Vilket flyt:  genom Friesland och Nordsjön och genom Kielkanalen på 10 dagar.

Nu var det skönt att ha Johan med som gast i två veckor. Vi har gjort många långseglingar tillsammans och känner varandra väl. Det blev en behaglig tur för motor (svag vind) från Monnickendam på Markenmeer genom slussen över till Ijsselmeer och vidare upp till Stavoren i Friesland. Det finns tre möjliga infarter till fortsättningen på Stående-mast-rutten genom Friesland och Stavoren verkade snabbast och lugnast. Slussen in i landet gick som vanligt nedåt, alltid lika märklig känsla med allt detta land under havsnivån. I Friesland går rutten genom flera sjöar och här seglas det mycket med tävlingar och regattor. Kanske är det ett större intresse för fritidsbåtar här som gjorde att alla broar öppnades snabbt och vi kom verkligen fort fram. Landskapet i Friesland var annars detsamma som nere i Holland, ett mycket platt jordbruksland. Efter en övernattning i Grou kom vi andra dagen till Dokkum, en fin liten stad med en kanal genom ett vackert 1600-talscentrum. Här var det nu läge att få sista rapporten om den bro längre fram som hade varit stängd en längre tid för reparation. Vår brovakt hjälpte oss med den: bron är fortfarande stängd och den kanalväg vi hade tänkt oss till Nordsjön genom Groningen till Delfziel var inte framkomlig. Alternativet var att gå ut i Nordsjön mycket tidigare, vid Lauwersoog. Jag fick kontakt med en trevlig nederländsk kapten och fick genom honom goda tips om denna rutt och hur man bäst kan använda sig av tidvattnet från Lauwersoog ut i Nordsjön för en övernattning på Norderney, en av de lättast åtkomliga ostfrisiska öarna. Det kändes som en god plan, dels sparade det tid och samtidigt lockade det oss verkligen att nu komma ut på havet tidigare än vi tänkt.
Från Dokkum var det inte långt till den sluss, som tog oss ut på Lauwersmeer, en stor insjö där man kunde börja lukta hav med sjöfåglar, vass och strandängar. Mycket tidigt såg man enorma konstruktioner vid horisonten, som visade sig vara slussarna ut till Nordsjön. Det blev en bekväm dagsetapp för motor fram till slussen i Lauwersoog (en mindre sluss bredvid de enorma), som tog oss upp till havsnivån och en gästhamn med flytbryggor på grund av tidvattnet, som här var omkring tre meter. Lauwersoog var en intressant upplevelse. Det är en av dessa enorma nederländska projekt med att avskärma havet. Så sent som på 60-talet byggdes här enorma vallar och slussar, som därmed gjorde Lauwersmeer till en insjö. Här låg nu en stor fiskeflotta i hamnen och runt kajen var det fullt av fiskrestauranger.

Den stora fiskeflottan i Lauwersoog

Här tog vi oss en välbehövlig vilodag för att ladda upp för seglingen över Nordsjön. Nu gällde det att uppdatera alla kunskaper om tidvatten och navigation i dessa speciella vatten och göra en bra plan för när man skall starta för att använda tidvattnet på bästa sätt. När hamnkaptenen kom runt för att ta upp avgifterna började vi intervjua honom men märkligt nog kunde han inte så mycket. Då dök vår nederländska båtgranne upp och sa att han var på väg till Kielkanalen, hade gjort det flera gånger och ställde gärna upp med råd och dåd. Detta var vårt första möte med Peter, som skulle bli en ny vän och ledsagare under hela överfarten över Nordsjön. I själva verket var han på väg till Sverige med sin gedigna båt Polaris, en motorseglare av märket Fisher, och tänkte ha kvar båten i Sverige i flera år, mycket för att slippa tidvattnet och upptäcka Stockholms skärgård. Han hade nu planerat att som vi gå följande dag, när vindarna var gynnsamma, starta kl 5 på morgonen för att få skjuts av tidvattnet mellan öarna ut i Nordsjön för att sedan komma till Norderney vid 15-tiden, när det var högvatten där, gynnsamt för den riskabla infarten mellan sandbankarna. Vi var välkomna att följa honom och det var ett erbjudande vi tog emot med öppna armar. 
Sagt och gjort, upp kl 4, ut vid 5 i Peters kölvatten, 7-8 knop med tidvattnet på väg ut. Här var det viktigt att följa leden mellan bojarna och inte sjökortet eftersom dessa enorma sandbankar hela tiden flyttar på sig så att bojarna hela tiden får läggas om. Det var läskigt att åka rakt in i ett område med en meters djup enligt sjökortet men vi följde Peter som en lydig hund och det gick förstås bra. Efter två timmar var vi ute ur denna övärld av sandbankar och ute på Nordsjön och ni kan tänka er vilken känsla av frihet det var att få hissa hissa segel därute i god sidvind. Här kunde jag inte låta bli att brista ut i sång med den härliga sjömansvalsen ”Gamla Nordsjön”: 

