joymotmedelhav

Den 15 juni var det så dags för oss att gå genom Korintkanalen, som lär vara ett av de dyrbaraste kanalbyggena, byggt av fransmän och greker och färdigställd 1893. Det var också ett ganska dyrt nöje, 145 € för min lilla segelbåt. Det var en mäktig syn att gå genom den 5,5 km långa kanalen med de höga sprängda klippsidorna, 80 m som högst. Vi gick i konvoj med några andra segelbåtar och jag blev uppmanad på VHF av kanalvakten att hålla maxfart. Det gällde att hålla trafiken igång…

Det gick sedan lätt att hitta plats långsides i Korints kommunala hamn för fritidsbåtar. Här stannade vi en dag extra för att med hyrbil utforska Peleponnesos antika sevärdheter.  En av höjdpunkterna var Epidauros´ välbevarade amfiteater med plats för 14000 åskådare och som fortfarande används för att framföra antika dramer. Jag kunde inte låta bli att ställa mig där på scenens mittpunkt med sin berömda akustik och sjunga Teodorakis´ ”En sång om frihet” och inhöstade en hel del applåder från de talrika besökarna.

(Video kommer senare)
Sevärda var också ruinerna i Epidauros av en stor antik kurort, där man bedrev vatten- och drömterapi kring ett tempel, ägnat åt läkekonstens gud, Asklepios. Efter lunch- och badpaus i det charmiga Navplion åkte vi så till Mykene, Agamemnons borg och centrum för den mykenska kulturen. Välbevarad är den berömda ingången till borgen, Lejonporten medan det övriga mest var stenhögar. Man det var en stor upplevelse att, som man kunde tänka sig Agamemnon för 2700 år sedan, däruppifrån se ut över sitt rike, den stora slätten, som sträckte sig ända ner till en vik av Saroniska bukten, extra dramatiskt genom en åskfront som skickade blixtar över de omgivande bergen. Men däruppe vid borgen var det helt tyst utom några enstaka getbjällror och åskmuller då och då i fjärran.

(Bild av Lejonporten kommer senare)
De följande dagarna var det helt vindstilla på Korintiska viken så vi fick gå vidare västerut för motor, till Kiato, Andikira och Galaxidhi, alla med trevliga hamnar. En underbar upplevelse fick vi när ett stort stim av delfiner dök upp, lekte kring båten och lät sig fångas på video:

Joyce vid Apollotemplet

Delphis station
Sofia, Joyce, Tora och Anders
I Itea var det igen dags för gastbyte, då Anders mönstrade av och reste för att hälsa på goda vänner på Antiparos medan min dotter Tora och dotterdotter Sofia mönstrade på. Jag var orolig för att det skulle bli en tråkig transportsträcka för motor för dem genom resten av Korintiska viken men så blev det inte. Redan första dagen, vår midsommarafton, kom det god västlig vind så att vi fick en härlig segling på kryss. Natthamnen på ön Trizona blev också en höjdare, dels för att hotellet vid hamnen erbjöd välbehövlig dusch och tvätt av kläder, dels också för att den lilla fiskehamnen i viken intill var charmig med barer och en fiskrestaurang, där vi åt läckra grillade fiskar.

Dagen därpå var det vindstilla igen så vi gick för motor till Navpaktos, vars hamn nog var den mest intressanta på hela resan, en cirkelrund hamn, byggd av venezianarna på 1400-talet med befästningsmurar mot havet och en hamngata full av barer och restauranger. Den blev heller inte sämre av att den hade en fin sandstrand alldeles intill med gratis solstolar, där Joyce tog sitt första medelhavsbad för året.

Kvällen firade vi midsommar med sill och nubbe som tjejerna haft med sig hemifrån och runt omkring fylldes hamnen av lokalbefolkningen som firade lördagskväll på barer och restauranger.

Panoramabild av Navpaktos´ hamn
Vi trivdes så bra i Navpaktos att vi stannade en extra dag där. Vi vandrade upp till den medeltida borgen och fick en fin utsikt över det trånga sundet mellan Korintviken och Patrasviken, där man byggt en ny bro. Det var tydligt att man från Navpaktos, som tidigare hette Lepanto, kunde behärska infarten till Korintiska viken. Här ägde slaget vid Lepanto rum 1571, då en västerländsk koalition besegrade den turkiska flottan mycket genom att för första gången i ett sjöslag använda grova kanoner och därmed väsentligt bidrog till att hejda det osmanska rikets expansion västerut.  Eftersom det blåste upp på eftermiddagen tog vi också en några timmars härlig segeltur ute på fjärden där slaget ägt rum med damerna vid rodret:

Vi fick också en dags fin segling under bron till Patras, där vi la till vid marinan. Mu mönstrade Tora och Sofia av medan Joyce och jag skulle vänta en vecka på nästa besättning for fortsatta äventyr i den joniska övärlden.

Summary in English
On June 15th we passed the Corinth Canal, an impressing piece of engineering, which opened 1893 and had walls of cliff 250 feet high. The following days we spent in the Gulf of Corinth, exploring the great archeological sights of Epidauros, Mykene and Delphi. As there was no wind we went by motor och had a wonderful experience of a huge crowd of dolphins, which I managed to catch on video. In Itea my daughter Tora and granddaughter Sofia joined us and from there we were happy to get some good winds for sailing. We also found two very attractive harbours, in Trizona and Navpaktos (earlier called Lepanto and where the big naval battle of Lepanto 1571 took place), celebrating our midsummer and remembering the great midsummer we had last year with the whole clan. We then sailed through the impressing new bridge between Rhion and Antirhion, connecting Peloponnesos with the mainland. We tied up at the marina of Patras, where Tora and Sofia went home and Joyce and me are waining for a new crew for new adventures among the Ionian ilands.

Min kära båt låg och väntade på Olympic Marina i Lavrion när jag efter nio dagar hemma i Sverige anlände med hustrun Joyce och vännen Anders för fortsatta båtäventyr. Marinan var ett säkert ställe att förvara båten men väldigt trist så vi flyttade över till Lavrions hamn. Det var en kort bit för motor men nu fick vi uppleva att den där berömda nordanvinden Meltemin med höga vågor så vi var ganska våta när vi kom fram. I Lavrions hamn låg vi sedan i två dagar för att proviantera och för att besättningen skulle hinna acklimatisera sig till båtlivet. Som en första kort dagsetapp gick vi sedan till Kap Sunion och eftersom det nu var svaga vindar gick det bra att ankra i viken nedanför. Tillsammans med Anders sjösatte jag jollen, rodde in till stranden och vandrade upp till templet medan Joyce var kvar och vaktade båten. Templet och utsikten där uppifrån var en mäktig syn, på bilderna Anders och jag vid templet och min lilla båt där nere för ankar.


