Fortsatt flyt – hem till Sverige och Gislövs läge på tre dagar.

Varvet i Laboe var ett fynd, de löste alla problemen på en dag, som vi också behövde som vilodag. Haken var gasanläggningen till spisen. En gasexpert kom och inspekterade och fann på två minuter sex delar av anläggningen, som är olagliga i Tyskland, där man har världens strängaste lagar om gasanläggningar. Därför kunde han inte åta sig att göra något med den nuvarande anläggningen eftersom han då skulle kunna hållas ansvarig vid missöden. Han rekommenderade mig mycket bestämt att byta ut hela anläggningen. Men eftersom han förstod att vi behövde ge oss av hjälpte han ändå mig med en ny tryckreducerare och noggranna anvisningar om hur jag skulle montera den. Jag gjorde som han sagt och gasen flödade igen och vi kunde ta vår första kopp kaffe, koka vår potatis till den rökta makrillen, som legat och väntat i kylen och – inte minst härligt – diska all disk som samlat sig i fyra dagar utan gas. 

Genom Danmark kunde vi välja att  gå en inre väg norr om Lolland eller en yttre väg söder om Lolland. Vi valde den yttre vägen även om den är lite längre för det skulle ge mer segling. På torsdagen gav vi oss av mot Rödby på Lollands sydsida och fick gå för motor hela dagen på grund av svag vind. I Rödby blev det klart att det skulle blåsa upp till kuling på söndagen och vi bestämde oss därför att ge järnet så att vi skulle kunna komma till Gislövs läge på lördagen innan vi blev inblåsta. Det blev en härlig dag med mycket segling runt Falsters södra udde (där Gedser ligger) och hela vägen upp till Klintholm på Möen, ca 60 sjömil, som vi gjorde på 12 timmar. Sedan var det ”bara” 38 sjömil kvar till Gislövs läge på lördagen, vinden var gynnsam och vi kunde segla hela vägen. Helt enligt prognosen blåste det upp på eftermiddagen när vi närmade oss det svenska landet (början på ovädret) så vi fick ett styvt jobb med att ta ner seglen och sedan i stark sidvind förtöja med den skånska favoritförtöjningen (som vi avskyr) med korsade linor till två stolpar i aktern. En vänlig båtgranne kom ut och hjälpte oss hitta en plats och förtöja så det klarade sig.

Svenskt land i sikte – sju år sedan sist

Vilken fröjd att vara hemma i Sverige igen med Joy, för första gången sedan vi påbörjade detta stora medelhavsprojekt för sju år sedan. Märkligt var också vilket flyt vi hade haft sedan Johan mönstrade på för två veckor sedan i Holland. Vi var då två veckor försenade och hade på två veckor hämtat in hela förseningen – alltså på två veckor gjort  det jag (som alltid med god marginal) hade beräknat fyra veckor för. Vi hade lagt 436 sjömil bakom oss, vilket är ca 800 km. Vi hade haft tur med broöppningar och slussar i Nederländerna, tur som träffade Peter som lotsade oss på tre dagar genom Nordsjön. Men framför allt hade det funkat så bra mellan Johan och mig som gast och kapten att vi kunnat genomföra detta kraftprov utan att någon av oss hade förtagit sig. Johan var med och seglade första gången på min första segelbåt Ellinor när han var tre år, vid vår första tur när det bara var han och jag var han nio och senare har vi gjort flera långseglingar tillsammans (Sjaelland runt; Falkenberg via Anholt och Limfjorden till Skagen Kungshamn; Malmö – Lübeck och åter. Sedan är Johan den ende som har varit med alla fem somrarna på detta medelhavsprojekt. Så vi kan varandra väl och lär dessutom känna varandra ännu bättre för varje gång. Tack Johan, du är guld!