Det är så skönt när man får lätta ankar
och ge sig ut på böljorna de blå
när vi passerar Doggers bankar
från fiskeflottan en hälsning vi få…

Vinden höll i sig, det var soligt och varmt och det blev en härlig dag på havet med segling i 5-6 och upp till 7 knop.

Joy för fulla segel på Nordsjön. Foto: Peter

Peters “Polaris”, vår ledarbåt
När det sedan var dags att gå in mellan de rörliga sandbankarna till Norneney fick vi ta ner seglen och gå för motor. Det gällde som sagt att följa bojarna och inte sjökortet och det hade nog gått på egen hand men det var skönt att kunna följa i Peters kölvatten. Vi blev också storligen imponerade av hans planering: vid 15-tiden åkte vi in i Norderneys gästhamn.
Detta var midsommarafton, Johan hade haft med sig sill och jag hade lagt några av systembolagets småflaskor med brännvin på kylning och nu var det självklart att bjuda över Peter på svenskt midsommarfirande med sill och sup för att fira vår första dag på Nordsjön. Han lät sig väl smaka. Men sedan blev det en märklig midsommarafton. Jag hade lagat en köttfärssås till huvudrätt och höll på att koka upp vattnet till spagettin när gaslågan tynade. Det var bara att byta till ny gastub men det blev fortfarande bara en tynande låga. Med hjälp av Peter försökte jag komma underfund med felet och det utmynnade i att det måste vara fel på den lilla dosa som sitter närmast gastuben och som sänker trycket på gasen från högtryck i tuben till lågtryck i slangen. Allttså, inge låga i spisen, ingen middag. Det kan ha hänt mig förut när en gastub tagit slut och jag inte haft någon tub i reserv, men detta var första gången som gasspisen på min båt har fallerat. Det hela löste sig på ett mycket trevligt sätt: vi blev bjudna över till Peters båt med köttfärssåsen i stekpannan och den okokta spagettin i handen, som vi fick koka på Peters spis. Det blev en riktigt god och trevlig måltid – om än försenad – i Peters rymliga kajuta och där Peter bjöd på genever som ju faktiskt inte är olikt vårt brännvin. Men problemet kvarstod förstås: vi måste hitta en ny tryckreducerare för att kunna koka vatten och laga mat och det var ingenting som fanns att få tag på på Norderney.