Ute i Kykladerna blåste nu meltemin men i Saroniska bukten mellan Attika och Peleponnesos var det svaga vindar så vi fick gå för motor hela vägen till ön Aigina, en ganska stor ö mitt i bukten mellan Pireus och Peleponnesos, där vi hittade ankarplats vid kajen inne i Aigina stad. Stan var trevlig med massor av restauranger längs kajen och vi där hittade vi en restaurang med två äldre herrar som spelade och sjöng buzukimusik. De var riktigt goda musiker som framgår av videon och som vi njöt av i fulla drag, inte minst Anders, som till sin egen stora förvåning kom ihåg en hel del grekiska texter som han lärt sig i sin ungdom på 60-talet. Så småningom blev det också grekisk dans, som vanligt mest solodans men också gruppdans, och jag var nu så inspirerad av musiken att jag dansade med, som framgår av nästa video. Vi tillbringade två kvällar på restaurangen och åt goda kretensiska specialiteter.

På Aigina hyrde vi bil för att utforska ön och var framför allt imponerade av det mycket välbevarade Aphaiatemplet från 400-talet f. Kr, här med Joyce i förgrunden.

För övrigt njöt vi mest av sköna bad och vacker natur på denna historiska ö, som var först med att hissa grekiska flaggan efter frigörelsen från turkarna 1830.

När vi kom hem från utflykten väntade oss en obehaglig överraskning: vår ankarlina hade gått av, ankaret låg på bottnen med kapad lina och den gamle kaptenen på en grekisk segelbåt som vi nu fått som ny granne hade förtöjt vår akter vid sin båt med det som var kvar av ankarlinan. Vår granne, som inte var så bra på engelska, kunde inte förklara hur det gått till och menade att min lina  ”troligen blivit avklippt av en propeller” och att jag borde ha en kedja som ankarlina. Jag tänkte att det nog var hans egen propeller… Jag gick till hamnkontoret och fick där hjälp att få kontakt med en dykare, som lovade att komma nästa morgon och bärga ankare för 150 € . Men eftersom det var kav lugnt nästa morgon och därmed mycket god sikt ner till bottnen rodde jag ut i jollen med min långa båtshake, fick snart syn på min avklippta ankarlina och kunde efter en halvtimmes fiskande få upp linan och ankaret i jollen. Triumf och en god timpenning för det jobbet: 150 € på en halvtimme.

Efter det gav vi oss iväg på kurs mot Korintkanalen för nästa etapp på resan.

Summary in English: 
After 9 days in Sweden I came back to Lavrion with a new crew: my wife Joyce and my friend Anders. We anchored in the bay at Cape Sunion, Anders and me rowed ashore in my dinghy and claimed up to the mighty temple while Joyce stayed in the boat far below. From there we went to the island of Aigina, where we rented a car to explore this beautiful island and visited the very well preserved temple of Aphaia. The evenings we spent on a restaurant with very good buzuki music and greek dancing, which I happily joined. When we came back from our cartrip an unpleasant surprise: our anchor line was cut and the anchor lost on the bottom of the harbor. I managed to get contact with a diver, who promised to come next morning to pacha up the anchor for a fee of 150 €. The next morning there was no wind and a very clear sight to the bottom so I took the dinghy and my long boat hook, managed to see my anchor line on the bottom and after some fishing get it up with the boat hook and with it the anchor. Triumph and 150 € saved!! Then we took off toward the Corinth canal for the next phase of our boat trip.

Från vulkanön Nisyros gick vi på grund av svag vind mest för motor till Astipalia, där vi fick sista platsen i hamnen (ibland är det en poäng att ha en liten båt). Vi vandrade upp till den imponerande borgen, där det bott 4000 människor när stan var ansatt av pirater och där de förstås hade en mäktig utsikt:

Nästa dag hade vi en dryg dagsetapp på 50 sjömil till Santorini, som jag hört talas om så mycket och därför gärna ville ha med på rutten. Där skulle också ett gastbyte ske så det var viktigt att komma dit i tid. Det är alltid vanskligt att ha en tid och plats att passa så att man inte kan segla med vindarna och vi hade verkligen otur med vinden. För första gången på denna tur var det en stadig vind på 7-9 sekundmeter, underbart för segling utom att den var västlig och rakt emot vår kurs. Vi gjorde en del bidevindsegling till en början men fick sedan gå för motor mot vinden och ganska höga vågor för att ha chans att hinna fram innan det blev mörkt. Tolv timmar hade vi att göra innan vi ganska trötta var framme vid Santorini. Där planerade vi att ligga vid den enda marinan, Vlychada, på sydkusten men det var lättare sagt än gjort. Infarten var till stora delar igenslammad och inte förrän vi fått VHF-kontakt med någon i hamnen och fått anvisningar att gå strax höger om mitten av inloppet kunde vi komma igenom utan att köra fast i sanden. Därinne var det fullt, hamnkaptenen var inte tillgänglig och vi fick hjälp att lägga oss utanför fyra andra båtar över natten på en plats som egentligen tillhörde en fiskebåt. När vi sedan sent nästa förmiddag äntligen fick kontakt med hamnkaptenen fick vi ett enda mycket bestämt budskap: gå härifrån, det finns ingen plats här!! Hamnen är fylld av fiskebåtar och stora chartrade katamaraner, som tar stora turistlass till den berömda kalderan. Vi gick då och lade oss på svaj utanför Kamari, en beach på den östra kusten, där det var gott lä eftersom den västliga vinden höll i sig. Vi fann en fin plats där under en imponerande klippa och nära stranden med svart vulkanisk sand och därför fick vi nu god användning av jollen, som dittills hade ledat på däck, för att ta oss in i land och tillbaks. Efter en vilodag med härliga bad och god middag på en av de många strandrestaurangerna kom dagen för gastbytet: Johan skulle ta flyget hem från Santorini och Mårten, min brorson, skulle komma med färjan från Aten. Vi hyrde därför en bil, åkte till huvudstaden Fira och åt lunch på en av alla de restauranger som ligger över stupet av den höga klippan, som störtar rakt ner i den s.k. kalderan, en verkligt hisnande upplevelse:

Santorinis har en fascinerande geologisk och kulturell historia. En kaldera är enligt Wikipedia ”en stor kittelformad fördjupning i jordskorpan som skapas då en vulkan med en flera kilometer stor diameter kollapsar. När magmakammaren under vulkanen töms kan ’taket’ sjunka in och skapa en stor rund struktur som liknar en kittel.” Det är därför Santorini är formad som en nymåne, som omgärdar kalderan. I mitten av denna kaldera är havsdjupet 300 m, inte så gynnsamt för ankring… På Santorini bildades kalderan omkring 1600 f.Kr i ett enormt vulkanutbrott, som följdes av en jättetsunami och som antas ha utplånat den då blomstrande minoiska kulturen inte bara på Santorini utan också på Kreta, 60 sjömil söderut. Man tror att detta kan vara bakgrunden till Platons berättelse om den sjunkna ön Atlantis. Troligen var sedan Santorini obebott fram till 800-talet f. Kr., då doriska greker koloniserade ön som då och ibland även idag kallades Thera efter namnet på deras ledare. Namnet Santorini fick ön på medeltiden, när den tillhörde republiken Venedig som en hyllning till helgonet Irene. 

