Det var nu bara en vecka kvar till målet på Runmarö i Stockholms skärgård. Till Västervik kom ett par nya favoritgastar, mitt barnbarn Sofia och hennes pojkvän Elvin, skönt för en gammal kapten eftersom de klarar det mesta av seglingen själva och en fin påminnelse av när de var med under den fina seglingen längs Rivieran förra sommaren.
Som mål för första dagen hade vi Häradskär, en gammal fyr – lots- och fiskeplats längst ute i havsbandet i Gryts skärgård. Det blev en härlig havssegling i god bris då vi mycket tidigt började urskilja den röda fyren, en Heidenstamsfyr från 1863. Hamnen var nu inrättad som en liten gästhamn, där det redan låg tre motorbåtar för ankar vid bryggan och bara nätt och jämt plats för oss. Det var för grunt inne i hamnen för att vända båten så vi fick backa in genom det trånga hamninloppet, kaptenen på en av motorbåtarna tog emot en förlina och vi kunde sedan backa så långt in att vi fick ut ankaret och fick en god förtöjning strax bredvid inloppet. Vi tog en promenad över en liten bro som ledde över till grannön Stångskär, till fyren och det bebodda gamla fyrvaktarhuset. Där var också en hel flock med getter, som var helt tama och som gärna ville umgås, särskilt med Elvin.
Fyren
Getterna hos Elvin
Nästa dag var det svag vind så det blev motorgång hela dagen genom vackra Santa Annas skärgård med sikte på Arkösund, som var en bra utgångspunkt för segling över till Landsort nästa dag. Vi ville gärna hitta en naturhamn och jag letade upp den gamla kära boken Alméen & Hanssons ”Seglarhamnar på Ostkusten”. Den enda naturhamn nära Arkösund som kunde klara de sydliga och västliga vindar som väntades under natten var det lilla Måsskären nära ön Lunda och efter flera försök gick där också att lägga till, exakt på den punkt som Alméen & Hansson hade anvisat. Det blev en helt magiskt vacker kväll med en spegelblank fjärd, en fin påminnelse om alla vackra naturhamnar jag har njutit av genom åren.
Joy vid Måsskären
Den västliga brisen dagen därpå blev till en början ganska svag och vi fick ta motorn till hjälp några timmar för att hinna till Landsort i rimlig tid. På eftermiddagen tilltog vinden och vred mot syd och vi kunde få flera timmars härlig segling i sidvind mot Landsort. Det var en mycket speciell känsla att få Landsorts fyr i sikte. Den är ju den sista utposten söderut av Stockholms skärgård och därmed mina hemmavatten.
Kärt återseende: Landsorts fyr
Vi gick runt fyren för att se om det fanns en chans att få plats i Österhamnen (där vi låg över natten för sju år sedan på väg till Visby) men där låg nu tyvärr fullt av små motorbåtar så vi fick gå vidare till gästhamnen på norrsidan. Vi behövde handla mat och fick därför promenera ner till byn, en 3 km-promenad som var ganska mödosam efter en heldag på sjön. Desto härligare när jag där i den kombinerade affären och restaurangen i Västra hamnen blev bjuden på middag av ungdomarna, en riktigt läcker varmrökt lax. Promenaden hem kändes sedan avsevärt kortare. Själva gästhamnen var dock ingen höjdare, deras landström fungerade inte och när vi nu behövde fylla på vatten fanns inte det heller. Den ligger också ganska öppen åt väster och det blev en ganska skvalpig och orolig natt.
Nästa dag skulle bli den näst sista på hela detta sju år långa Medelhavsprojekt och vi hade planerat att gå till en av mina favoritöar, Huvudskär. Men då vi behövde fylla på vattenförrådet valde vi i stället att gå till Uö och fick en fin segling över Mysingen.
Sofia till rors över Mysingen
Det var skönt efter den oroliga natten att komma till en lugn och säker gästhamn där det dessutom finns en anläggning för att tömma toatanken inför den förestående vinteruppläggningen. Jag hade hoppats få med mig några Utölimpor men där blev jag besviken, den har slutat tillverkas och ett annat bageri säljer nu ”Utöbrödet” med liknande kryddor, ganska gott men inte alls som det gamla. Kände inte heller igen den mysiga stämningen från förr i Utö hamn, där var nu mest dyra och exklusiva butiker i de gamla bodarna.
Men natten blev lugn, några Utöbröd köpta och toatanken tömd innan vi gav oss av på resans sista etapp till målet för året på Runmarö varv. Det var svaga vindar på morgonen så vi gick för motor några timmar längs Ornös ostsida, förbi Kymmendö där jag jobbat på terapikollo på 70-talet och besökt många gånger sedan dess. Vi fick sedan en fin segling över Jungfrufjärden och Nämndöfärden innan vi vek in mot Runmarö, Varvet där hade lovat ta hand om båten över vintern och se till att botten blir sanerad från giftfärger så att jag till våren skall bli tillåten att komma till min båtplats på Långholmen, där färden startade för sju år sedan. Kontakten med Runmarö varv hade jag fått genom Bertil och Elsa, som har sommarställe på ön, har haft sin båt där i många år och som nu tog emot oss på bryggan. ”Joy” fick sin sista förtöjning för året och denna långa resa har nått sin slutpunkt. Åtminstone för i år vill säga för en etapp återstår innan hela detta projekt är avslutat, hemseglingen från Runmarö till Långholmen, ca 30 sjömil, som får vänta till nästa vår.
I hamn
Gastarna reste hem medan jag stannade kvar några dagar för att förbereda båten för vinteruppläggning. Jag fick då också njuta av Bertils och Elsas stora gästfrihet med flera middagar och det gav mig också tillfälle att uppleva en del av det intensiva sociala och kulturella livet som pågår på Runmarö varje sommar. Där var en strålande konsert på restaurang ”Svängen” med ”Söderby Hellmoppers” som hade Bertils dotter Nandy som stor stjärna. Och dessutom en fin teaterföreställning av den lokala amatörteatergruppen, som ger en nyskriven pjäs varje sommar på Hembygdsgården. Ett bättre avslutning på årets båtäventyr är svårt att tänka sig.
Nöjd kapten
joymotmedelhav 