick jag då se en syn som plågat mig många gånger under förra sommaren: generatorremmen hade hoppat av!! Denna plåga, som jag hade betalat åtskilliga tusenlappar för att få åtgärdat under vintern i södra Frankrike. Jag lyckades dock få på remmen igen och få en skruv som var lös hårt åtdragen och hoppades att det skulle klara sig med det. Men icke – vid väntan på en broöppning fann jag att remmen hoppat av igen. Ni som har läst om viken mardröm detta var förra året fattar nog vilken obehaglig känsla det gav mig nu igen. 

Nästa natthamn var Leiden med en välordnad gästhamn mitt i staden. Genom hamnkaptenen fick jag kontakt med en mekaniker, en äldre man, som genast kom dit på sin cykel och undersökte  problemet. Han konstaterade direkt att generatornhjulet var i en liten vinkel i förhållande till motorhjulet och att hela generatorn glappade, förmodligen på grund av att en bult var för klen för hålet den gick igenom och att allt detta gjorde att remmen lätt hoppade av.  Han gjorde en ritning på detta, som senare, när han kom tillbaks och monterade bort generatorn visade sig stämma. Han konstaterade också att generatorremmen hade blivit skadad och behövde bytas. Jag fick genast stort förtroende för denne man, Tom heter han, och när han dessutom var en genomgemytlig och humoristisk person var han ett verkligt fynd.Eftersom det tog tid för Tom att få tag på en ny generatorrem blev det inte förrän nästa kväll som hela installationen av generatorhållare, generator och rem kunde slutföras men då efter ett mycket gediget arbeta av Tom och hans assistent. Generatorn satt nu som i ett skruvstäd. 

Det innebar att vi fick en hel extra dag i Leiden, som visade sig vara en av dessa mysiga holländska städer med kanaler och medeltidshus. Dessutom var det här Rembrandt växte upp och i samma lokal där han hade gått i målarskola som tonåring visade de en fin kortfilm om Rembrandt och hans liv.

Sista anhalten på denna första seglarvecka blev Haarlem, dit vi kom på lördagen. Vi hade sällskap hela dan med en nederlänsk segelbåt med ett trevligt par på väg till Sverige, De hade fått information om att vi inte kunde fortsätta till Amsterdam på söndagen som planerat på grund av att järnvägsbron I Haarlem skulle repareras. Vi hade beräknat vår ankomst till Amsterdam på lördagen för att där göra ett första gastbyte: Min dotter Tora skulle komma istället och Birgit och Ann åka hem på söndagen. Istället fick gastbytet nu ske i Haarlem, dit Tora kom för en gemensam lunch innan vi vinkade av Birgit och Ann i en taxi till flyget i Amsterdam. Haarlem var också i högsta grad sevärt med sitt kanalnät, sitt medeltida centrum med en enorm kyrka och rådhus kring ett jättetorg. Där stod en staty av Laurens Janszoon Coster, som holländarna anser var före Gutenberg med boktryckarkonsten men som jag aldrig hade hört talas om.

Gatubild från Haarlem

Med de påfrestningar som varit blev det ändå en fin första vecka. Min syster Birgit hade inte varit utanför båten på hela veckan på grund av förkylning och viss orörlighet men hon var ändå supernöjd med att hon genomfört detta äventyr, vilken prestation! Och gott för en lillebror! Ann hade som gått ut på spaning i varje ny stad och skaffat kartor och information och croissanger. Spännande hade det varit att uppleva Holland kanalvägen och med givande stopp i Gouda, Leiden och Haarlem. Vi blev fascinerade av detta lands märkliga historia, hur man erövrat landet från havet och gjort det till en stormakt på 1600-talet, som det finns många påminnelser om i byggnader och kultur. Ett kanalland och ett cykelland är det – det verkar finnas fler cyklister här en fotgängare. Alltid lika fascinerande med dessa kulturella skillnader och att spekulera vad som ligger bakom. Vet ni förestan varför landet nu heter Nederländerna och inte Holland, som vi varit vana vid tidigare? Det är för att Holland är namnet på två provinser, Sydholland och Nordholland (som är där vi i båten har varit hela veckan) och att de andra provinserna, Friesland och Zeeland och allt vad de heter känner sig diskriminerade om man kallar hela landet för Holland. Den nederländska regeringen arbetar aktivt för att användandet av ordet Holland ska avvecklas internationellt.