Under vår lunch ovanför kalderan anlände också Mårten med färjan och vi ägnade sedan några timmar åt sightseeing i Fira och fick verkligen i trängseln uppleva att Santorini är ett av Greklands populäraste turistmål. Sedan var det dags att köra Johan till flygplatsen och ta farväl av honom. Efter gjorde vi också ett besök på den lilla staden Oia på norra spetsen som till stora delar förstördes vid en stor jordbävning 1956 och nu är mycket smakfullt återuppbyggd:

Kvällen medförde ett riktigt skrämskott. Vi märkte att belysningen på båten var ganska svag när vi kom ombord och till min förskräckelse kunde jag konstatera att batterierna var ganska urladdade. Dessvärre var även startbatteriet urladdat (nere på 8 V) så det gick inte heller att starta motorn för att ladda batterierna med generatorn. Detta har aldrig hänt mig förut och jag kunde inte räkna ut varför detta hade hänt. Hjärnan började förstås arbeta på lösningar men framför allt stängde jag nu av den största stömtjuven, kylskåpet, jag satte inte heller på någon lanterna över natten och riktade solcellerna mot soluppgången. Vilken lättnad sedan på morgonen att batterierna återhämtat sig och det gick att starta motorn! Detta måste jag få förklarat av någon elkunnig person.

Så var det då efter tre dagar på Santorini dags att lätta ankar och segla vidare genom Kykladerna. Vi fick goda vindar i flera dagar och hade härliga seglingar, som försatte Mårten i extas när han satt på fördäck och sjöng. Vid ett tillfälle kom två ovanligt stora delfiner och simmade och hoppade vid båten och vi var säkra på att de lockats av Mårtens sång, här på videon Evert Taubes ”Vals på Mysingen”, en av de bästa sånger om segling som finns:

Vi besökte och övernattade på öarna Ios, Paros, Kythnos och Kea. På Kythnos låg vi i hamnen Loutra på östsidan, där vi fick vara med om ännu ett vulkaniskt fenomen. Där fanns två varma källor med kokande vatten från jordens innanmäte, som man lett i kanaler ut till en liten stenomgärdad bassäng vid beachen där man kunde ta sig ett varmbad så hett att man fick gå i försiktigt för att inte bränna sig. Bilden visar beachen i Loutra med varmvattenbassängen till vänster:

På Kea hade vi en magiskt vacker kväll uppe i huvudstaden Iolida. Som på så många av öarna låg huvudorten (av säkerhetsskäl?) här högt uppe på ett berg en bit från havet. Vandringen och klättringen genom staden kändes för mig som att gå omkring i en enorm skulptur. Vi vandrade också vidare till Keas berömda skrattande lejon, en imponerande tre meter lång skulptur från 600-talet f. Kr., uthuggen direkt i klippan.

Middag åt vi sedan på en restaurang med utsikt över grekiska fastlandet, ön Evia och en magnifik solnedgång. Jag smörjde kråset med get i citronsås, en grekiska läckerhet, som jag just upptäckt, som görs som långkok i tre timmar så att köttet smälter i munnen och inte helt olikt vårt dillkött när det är som bäst. 

Sista dagen på denna del av seglingen gick från Kea via Kap Sunion till Lavrion, där jag bokat en båtplats under nio dagar för att ta en paus och åka hem till Sverige och fira ett av mina barnbarns studentexamen.  Här mönstrade gastarna av, Clara efter tre veckor, Mårten efter en vecka.

Hjalmar Gullbergs underbara dikt ”Vid Kap Sunion”,  läste vi högt när vi seglade förbi:

Detta är havet, ungdomskällan, Venus’ vagga och Sapfos grav.
Spegelblankare såg du sällan Medelhavet, havens hav.

Lyft som en lyra mot arkipelagen skimrar Poseidontemplets ruin.
Pelarraden, solskenstvagen, spelar den eviga havsmelodin.

Seglande gäst på förbifärden, lyssna till marmorlyrans musik! 
Full av ruiner finner du världen. Ingen i skönhet är denna lik

Ej mer jublas det här och klagas inför havsgudens altarbord.
Nio pelare blott är hans sagas ännu bevarade minnesord.

Från Patmos seglade vi över till östra sidan av Leros, hade ett möte med delfiner på vägen, alltid lika trevligt, och fann en fin plats vid piren i den lugna och vackra hamnen Pandeli med beach och restauranger, vackert belägen under den imposanta korsriddarborgen och på promenadavstånd från öns huvudort, Platanos. Här stannade vi en dag extra, hyrde bil och åkte runt på ön och även ända upp på den slingrande vägen upp till borgen, som var ganska väl bibehållen. Här började jag prata med en grekisk man som visade sig vara stans bibliotekarie och som gav oss en lång hyperintressant föreläsning om borgens historia. Han berättade också om något som jag länge undrat: hur det gick till när italienarna erövrade Tolvöarna från turkarna 1912 och som de sedan härskande över fram till 1947. Italien var i själva verket ute för att skaffa tig en koloni i Libyen (troligen på grund av olja) och la en flottstyrka utanför Tolvöarna för att blockera turkarna från att ingripa. När sedan turkarna inte visade några tecken på att intervenera bestämde sig Italienarna för att besätta Tolvöarna när de ändå var där och som turkarna lämnade över utan strid.

Ovan: Korsriddarborgen och gamla väderkvarnar på Leros

Nedan: Vidunderlig utsikt från korsriddarborgen

Från Leros hade vi en fin segling över till den bergiga grannön Kalymnos, bergsklättrarnas och svampfiskarnas paradis. Det var lördagskväll och när vi på hemväg från middagskrogen och hörde bouzukimusik från en restaurang gick vi dit och fann att det var en privat fest som pågick, ett dopkalas med släkt och vänner. Det var ett tremannaband med en utmärkt sångare, en virituos buzukispelare och en synt som mest fungerade som trumset. När vi stått utanför och lyssnat en stund kom en av de äldre männen, bjöd in oss och frågade vad vi ville ha att dricka. Där fanns några lediga stolar nära orkestern och där satt vi sedan, jag och Clara, och njöt av en strålande konsert med rebetikomusik där många sjöng med i dessa älskade sånger och många, både män och kvinnor gick upp och dansade, oftast solo och ivrigt påhejade av  de andra. Vi satt där i flera timmar och blev bjudna på mer dricka och doptårta och kände oss som hedersgäster och jag blev verkligen starkt berörd av denna underbara uttrycksfulla musik. Jag tror klockan blev 2 innan vi kom i säng.

