Amsterdam och förargligt stopp i Volendam

Anders och Tora, glada gastar i Haarlem

På måndagen kl 9 öppnades järnvägsbron i Haarlem och ut for en hel rad med segelbåtar som legat och väntat några dagar. Vi gick sedan i konvoj hela vägen, ut på den breda Nordsjökanalen med tung båttrafik och hela vägen in till Amsterdam. Det var en fröjd att ha Tora som gast, hon kan båtlivet utan och innan och stod vid rodret större delen av tiden. Förstod då lite bättre att jag hade blivit ganska trött första veckan när jag stod vid rodret hela tiden. Vi kom fram mitt på dagen och fick plats direkt i den utomordentligt välordnade och trevliga marinan Sixhaven, som låg på norra sidan av kanalen men där det fanns ständig gratis färjetrafik över kanalen till Centralstationen och stadens centrum på andra sidan. På eftermiddagen gav vi oss iväg på sightseeing i stan och avslutade med en fin middag på en indonesisk krog. En dag till stannade vi i Amsterdam och ägnade den (Sveriges nationaldag som vi överlät åt de hemmavarande att fira) åt Rijksmuséet, där Rembrandt och de andra holländska mästarna var den stora attraktionen. Tyvärr fanns inga Vermeer eftersom han varit föremål för en just avslutad separatutställning. Av Rembrandt fanns en hel sal med ungdomsverk, som var underbar, men faktiskt ganska få av hans senare verk. ”Nattvakten” höll man på att dokumentera in i minsta detalj med avancerad kamerateknik så den gick inte riktigt att få överblick över. Höjdpunkten för mig var ”Den judiska bruden”, en betagande målning:

På kvällen lagade Tora, min supergast, en läcker middag i båten. Det var en avskedsmiddag eftersom hon nästa dag måste flyga hem till sitt ansvarsfulla jobb i sjukvårdsledningen i Stockholm. Vi fick stekt laxfilé och som efterrätt en läcker jordgubbspaj i ugn

Nästa dag var planen att gå från Amsterdam ut på det stora innanhavet. Det hette Zuidersee när det var en stor havsvik, tills nederländarna byggde en 32 km (!) lång vall som avskilde den från havet och gjorde den till ett innanhav, IJsselmeer. Jag kan inte låta bli att berätta litet om dess intressanta historia. Vallen byggdes under åren 1927 – 1932 och en viktig drivkraft för hela projektet var att förebygga de förödande översvämningar som inträffat många gånger under århundradena genom norvästliga stormar som brutit igenom fördämningarna och åstadkommit stor förödelse och många döda, den senaste 1916. Afsluitdijk (stängningsvallen) heter detta märkliga ingenjörsprojekt. Efterhand har saltet spolats ut så att det hela detta innanhav nu är sötvatten, som kan användas som dricksvattenreserv och i jordbruket. Under flera årtionden har sedan närmare hälften av IJsselmeer torrlagts och det var också det som var en av de stora poängerna med projektet: att erövra mycket nytt land från havet både i de västra men ännu mer i de östra delarna av sjön, där en helt ny provins skapades, Flevoland. Senare har man också avskilt den södra delen av IJsselmeer genom en ny vall till en egen sjö, Markensee. Även detta var en del av ett större projekt att torrlägga ny mark. Det fick dock skrinläggas eftersom folket inte ville bli av med alla sina badorter vid sjön – men vallen finns kvar och behöver passeras genom en sluss. 

Karta över Nederländerna med Ijselmeer i mörkblått och Markensee nedanför i ljusblått

På onsdagmorgonen den 7 juni gick vi ut genom den stora slussen från Nordsjökanalen ut i Markensee. Tora var med för vi hade spanat in Volendam en bit norrut längs kusten där hon kunde mönstra av och hinna ta sig till flygplatsen för flyget hem. Där var en lång muddrad ränna ut ur Markensee med mycket tung pråmtrafik men snart kunde vi gina över omuddrade farvatten eftersom där aldrig var mindre än tre meters vattendjup (men inte mycket mer heller) . Vi gick för motor större delen av turen eftersom vi hade motvind och inte hade tid att kryssa men när vi kunde väja babord in mot Volendam kunde vi släppa ut genuan och få närmare en timmes efterlängtad segling. Det såg ut att bli en ny lyckad dag på färden. Men ack vad vi bedrog oss!