Mina första glada gastar: Ann, Birgit och Anders

När jag skriver detta har jag varit på väg en vecka genom Hollands kanaler. Vilken härlig känsla nu att ha påbörjat sommarens båtäventyr, som förhoppningsvis skall ta mig ända hem till Stockholm, sju år efter att jag gav mig iväg från min båtplats på Göta Segelklubb på Långholmen, den 25 maj 2016.

Det har varit många vedermödor från ankomsten till Port-Saint-Louis förra sommaren till idag. Först och främst att få allt det som krånglat med båten under sommaren åtgärdat – toan, generatorremmen, landströmmen etc. Det blev åtskilliga mejl och telefonsamtal till Frankrike och dessutom en veckas resa för mig ner till Port-Saint-Louis i oktober för att träffa avtal med mina mekaniker och göra en sjösättning för att kunna tömma toatanken, vars pump nu var lagad. 

När jag kom hem från Port-Saint-Louis i juli var jag verkligen utmattad av det stora stresspåslaget under sommaren båtfärd. Det tog en månad för mig att återhämta mig. Mina generösa och omtänksamma barn bestämde sig därför för att bekosta en landtransport av båten till nästa sommar så att hemfärden skulle bli lättare. Bekvämast hade varit att transportera båten till Travemûnde för segling hela vägen hem. Jag var dock sugen på att få gå på Nederländernas kanaler på hemvägen och efter att ha konfererat med folk på Medelhavsseglarna bestämde jag mig för att börja nästa års färd från Numansdorp i södra Holland, där det finns ett bra varv och en bra marina och varifrån man kan gå den s k “Stående-Mast-Rutten” genom Nederländerna. Jag räknade ut en rutt och ett två månaders tidsschema och bjöd in släkt och vänner att teckna sig för gastveckor och anmälningarna började strömma in direkt.

I mitten av maj åkte jag ner till Numansdorp för att ta emot båten, som transporterats på lastbil. Där togs den hand på varvet, där jag hade beställt en lista på kompletterande arbeten. Det blev mer än jag hade räknat med, bl a  eftersom den generator som jag köpt nu i Sverige förra året hade rostat igen (!). Med de reparationer som gjorts i Port Saint Louis har det kostat mig 85 000 kr och med de ca 100 000 kr det kostade efter vattenskadan i Grekland hade det nästan räckt till en ny båt. Men idag känns det ändå gott att ha gjort det, när jag nu är på väg igen i min kära gamla Joy, skamfilad men trivsam och nu förhoppningsvis fullt funktionsduglig igen. 

På pingstafton, den 27 maj, anlände så mina första gastar till Numansdorp, en åldersdigen samling med min 97-åriga (!!) syster Birgit, hennes väninna Ann, som är hängiven kanalfarare (båda var med också under kanalfärderna genom Europa 2016 och 2017) och min vän Anders, som varit med de flesta år. De installerade sig, jag bjöd på en god fisksoppa och allt var klart för avfärd nästa dag.

Mina tre första gastar

I Antibes mönstrade dotterdotter Sofia och hennes sambo Elvin på, ett par som var väldigt sugna på att segla så mycket som möjligt. Det blev en härlig vecka när vi kunde ha ganska korta dagsetapper på 10-15 sjömil och därför kunde segla även om det ibland inte gick så fort på grund av ibland svaga vindar eller kryss. Vi seglade därför mest hela vägen och lät motorn vila och njöt i fulla drag avfärden längs Rivierans vackra kust. Vi njöt också av att ligga på svaj i vackra vikar varannan natt med den härliga tillgången på bad från båten och gudomligt vackra solnedgångar när vinden hade stillnat och halva horisontlinjen visade ett sagolikt färgskådespel, som skiftade hela tiden till allt djupare rött.