När jag klarar tekniken kommer här en video från festen

Från Kalymnos seglade vi över till hamnen på Kos, där vi låg i två dagar för att sköta om viktiga praktikaliteter: Lennart mönstrade av för att sköta om sitt ryggskott, här med en avskedsskål:

Mitt äldsta barnbarn Johan som varit min mesta gast genom åren kom med båt från Aten och mönstrade på, och ett nytt kylskåp kom levererat med färja från Samos. Jag fick tag på en riktigt duktig kylskåpsspecialist, som snabbt kunde konstatera att felet var att det fanns för lite kylvätska. Den måste ha läckt ut och egentligen hade det inte alls behövts något nytt kylskåp. Han fyllde systemet med kylvätska, lagade den troliga läckan och sedan var det klart, och det blev ett stort hål i min plånbok, ett nytt kylskåp i reserv men framför allt äntligen ett fungerande kylskåp.

Det var på Kos som Hippokrates, läkekonstens fader, verkade och här står en av hans adepter vid “Hippokrates platan” på Kos, under vilken han själv skall ha stått och undervisat:

Från Kos gick vi över till vulkanön Nisyros, där vi stannade en dag och hyrde bil för att utforska ön och beskåda jordens innanmäte. Vulkanen hade sitt sista utbrott för 20000 år sedan men långt därnere finns ett glödande magmablock som bildar s.k. hydrotermiska eruptioner, den senaste för 100 år sedan medan den största  bildat en 300 m vid krater, som man kunde gå ner i. Uppifrån märktes den vulkaniska aktiviteten bara som ett påtagligt svavelos men där nere (dit man enligt ett stort anslag bara kunde gå på egen risk) såg man röken välla ut från större och mindre hål, en del av dem med en krans av svavelkristaller kring öppningen (se bild ovan) och som spyr ut 68 ton koldioxid om dagen. En ganska kuslig känsla för mig och Johan därnere i den stillastående middagshettan . Här står Johan i kratern och funderar över vad de som tror på helvetet tänker om vulkaner.

Därmed var vi färdiga att lämna Tolvöarna och sätta kurs västerut mot Santorini i Cykladerna vilket innebar en rad jobbiga oväntade äventyr som jag kommer att berätta om i nästa blogg. Visst bjuder seglarlivet alltid på problem men segling i denna härliga grekiska skärgård är svåröverträffad: nya spännande och vackra öar alltid på en dagsetapp avstånd, skön värme i luften och i vattnet, god mat, mängder av goda hamnar och vänliga greker.Mina förväntningar på detta är överträffade med råge och ger mig starka lyckokänslor.

Summary in English

I have computer problems right now so this will be a short summary. We have had great sailing, visiting Leros with its impressing cruisaders castle, Kalymnos where we becomes guests at a private party with gorgeous buzuki music, Kos were I got a new fridge, changed crew from Lennart to my grandchild Johan and got a picture of me under Hippokrates’ tree and from there to the volcanic Island of Nisyros. Sailing here in Greece is a pleasure beyond all my expectations!!

Efter en mödosam vinter med två oväntade cancerdiagnoser, som behövde utredas och behandlas hemma i Sverige, var det nu äntligen dags för årets Greklandssegling. Efter ett besök hos min goda vän Anna i Aten tog jag flyget till Samos den 7/5, där Joy låg och väntade, bottenmålad och fin, på Roussakis marina i Vathy och där Lennart, min gast de första veckorna, redan var på plats. Planen för sommaren är att segla genom Tolvöarna och Cykladerna och vidare över till Joniska havet för vinteruppläggning där och med gastar som vanligt inplanerade hela vägen. Under vintern hade varvet gjort en massa jobb på båten, installerat en ny spis, ny lucka till förpiken och nya solceller, bytt defekta bränslepumpar, gjort ren dieseltanken, lagat segel m.m. Ganska kostsamt men välgjort. Det enda bekymret var nu att kylskåpet (nytt för tre år sedan) inte gick att få igång trots idoga försök av elektrikern. Eftersom det blir svårt att klara sig utan kylskåp i den grekiska sommarhettan var det blev bara att svälja förtreten och beställa ett nytt. Leveransen skulle ta minst en vecka, varför vi gjorde upp att den skulle levereras till Leros, så att vi kunde komma iväg på den planerade rutten söderut från Samos.   Efter att vi fått seglen på plats och provianterat var det så dags för sjösättning, den 9/5:

Vilken härlig känsla att kasta loss igen i denna underbara grekiska skärgård (märk den nya svenska flaggan som jag fått av barnbarnen i 80-årspresent eftersom den gamla börjat se mera finsk ut).

Vi gick första dagen över till Pythagorio, mest för motor och med ett nytt bekymmer: motorn blev överhettad om jag körde den mer än 1200 varv/min, en obehaglig påminnelse om alla besvär med kylsystemet under tidigare flod- och kanalfärd. Pythagorio var ett kärt återseende från förra året. Därifrån vidare söderut (och nu fungerade kylsystemet bättre, det hade väl bara igångsättningssvårigheter) till också av mig från förra året välkända idylliska Agathonisi och Lakki på Leros, där jag avtalade med marinan om montering av kylskåpet. Dit kom också min nästa gast, Clara som var med och seglade i Turkiet förra året, och det var extra välkommet eftersom Lennart hade fått ett ganska besvärligt ryggskott och behövde ta det lugnt. Från Leros seglade vi över till Patmos, där gastarna gärna ville se det berömda klostret. Här stannade vi en dag extra, hyrde bil och tog en tur runt hela denna underbart vackra ö och där jag fick två härliga bad med simtur, säkert 18° i vattnet.

Höjdpunkten på denna tur var det lilla kapellet Profiti Illia, högst uppe på den högsta toppen med en helt vidunderlig utsikt 360° över en stor del av skärgården. På kvällen gick vi på en krog som jag spanat in där de serverade get i tomatsås, en rätt som jag fått rekommenderad som en stor läckerhet. Och vi blev inte besvikna, det var kött som smälte i munnen (hade kokat i tre timmar) med en fyllig köttarom utan någon särskild getsmak.