Peter hade tänkt sig att gå hela vägen till Brunnsbüttel nästa dag men nappade på vår idé att ta en extra dag ut till Helgoland. Han hade aldrig varit på Helgoland och av sin bror som var fågelskådare hade han hört talas om unika fåglar där som han gärna ville se. Sagt och gjort, kl 7 på midsommardagen bar det av igen för att använda tidvattnet ut och eftersom det var svag vind fick vi gå för motor hela dagen till Helgoland, en röd sandstensklippa 20 sjömil utanför Tyskland. Här var det fullt i hamnen och vi fick plats utanför fyra andra segelbåtar – det vanliga i fullbelagda hamna när man på gå över de andra båtarna för att komma í land. Helgoland blev helt sönderbombat under kriget men från 1952 när det gick tillbaks till Tyskland har tyskarna byggt upp det till ett mycket populärt turistmål, där en av attraktionerna är den tullfria spriten (som vi förstås använde oss av). En annan är fåglarna, som Peter hade pratat om. Det visade sig vara havssulor, som vi sällan ser i Sverige och som är havslevande fåglar i Sydatlanten och som häckar på klippor som denna på båda sidor om Atlanten. Morgonen därpå gjorde vi en promenad till andra ändan av ön, där havssulorna häckade i tusental på klippväggarna. En hel grupp låg på en klippavsats, där man kunde komma bara några meter ifrån dem, där flera låg och ruvade och andra redan fått sina ungar kläckta. Det är stora vita fåglar med långa halsar som de stäckte på när de utstötte sina klagande läten. Det var en helt magisk upplevelse att komma så nära och vi var helt tagna. 

Klippa på Helgoland med havssulor

Vid 10-tiden var det sedan rätt tid att ge sig av för att få bästa skjutsen av tidvattnet in i Elbemynningen till Brunnsbüttel, där Kielkanalen börjar. Vinden var svag så det blev en ny dag med motorgång över Nordsjön i Peters kölvatten, in i Elbemynningen (där vi med tidvattnets hjälp kom upp i 9 knop) och in i slussen I Brunnsbüttel dit vi kom lagom innan den precis skulle stänga. Och i Brunnsbüttel bjöd vi Peter på restaurangmiddag för att fira att vi nu med hans hjälp haft en fin färd över Nordsjön och att vi nu var ute ur tidvattenzonen. 

Peter och Johan: Vi klarade Nordsjön!

Här skulle vi skiljas från Peter. Han skulle vidare på sin ensamsegling till Stockholm, dit hans flickvän och två döttrar skulle segla med honom i Stockholms skärgård. Vi hann ge honom många goda tips om våra smultronställen. Vi hade lärt känna varann ganska bra, bytte kontaktuppgifter och siktar på återförening i Stockholm.

Två dagar tog det sedan att gå igenom den 99 km långa Kielkanalen med övernattning på vägen i Rendsburg. Det var en ganska enahanda sträcka i denna breda kanal med skog på bägge sidor och då ganska lite trafik av stora lastbåtar och seglare. Den enda attraktionen på turen var den unika ”hängfärjan strax före Rendsburg, en färja som transporterade fotgängare och cyklister över kanalen och fördes över hängande ner från en hög bro. 

“Hängfärjan” i Rendsburg

Tisdagen den 28 juni slussade vi ut från Kielkanalen, genomvåta efter att ha just fått över oss en åskfront med en rejäl hagelskur. Därmed var vi på vårt hemmavatten Östersjön igen, sju år efter att vi gick in i kanalerna i Lübeck 2016. Det var en härlig känsla, min hemlängtan är stor nu och kvar är en månads segling i kända vatten. Det hade uppstått en del problem med motorn på vägen och jag hade hittat ett varv som åtog sig reparationerna. Det låg i Laboe en bit ut i Kielbukten och som också har en stor gästhamn. Här blir det skönt att få en vilodag innan färden går vidare. Varvet åtog sig också att lösa problemet med gasen till spisen. Vi hade nu levt i tre dagar utan att kunna laga mat och koka vatten så det blir härligt, inte minst att äntligen kunna diska alla disk som samlat sig sedan vår annorlunda midsommarafton. 

Idag är det onsdag, Johan är kvar till söndag och sedan kommer sonen Jan och hans Agnes och Christoffer och tar över gastandet i en vecka. Gastbytet blir troligen någonstans i Danmark i stället för Gislövs läge på Skånekusten som planerat. Men förseningen, som var två veckor när Johan mönstrade på har nu krympt till fyra dagar. Vilket härligt flyt vi har haft!

Nöjd kapten