Det hela blev den härligaste veckan på hela resan, inte minst därför att ungdomarna också handlade mat och tävlade om att laga supergoda middagar. Jag njöt också mycket av deras sällskap och fick också fira att de just har fått en studentlägenhet i Stockholm, där de flyttar in tillsammans om några veckor. Det var också en vecka med mycket litet problem med båten utom toan förstås som inte gick att använda och att landströmmen också började krångla igen. 

Veckan slutade i Toulon, en gammal örlogsbas, som också hade en enorm marina och det blev en härlig segling nästan ända in. på marinan  På kajen avlöste restaurangerna varandra och tävlade om att ha bästa moulen och där bjöd jag gastarna på avskedsmiddag och åt själv en riktigt läcker Moule Roquefort. 

Sedan blev det gastbyte och nu kom dotterson Gustaf och mönstrade på för att vara med sista veckan (som han också var för tre år sedan när vi la upp båten i Preveza, Grekland). Vi fick också flera dagar med härlig segling och började med två nätter på svaj. Andra dagen hade vi kommit till den del av kusten som kallas Les Calanques, ett mer än två svenska mil långt område där en bergskedja av kalksten störtar sig ut i havet från mäktiga vita klippor med fantasieggande mönster. Den börjar med en mycket karakteristisk udde, som har fått namnet ”Örnnäbben” på grund av dess säregna form.

Längs denna kuststräcka har havet gjort djupa fjordliknande inbuktningar, som är det som kallas calanque. Det var ett mäktigt skådespel att gå in i alla dessa djupa vikar för att hitta en ankringsplats men flera var redan överfulla av båtar och i andra var det ankringsförbud. Till slut hittade vi vår egen vik, Calanque de Morigou, omgiven av höga vita kritklippor, där vi lyckades ankra på stort djup (längre in var det ankringsförbud) tillsammans med ett fåtal andra båtar. Här fick vi också en sagolikt vacker solnedgång, när solen gått ner bakom den västra kritklippan och länge belyste kritklippan på östra sidan av viken tills den så småningom också lämnade den i skugga. 