Summary in english
After a heavy winter with two unexpected cancer-diagnoses, which had to be investigated and treated in Sweden, it was at last time for the sailing of this year in the wonderful greek archipelago. My sailboat Joy waited for me at the Roussaki marina on Samos, well taken care of and with a lot of new equipment and there was also my mate the first weeks, Lennart. What a great feeling to be out on the sea again! We had good sailing to Pythagorio, Agathonisi and Lakki on Leros, where they promised to help me install the fridge when it would arrive. Waiting for that we sailed to Patmos, where we rented a car and drove around this beautiful island with stunning views. The top experience was the little chapel Profiti Illia on the highest point of the island with a stunning 360° view of the island and surrounding islands far away.

Så var det då dags för den sista seglingen på denna säsong, en nio dagars segling bland Tolvöarna, till Agathonisi, Arki, Patmos, Leros, Lipsi och tillbaks till Samos. Besättningen var nu Joyce, min fru, och mina två erfarnaste barnbarnsgastar, Johan och Gustaf.

Min nya besättning inför avfärd från Pythagorion
Joyce fick en dålig start då hon trots sitt sjösjukeplåster blev ordentligt sjösjuk första dagen, då det blåste upp och blev ordentligt gungigt. Men hon hämtade sig och har klarat det obekväma båtlivet riktigt bra, men som förut trivts bäst när vi har lagt till i en marina och tagit ett glas gott vitt vin i sittbrunnen till grekiska förrätter i form av dolmas, tsatsiki, oliver och fetaost. Vindarna var mest sydliga så den starka nordliga meltemin har inte fått överhanden ännu. I Patmos stannade vi en dag extra och åkte upp till det berömda Johannesklostret högst uppe på klippan, vackert och med ett intressant museum men det bästa var ändå den utsikten över ön, huvudorten Scala med marinan och havet på både öst- och västsidan, helt andlöst betagande.

Vi fick också många goda seglingar, som jag kunde njuta av särskilt mycket eftersom mina duktiga gastar gjorde det mesta jobbet och jag kunde sitta vid rodret och ge order (och ofta behövdes inte heller några order eftersom det är gastar som tänker själva).

När vi återvände till Pythagorion på Samos hade jag en alldeles tydlig känsla av hemmavatten eftersom det nu varit min bas under flera veckor. Vi tog också en extra dag där, då vi hyrde bil och gjorde en rundtur runt Samos på slingrande bergsvägar med bländande medelhavsutsikter och ett skönt bad vid Kampos på sydkusten, nära Marathakampos, där jag legat med båten några veckor tidigare.

Pythagoras-statyn i Pythagorion
När vi gick över från Pythagorion till Vathi, huvudstaden på Samos,  blåste meltemin ganska rejält med motvind och motorgång både på syd- ost- och nordsidan innan vi kunde segla in i den djupa Vathy-viken till Roussakis marina, där jag skulle lägga båten för vintern. Båtupptagningen skedde nästa dag, mycket smidigt på en trailor med chefen Andreas Roussakis vid spakarna..

Summary in English: A nine day-sailong among the Dodekanese Islands finished the season. My crew was now my wife Joyce and my two most experienced grandchildren- sailors, Johan and Gustaf. We got some very good sailing, to Agathonisi, Arki, Patmos, Leros, Lipsi and back to Samos, which I could enjoy immensely, sitting by the rudder and giving orders while my good crew did all the hard work. We took a day extra at Patmos and went up to the famous monastry of St. John with its breath-taking view of the island. Back in Pythagorion we also took a day extra, rented a car and made a trip around Samos with winding mountain-roads and dazzling views. Then it was time to go to Vathi and the Roussakis Marina and leave the boat there in good professional hands. There it will be fixed and trimmed and waiting for me to come next year to explore much more of this wonderful Greek Archipelago.

Storfamiljen kvällen före midsommarafton
Så var det dags för midsommarfirandet med hela storfamiljen, en idé som kläcktes på en familjefest i höstas. Nu kom min fru Joyce och med henne alla mina tre barn med sina familjer. Med pojkvänner till två av de äldre barnbarnen blev vi 19 personer! En av familjerna hade hyrt en lägenhet i Pythagorio vid hamnen, vi andra bodde på ett mycket trevligt hotell, Glicorisa,  några km öster om stan med strålande utsikt över Medelhavet från balkongerna och egen strand. Båten hade vi parkerad i Pythagorios hamn så vi cirkulerade mellan alla tre ställena under 4-5 dagar, då vi njöt av varandras sällskap, det härliga klimatet och den goda maten. Vilken alldeles underbar bonus på detta stora seglingsprojekt! Två av dagarna gjorde jag lyckade dagsturer med båten för valda delar av sällskapet, som inte kunde vara med på långseglingen.

Fyra kusiner på dagstur
Men höjdpunkten var ändå midsommaraftonsmiddagen på restaurangen Tarsanas, som jag valt för att den låg precis vid stranden och för att de hade bouzokimusik och hade lovat Zorbadans. Vi åt en god middag och de två grekiska musikerna spelade bouzuki och gitarr och sjöng i stämmor under hela middagen. Jag hade med egen gitarr och hade övat in några Theodorakis-sånger och det blev en verklig höjdpunkt för mig när jag blev inbjuden att spela och sjunga med bandet. Jag växelsjöng med dem mina favoritsånger, jag på svenska och de på grekiska, ”Stranden”, ”Brevet” och så förstås Bo Setterlinds underbara översättning av ”En sång om frihet”:
        ”Så om du vill ditt väl förstå
och vara fri där molnen gå.
         Så bygg en värld, en värld att leva i!
Nu gäller det ditt liv, ditt eget liv.”
Kan man ha en bättre livsfilosofi? Och sedan blev det dans, först en grekisk vals och sedan Zorbadans och annan grekisk gruppdans, som en av servitriserna instruerade. Det hela blev ganska extatiskt och rätt som det var bröt alla ut i en hejdundrande ”Små grodorna” runt det tänkta midsommarstången på restauranggolvet. Och det hade inte blivit ett riktigt svenskt midsommarfirande om vi inte också hade dansat till  ”Så länge skutan kan gå” och ”Calle Schewens vals” till mitt gitarrackompanjemang. Vilken kväll, vilket underbart minne för oss alla!



