Som planerat har jag haft en hel vilovecka i Karlshamn. Här har jag vandrat runt bland mina minnen och besökt min systerson Mårten på Boksätra, ett gammalt famljeställe i Åryd en mil öster om Karlshamn. Det blev gott med vilovecka nu efter att i två månader ha bott på båten och jag behövde hämta kraft inför sista etappen hem till Stockhlm.
Utvandrarskulpturen: Karl-Oskar och Kristina lämnade Sverige i Karlshamn
Båten har legat i gästhamnen i den inre delen av hamnen, mitt emot en röd tegelbyggnad, som är vad som finns kvar av en enorm spritfabrik (se bild i förra bloggen), som är en viktig anledning till att det var i Karlshamn jag växte upp. I korthet handlar den historien om ”brännvinskungen” L O Smith, som hade skaffat sig en förmögenhet på tillverkning av ”absolut rent brännvin” på Reimersholme i Stockholm (där jag numera är bosatt). På 1880-talet ville han utvidga sin verksamhet genom att bygga världens största spritfabrik i sin egen hemstad Karlshamn och han gav uppdraget att leda bygget till min morfar Axel Tengvall, som var ingenjör och en av L O:s närmaste medarbetare. Mina morföräldrar bosatte sig i Karlshamn och efter att fabriken gått i konkurs på grund av ett europeiskt tullkrig omvandlades fabriken till en sockerfabrik under min morfars ledning – Sverige försökte då göra sig självförsörjande på socker genom odling av sockerbetor och egen sockerframställning. L O hade i samband med att spritfabriken kom till köpt in bosatt sig på Stilleryd gård, en herrgård några km väster om Karlshamn, där han själv hade växt upp som fosterbarn. När L O gått i konkurs efter misslyckandet med spritfabriken lämnade han Karlshamn för nya projekt utomlands och mina morföräldrar köpte då Stilleryd gård, ett medelstort lantbruk som också hade en stor frukt- och grönsaksodling och som min morfar drev under många år. Morfar dog 1934, fem år innan jag föddes så jag fick aldrig träffa honom. Men min mormor levde till hon blev 95 år, bodde hela tiden kvar på gården, varför hon och gården blev en viktig del av min barndom. Det var där min mamma föddes och växte upp och det var en viktig anledning till att mina föräldrar bosatte sig i Karlshamn, där min far blev stadsläkare.
Skolan där jag tog “realen” 1954.
Några av dagarna denna vilovecka från seglingen har jag ägnat mig att går runt bland mina minnen i Karlshamn, där jag föddes 1939 och bodde tills jag tog studenten 1957. Mina känslor för stan har alltid varit ambivalenta på grund av en tung familjehistoria men nu när jag har försonat mig med den har det varit en stor glädje dessa dagar att lära känna stan och dess historia på nytt. Skolan där jag tog realexamen 1954 är en vacker byggnad som fortfarande finns kvar, liksom den nyare byggnaden där jag gick i gymnasiet. Skolan talas om som en av de vackrast belägna i landet, inbäddad i naturen och med utsikt över havet.
Nära fanns ett kafé vid havet, som heter Villa Utsikten, dit vi gick på långrasterna och köpte godis. När jag nu kom dit pågick musikunderhållning i trädgården av ett fint vis- och dansband och jag blev direkt erbjuden av ägarna att själv komma och uppträda där med min vissång – ett mycket lockande anbud! Särskilt som just Villa Utsikten förmodligen var mina morföräldrars första bostad i Karlshamn, när de flyttade dit på 1880-talet.
Villa Utsikten med musikunderhållning
Jag besökte också Karlshamns museum, som är ett otroligt fint museum som ger en mycket rik bild av alla de industrier, som präglat staden: sjöfarten i djuphamnen; den stora oljefabriken i hamnen som framställde vegetabilisk olja och där KF gjorde margarin och glass; stenhuggeri, bomullsspinneri, och Haldafabriken i Svängsta som började med exklusiv urtillverkning och sedan gick över till skrivmaskiner och så förstås punsch- och sprittillverkningen under L O Smith. I sjöfartsrummet fanns många fina båtmodeller utställda, som Harry Martinson skänkt till muséet och i en film där berättade Harry om sjöfartens historia på sin blekingska dialekt, som är hemlandstoner för mig. Det blev en fin avslutning på mitt Karlshamnsbesök eftersom jag haft Johan Svedjedals utmärkta nya Martinson-biografi ”Min elds kurir” som reselitteratur, samtidigt som jag har läst några av hans självbiografiska böcker. Harry Martinson har varit en av mina viktigaste författare sedan jag gick i gymnasiet och skrev min studentuppsats om “Aniara”, som just då hade kommit ut.
Harry Martinson berättar om sjöfartens historia på Karlshamns museum
Selfie framför båten och spritfabriken
joymotmedelhav 