Morgonen därpå blev ganska dramatisk på grund av att några gamla båtproblem nu återkommit. På dagen hade vi gått för motor när vi letat efter en catalanque att ankra i och det var också för att ladda batterierna, som nu inte fått laddning av landström på ett tag. Dessvärre skedde ingen uppladdning och det var då bara att konstatera att ett av de gamla problemen återkommit – generatorremmen hade hoppat av igen. Vi gjorde flera gemensamma försök att få den på plats med rätt spänning men utan att det höll någon längre stund. Det hade blåst upp med en frisk bris rakt in i viken och vi gjorde oss klara att ge oss av. Och nu hände det: inget liv i startmotorn när man vred om tändningsnyckeln. Jag visste ju att spänningen i batterierna hade sjunkit (mätte den till 11,5 V) men även med den låga spänningen brukar startmotorn åtminstone ge ljud ifrån sig. Men nu var den knäpp tyst. Jag undersökte tändningslåset och fann inga fel där. Tankarna började mala om hur vi skulle kunna segla till Marseille (som var nästa anhalt) och kanske begära bogsering in i hamnen. Då gick jag också över och kände på kabelkopplingarna till startmotorn, obs, bara kände med fingrarna utan att se något eftersom de sitter väl dolda. Så ett nytt försök med tändningsnyckelsn och döm om min lättnad och förvåning: motorn startade nu snällt. Just då ropade Gustaf att vi hade börjat dragga och jag blev också varse att vi med ganska god fart var på väg in i det inre av viken, säkert 50 m från vår ankringsplats. Nå, nu var det inga problem att dra upp ankaret och ge oss av. Men vad hade hänt om motorn inte hade startat? Vi skulle förstås ha rullat ut genuan och kryssat oss ut ur viken i den goda vinden. Nu slapp vi det och fick ännu en dag med fin segling längst den sista delen av Les Catalanques, in i Marseillebukten och sedan också in i Marseilles gamla hamn, som jag fått kontakt med tidigare på dagen och var lovad en plats. Detta var nu en jättemarina för fritidsbåtar och enstaka mindre färjor, omgiven av kajer späckade med restauranger. Ända sedan jag läst Evert Taubes beskrivning av doften av boulliabaisse i Marseilles hamn hade jag drämt om att få avnjuta denna berömda fisksoppa just där. Och nu hade jag lovat Gustaf att bjuda honom och mig på en avskedsmiddag med bouillabaisse. Efter att ha konsulterat bryggvärdarna tågade vi iväg till en restaurang vid kajen, Miramar,  som de rekommenderat och satte oss tillrätta och studerade matsedeln: Bouillabaisse, 79 € per person!! Detta gick långt över min budget och vi beredde oss att lämna Miramar och söka något med rimligare priser. Då kom den förtjusande värdinnan på stället och försökte övertala mig att stanna kvar genom att dela på bouillabaisse för en person och komplettera det med att dela på en Calamari provancale som förrätt. Jag  lät mig övertalas och vi fick också en utomordentligt läcker middag, spetsad med en del gratis smårätter som ”överraskningar”, som värdinnan också lockat med. Vi fick vår bouillabaisse, först en stor tallrik av denna mustiga soppa + en förevisning av de fiskar som kyparen skulle bena och servera senare. Sedan en ny tallrik något mildare soppa + all fisken, väl benad och skuren i läckra potionsbitar. Till halva priset hade vi fått en utsökt middag och så riklig att vi knappt kunde få ner de sista fiskbitarna. Till det hela flera lite porlavatten. Det blev väl ändå en saftig räkning men nu var det en som jag tyckte var väl värd priset för att ha fått äta en bouillabaisse i Marseilles hamn på det gamla beprövade sättet. Även Gustav var mer än nöjd. 

Detta var då den egentliga finalen på nio veckors segling från Grekland, runt Italien, över till Korsika och franska medelhavskusten. Det var bara en dagsetapp kvar till målet, Navy Service i Port-Saint-Louis, där jag hade tid för båtupptagning dagen därpå. Det blev motorgång hela dagen på grund av svag motvind. En uppmuntrande sak var att jag hade lyckats kränga på generatorremmen på morgonen och att 12-V-batterierna nu tagit ett glädjeskutt upp till 14 V. Men senare på dagen var den glädjen borta och remmen på rymmen igen.

Nu var det med blandade känslor som jag styrde in i Canal Saint-Louis och lämnade det Medelhav, som ändå varit huvudmålet för resan och där jag nu hade tillbringat tre somrar. Så sorgligt att det äventyret nu är över. So sorgligt att det tidvis blev så jobbigt att jag började misströsta. Och samtidigt en stor lättnad att det verkligen har gått att genomföra detta års onekligen mycket mödosamma etapp med alla de tekniska problem som uppstått på vägen och som in i det sista ställde till problem för mig. Sammanlagt 1150 sjömil har det blivit från Preveza till Port-Saint-Louis. Det har behövts mycket uthållighet och problemlösningsförmåga att genomföra detta. Och utan mina förträffliga gasta hade det förstås aldrig gått, så stort tack till Johan, Clara, Mårten, Bertil och Elsa, Anna och Stefano, Jan, Agnes och Christoffer, Sofia och Elvin och Gustaf! Tack för er uthållighet och ert tålamod som gjort detta möjligt! Och att ni som jag också kunnat njuta av färden, seglingen, utmaningarna, naturupplevelserna och gemenskapen.