Stolt far/morfar med nio barnbarn

Här är hela gänget, alla 19

The whole blog in English: And now was the time for a five days long midsummer-celebration with my whole extended family.  Joyce came,  and with her all my three children and their families we were 19 people! One of the families had rented an apartment in the harbor of Pythagorio, the rest of us stayed at a very nice hotel, Glicorisa, east of the town with a gorgeous view and it´s own beach. The boat was parked in the harbor of Pythagorio and circulating between all three places we enjoyed being together, swimming and having good Greek food. What a wonderful bonus for me on my big sailing project! Two of the days I made daytours with the boat for those who couldn´t be part of the longer sailing tours.
The real peak experience was Midsummer eve, which is maybe after Christmas the most important festival in Sweden. We couldn´t have our traditional midsummer pole to dance around but I hade chosen a good place, the restaurang Tarsanas, right by the sea and where I had been promised bouzuki-music and Greek dancing. We had a very good dinner there when the two greek musicians played bouzuki and guitar and sang for us. I had brought my guitar and had learned some songs by my favorite Greek composer, Theodorakis, and it was a great moment for me when I was invited to play and sing with the band. We sang and played, the songs, ”The Letter”, ”The Beach” and of course the best of all ”The Freedom-song”, whose refrain in English goes somewhat like this:
”So if you want to understand what´s best for you
and be free where the clouds go,
then build a world, a world to live in!
Now your own life is at stake, your own life.”
And after that we had dancing, first a Greek waltz, and then the group-dance of Zorba and another greek dance which one of the waitresses lead and instructed. It became quite ecstatic and suddenly we broke out in one of the traditional Swedish midsummer-dances around our imaginary midsummer pole, jumping around like crazy as frogs and pigs. It wouldn´t have been a real Swedish midsummer-party without dancing to some of the classic Swedish summer-walzes, which we sang ackompanied by my guitar. What a night, what a great memory for all of us!!

Så var det nu äntligen dags att sätta kurs på det stora målet för denna färd: Greklands övärld. På många sätt har det varit målet för allt mitt seglande, som jag började på allvar när jag hyrde den första stora segelbåten tillsammans med mina tre barn år 1982, nu 36 år sedan. Drömmen väcktes genom läsningen av Göran Schildts böcker och då var jag väl bara i 20-årsåldern, och blev inte mindre av att jag upplevde min första stora kärlek med Anna från Aten, som jag träffade på språkkurs i Cambridge 1961 och som jag sedan besökte flera gånger och gjorde resor med bl.a. till Kefallonia i västra Grekland. Tre gånger till har jag varit på grekiska öar sedan dess, Korfu, Rhodos och Kreta, och alltid har det varit i samband med intensiva kärlekshistorier. Så landet har onekligen livet laddat med starka känslor för mig. Dessutom har jag älskat och också sjungit Theodorakis visor sedan han var så starkt i ropet i Sverige på 60- och 70-talet
Och nu, äntligen, var jag på väg till detta efterlängtade land i egen båt! Det blev en lugn överfart från Turkiet, per motor eftersom vinden var emot oss, och ett högtidligt ögonblick när vi närmade oss Samos´ nordöstra udde:

Vi gick in till Pythagorio, Samos stora turistcentrum på sydkusten, och vars marina jag hade tänkt mig som en möjlig hemmahamn under vintern. Denna kväll var ankringsplatserna vid kajen helt överfulla och det tog sin lilla tid innan vi hittade en tilläggsplats utanför en tvåmastare på kajen mittemot. Vi gjorde inklareringen hos tre myndigheter utan problem och åt sedan en god och efterlängtad middag på en av hamnkrogarna. En av de mest överraskande upplevelserna i stan var att var och varannan människa på gatorna pratade svenska. Det var tydligt att detta är ett populärt turistmål för svenskar och många andra och det blev en väldig kontrast till Turkiet, där det var få turister och svårt att göra sig förstådd.

Grekisk middag med Clara i Pythagorio
Nu var det dags att ta emot tre nya gastar, barnbarnen Christoffer och Agnes och pojkvännen Philip, som alla var med i Österrike och Slovakien förra året. Eftersom Clara skulle stanna i fyra dagar till blev vi nu fem personer på båten, vilket ställer stora krav på anpassning, ordning och reda men det visade sig fungera alldeles utmärkt.

Barnbarnen Christoffer och Agnes och pojkvännen Philip
Den närmaste veckan ägnade vi åt att segla Samos runt med övernattningar i tur och ordning i Marathakambos på sydkusten, Karlovasi och Vathi på nordkusten. Clara mönstrade av i Vathy för att ta flyget hem till Stockholm. I Vathy, som är Samos huvudstad, gjorde jag ett mycket viktigt fynd: hittade en utomordentlig vinterplats för Joy. Jag hade först tänkt mig Samos marina men fann den både dyr och otrivsam, hade också fått ett något billigare bud från marinan i Leros medan jag i Roussakis marina i Vathi fick ett årskontrakt på 1000 €, mindre än halva priset mot Samos marina. Dessutom fick jag mycket god kontakt med och gott förtroende för chefsmekanikern där, vilket inte alls var fallet med managern på Samos marina, som för mig var en humorlös, slimmad affärsman. Vilken grej, jag har hittat en ny hemmahamn för Joy!

Roussakis marina i Vathy
Seglingen runt Samos blev härlig med för det mesta goda vindar. Syd- och västkusten var bergiga och dominerad av det magnifika Kertetevs – berget, 1437 m rakt upp ur havet.

Karlovasi var en större stad, som blev mycket minnesvärd på grund av häftig bouzokymusik på en av krogarna med mycket dans, både solodans, pardans och gruppdans, ibland även på krossade tallrikar, som är en häftig grekisk tradition när känslorna blir intensiva.
Efter Vathy rundade vi Samos östra udde och ankrade i den  idylliska viken Poiseidoni för natten. Här kom också jollen till god användning, som hittills legat och tagit plats på däck. Sedan blev det segling ut till den närmaste ön, Agathonisi, som ligger drygt 10 sjömil  söder om Samos och där vi också låg för ankar i den vackra och idylliska Agios Giorgios-viken vid öns enda samhälle, en riktig pärla.

Middag på Agathonisi med Joy för ankar längst till höger
Och dagen därpå, som var två dagar före midsommarafton, gick vi för motor på grund av svaga vindar till Pythagorio, dit nu resten av klanen skall anlända för gemensamt midsommarfirande.
Summary in English: Here I describe the intense feelings for me connected with Greece and now at last realizing my old dream to sail there in my own boat. In Pythagorio, the tourist centre of Samos, my three new mates Agnes, Christoffer and Philip, checked in for a week of sailing all the way around Samos and also out to the nearest island, Agathonisi. Then we landed again in Pythagorio, where we are waiting for my whole clan to come and celebrate midsummer.

Tillsammans med Clara satte jag sedan kurs söderut längs turkiska kusten. Vi ankrade på svaj de två första nätterna, den andra vid en fin fågelö med en stor hägerkoloni högt uppe på klippan förutom massor av mås, trut och skarv. Jag gillar att liggga på svaj, inte minst på grund av de uppfriskande baden från båten men det blir förstås en del passning så att man inte draggar. Ett bra sätt jag upptäckte är att lägga in positionen på den elektroniska kartan, som sedan visar tydligt om man ligger kvar eller draggar. Nästa dag gick vi mest för motor i svag vind till ett fiskeläge, Yeni Limani, där vi fick plats långsides vid kajen. Det mest minnesvärda där var att minareten låg vid hamnen, 50 m från båten och att böneutropen var öronbedövande – dok ingenting på natten. Efter svag vind några dagar fick vi nästa dag en god segelvind, motvind visserligen men det blev en härlig kryss i sundet mellan Khios och fastlandet, varvid vi nu lämnade Lesbos bakom oss i norr. Vi gick till den nybyggda marinan i Dalyanköy med sikte på att få en dusch men där fanns bara en flådig toa utan dusch – vi blev rådda av en av kaptenerna på en av lyxbåtarna där att köpa en bättre båt med dusch! Nästa dag fick vi en härlig segling längs kusten som nu vände österut och vi gick in i en djup vik, Kirdilim Limani för att ligga där på svaj över natten. Det var rena vildmarken där med höga berg på sidorna, ingen telefonkontakt med omvärlden och inga levande varelser utom flugor och getingar. På kvällen blåste det upp ganska ordentligt med en frånlandsvind (landbris?), vi började dragga så vi flyttade oss ut till en boj i form av en stor tunna i mitten av viken.

Det blev dock problematiskt när vinden lagt sig och båten började guppa runt och ibland stöta emot tunnan. Det blev ingen nattro så vi gick i mörkret in till stranden igen och ankrade med två ankare och fick sedan en lugn natt. Morgonen därpå fick jag dock ett rejält dopp när jag med cyklopen behövde bärga våra linor som trasslat in sig i tunnan. Nästa hamn blev Teos (Sigacik) med en förnämlig marina, där vi fyllde på de sinande förråden av vatten, diesel och el. Här hittade vi nära hamnen en fiskrestaurang, Alem Balik Evi, som rekommenderas varmt för där vi fick resans bästa fiskmiddag. En fin marknad som pågår varje söndagsmorgon året runt hann vi också med innan vi seglade i god sidvind/slör till Kusadasi, som var vår sista hamn i Turkiet. Här gjorde vi som planerat en utflykt till Efesos, den antika staden med ett otroligt imponerande stort område med ruiner, en del restaurerade, från denna viktiga stad från grekisk, hellenistisk, romersk och bysantinsk tid. Det kanske allra mest sevärda var ett taktäckt område med romerska patricierhus med bevarade golvmosaiker och freskmålningar på väggarna. Mycket fantasieggande!



Efter den omständliga utklareringsprocessen i Kusadasi (som vi gjorde själva och som då var gratis) var det dags att lämna Turkiet och sätta kurs på ett av de stora målen denna sommar: Samos. Jag har nu tillbringat en hel månad i Turkiet och det kan vara skäl att sammanfatta mina intryck:

1. Vi har hela tiden blivit mycket vänligt bemötta, blivit hjärtligt välkomnade vart vi än har kommit (i fiskelägena kom folk fram t o m fram för att skaka hand). Turkarna är också kända för sin vänlighet och gästfrihet och den kan kanske ha blivit extra stor nu sedan de förlorat mycket av turismen efter Erdogan och terrordåden.
2. Det har varit svårt att förstå och göra sig förstådd eftersom ganska få kan engelska – utom i Canakkale, med massor av universitetsungdomar, som studerade engelska och gärna ville prata. Ofta när det var någon som inte kunde engelska gick man och hämtade någon i närheten som kunde en del. Google translate också varit till god hjälp.
3. Hela tiden har det varit Ramadan då folk fastar på dagarna men börjar äta vid solnedgången, som markeras med ett ljudligt raketskott och starka böneutrop. Böneutropen flera gånger om dagen dominerar också ljudmiljön överallt flera gånger om dagen och ibland också på natten, och vi har undrat över hur alla sekulariserade turkar ser på detta – kanske har det som vår klockringning blivit en vana som man knappt hör.
4. En annan påtaglig del av ljudmiljön har varit högtalarbilarna med hurtiga sånger, som varit en del av den pågående valrörelsen, främst med reklam för Erdogan men ibland också andra partier. Det blir val här den 24/6, där Erdogan väntas vinna stort med hjälp av en hel del valfusk. Enligt sonen Jan, professor i statskunskap är Turkiet ett av de länder som förlorat mest i graden av demokrati de senaste åren. 
5. Ett återkommande inslag i landskapsbilden har varit stora semesterbyar på bergssidorna ner mot havet med mängder av likadana hus, “little boxes”. Det verkar finnas en stor medelklass i Turkiet när det finns så stor efterfrågan. Landskapet har annars mest varit delvis brunbrända, delvis pinjeklädda berg, ofta av imponerande höjd.
6. Maten har varit förträfflig, här finns en gammal fin matkultur. Det bästa har varit deras kalla förrätter, mezes, med olika läckra grönsaks- och skaldjursröror. 

Summary in English: Here I have been telling about our the sailing down the Turkish coast, often anchoring in some sheltered bay for the night but also using some of the excellent marinas. In our last Turkish harbour, Kusadasi we made an excursion to Efesos, a very impressing area of ruins of this important city in greek, roman and byzantine time. I am summarizing my impressions of spending a whole month in Turkey – mainly very positive. After clearing out from Turkkey we were the aiming at our first Greek harbour, Pythagorion on Samos, which will be my base for the rest of the summer.

.På morgonen gjorde vi en rundtur i det lilla samhället kring hamnen i Bozsaada, mycket pittoreskt med några små charmiga Visby-liknande gator, en välrestaurerad borg och mängder av kaféer och restauranger. Det hela var dock lite väl turistiskt för oss och vi var glada att ge oss ut på en härlig seglats söderut längs kusten, för en frisk meltemin. (Har jag berättat om meltemin, den nordliga vind som dominerar på somrarna här i den turkisk-grekiska övärlden). Vi la till i Babakalles hamn, en liten fin fiskeby. Här väntade oss en mycket trevlig överraskning: en ung man kom och lämnade över en del läckra frukter och dessutom ett visitkort från hotell Denuzhan, där det stod: ”Välkomen du kan taen dusch du kan använda internet Restaurang”. Den unge mannen kunde ingen svenska så vi undrade förstås vem på restaurangen som kunde.  Vi gick förstås dit och möttes där av värdinnan, som var den unge mannens fru och som förklarade på något stapplande engelska att hon använt Google translate för att skriva visitkortet när hon sett vår svenskflaggade båt komma in och skickat sin man till oss med kortet och frukten. Det var förstås en mycket vinnande försäljningsstrategi så vi stannade på restaurangen som hade en hänförande utsikt över hamnen, havet och Lesbos. Vi åt en mycket god middag där och passades upp av det gulliga värdparet. Vi var de enda gästerna, det är fortfarande försäsong.

Selfie på restaurangen, Joy nere vid kajen

När vi sedan nästa morgon skulle vidare längs kusten, som nu hade tagit av österut norr om Lesbos, fann vi att meltemin hade vridit sig åt öster och tilltagit. Därmed blev det kryss mellan fastlandet och Lesbos, som vi gick ganska nära. Vi kom därmed inte så långt med fann en god lävik där vi låg på svaj över natten och fick några uppfriskande kvälls- och morgonbad. Nästa dag var sedan meltemin åter nordlig, varför det blev en fin segling för sidvind vidare längs kusten. Vi passerade Assos, dit vi tagit oss med bil några dagar tidigare och kunde nu beundra den magnifika Akropolis och amfiteatern från havet.

Vi var också inne och nosade i den antika hamnen men fann den trånga hamnen alltför riskabel för tilläggning. I stället tog vi oss vidare till ett fiskeläge, som jag aldrig kan lära mig namnet på, Kücükkuyu, som fick gå under namnet Kuckeliku. Om detta var ett fiskeläge när min Pilot skrevs hade det nu utvecklats till en riktig turistfälla med restauranger och kaféer längs kajerna och massor av semesterbyar runtomkring. Här blev jag något förgrymmad över att hamnfogden krävde en hamnavgift på 200 kr trots att det varken fanns toa, dusch eller WiFi, men när båtgrannar bekräftat att det var rätt pris var det bara att punga ut. Försonande med denna stad var dock att vi fann en marknad för ost och grönsaker och också en gripande staty, ett minnesmärke av den stora folkförflyttningen efter grekisk-turkiska kriget på 1920-talet när mängder av greker på fastlandet förflyttades ut till öarna medan turkarna flyttade till fastlandet från alla de öar som då blivit grekiska.

Vi hade nu inte lång kvar till målet för denna etapp, staden Ayvalik, där Anders skulle mönstra av och Clara mönstra på. Från ”Kuckeliku” fick vi gå för motor eftersom vinden dött ut och vi hittade ett ankringsställe i skärgården utanför Ayvalik där vi tänkte stanna över natten innan det var dags att gå in till stan. När meltemin började blåsa upp igen började vi dock dragga, fick flytta på oss och hittade ett nytt ankringsställe med gott lä, där vi hade sköna bad och låg säkert för natten.

Marinan i Ayvalik var mycket välordnad men här fick man också betala rejält för tjänsterna, 40€ per dag. Här jobbade turkiska Serap i receptionen som på mycket god engelska gav oss all den information vi behövde, helt ovärderligt eftersom det var mycket svårt att hitta folk som kunde något annat än turkiska. Det blev ändå krångligt att få mitt byte av besättning registrerad. Jag fick anvisning om att ta båten till färjeläget och tullstationen, dit min nya gast, Clara, skulle anlända med färja från Lesbos och där omregistreringen skulle kunna göras. Det var dock svårt att hitta någon tilläggningsplats där eftersom kajerna var reserverade för färjorna men jag hittade till slut en plats utanför en gammal fiskebåt i en närbelägen fiskehamn. Clara anlände men någon omregistrering var inte möjlig förrän dagen därpå i hamnkontoret inne i stan. 

Innan Clara kommit hade emellertid Anders och jag en dag då vi hyrde bil (denna gång genom Avis, som jag noga försäkrat mig om att de skulle leverera full tank) och begav oss på en ny tur till antika ruiner, denna gång till Pergamon någon timmes bilresa från Ayvalik. Här besökte vi först Askleipion, ett stort medicinskt center under antiken, där man bedrev behandling med hälsovatten, gyttjor men även drömtydning. Den berömde antike läkaren Galenos var från Pergamon och verksam här på 100-talet e. Kr. innan han flyttade till Rom. Ruinerna med flera tempel och behandlingscentra var så välbehållna och välbeskrivna på skyltar att det var lätt att föreställa sig hur det sett ut och fungerat en gång.

En av de läkande källorna i Askleipion
När det sedan gällde Pergamons centrum med Akropolis, amfiteater, palats och andra byggnader var det svårare att få en uppfattning och där hade det varit bra med en guide.  Det stora Trajanus-templet var dock delvis rekonstruerat och mycket anslående och vackert:

Vi såg också ruinerna av det berömda biblioteket och platsen för det stora Zeusaltaret med den berömda frisen som amatörarkeologen Humann flyttade till Berlin på 1870-talet och där den nu kan beskådas. Det som är kvar i Pergamon är bara en stenhög men det gick att se hur imponerade stort altaret var en gång. En fin guidebok, ”Pergamon past and present” blev inhandlad med bra foton av ruinerna och rekonstruktioner i plast, som kunde läggas över. Göran Schildts skildring av sitt besök i Pergamon i ”Ikaros hav” har också varit en god hjälp att förstå det speciella med Pergamon och dess storhetstid under attaliderna under 200- och 100-talet f. Kr. Pergamon har också gett namn åt pergament, som uppfanns här på 200-talet f.Kr. och som sedan dominerade som skrivmaterial fram till Medeltiden.

Men nu var det snart dags för avfärd. På marinan hade jag nu också för första gången använt en tömningsstation för mitt nyinstallerade uttag för tömning av toatanken. Marinan ordnade också ett Blue Card, där man registrerar sina tömningar och som är obligatoriskt i Turkiet för att man inte skall riskera stora böter. Detta hade den gode
500 €-agenten i Istanbul inte informerat om…

Kl 5 på morgonen den 4 juni vinkade jag av Anders i taxi till det lokala flygfältet. Vi hade haft tre goda veckor tillsammans med spännande upplevelser av Turkiet, härliga seglingar och massor med goda samtal. Senare samma dag kastade Clara och jag loss för nya äventyr på väg söderut längs turkiska kusten.

Summary in English: After several days of sailing along the coast, staying in fishing-harbors or anchoring in sheltered bays, we arrived in Ayvalik, a nice city with an expensive but very good marina. From here Anders and I rented a car and went to see the impressive ruins in Pergamon. In Ayvalik I changed crew, Anders left for Sweden after three great weeks and as my new crew came Clara, a sailing friend who also was a mate on the Rhine last year.