Inloppet till Volendams hamn, där vi fick vårt motorstopp (fotat några dagar senare på väg ut genom bogsering)

Vi var ganska nära inloppet till hamnen i Volendam när vi tog in genuan och satte igång motorn för att gå in i hamnen. Och plötsligt började min duktiga motor krångla på ett obegripligt sätt. Så fort jag gav lite gas stannade motorn, den ena gången efter den andra. Jag provade att backa och det gick bra så jag tänkte att jag väl får backa in men snart funkade inte det heller. Vi hade tagit oss bara några meter från piren med infarten men nu gick det inte att manövrera längre så vi började driva i den friska vinden. Jag tror att det var ungefär då som Tora observerade att en av förtöjningslinorna i fören låg över bord och därmed var den naturliga förklaringen till motorproblemet: en lina i propellern! Nu var goda råd dyra och jag larmade på VHF:en och med att skrika till folk i hamnen, som skyndade till. Utanför piren låg en vacker tremastare förtöjd och jag lyckade styra upp längs med den. Där uppe på däck hade några besättningsmän observerat vårt nödläge och vi lyckades få upp två linor till dem så att vi kunde förtöja långsides och pusta ut, ganska skakade av dramatiken. Efter en stund kom hamnkaptenen med sin motorbåt och bogserade in oss till kajen Volendam, där vi nu i lugn och ro kunde börja begrunda och åtgärda problemet. Hamnkaptenen var mycket behjälplig i att först och främst försöka få tag på en dykare som kunde ta loss linan från propellern. När det har hänt mig någon gång förut har jag dykt ner själv och fått loss linan men nu var vattnet kallt, linan säkert hårt fastkilad och jag 10 år äldre. 

Det var svårt att få tag på dykare och Tora behövde ge sig iväg för att hinna sitt flyg. Båda var vi ganska nedstämda för att vi (och mest jag som kapten förstås) hade klantat oss och lämnat en förtöjningslina kvar på däck när vi började segla med genuan, som säkert hade svept med sig  linan ner i vattnet. Mitt andra misstag var förstås att inte tänka på lina i propellern som möjlig orsak till att denna annars så fint spinnande motor började krångla. Det första man gör om det är lina i propellern är att stanna motorn för att inte skada propeller och drev. Nu höll jag på en bra stund att försöka med växeln både fram och back med förödande resultat. Det här var mycket att grunna över ångra och försöka lära sig av de närmaste dagarna

Jag hoppades dock att det enda som nu behövdes var att få bort linan ur propellern. En stor fiskebåt kom in i hamnen som skulle bli oss till stor hjälp. Där fanns tre bröder och deras pappa som var ett fiskarlag (de fiskade framför allt ål i Markensee) och den ene av bröderna åtog sig dykarjobbet. De två andra assisterade och deras mamma kom ner och tittade på liksom en hel del andra passerande åskådare. Dykaren hade en syrgastub på kajen och en lång slang med mask. Han fick gå ner flera gånger och jobba hårt med kniv och tång och lyckades därmed få loss all lina. Sedan kom det avgörande ögonblicket: att starta motorn och lägga in växeln för att prova om drevet och propellern var hela. Det gav ett mycket nedslående resultat: båten rörde sig inte en tum. Här behövdes en mekaniker för att ställa diagnos och ordinera behandling. Att få tag på mekaniker mitt i högsäsong var inte lätt men fiskebröderna kände en mekaniker, som de hade stort förtroende för och som de försökte få tag på men som inte svarade i telefon. Men de gav sig inte och kontaktade mekanikerns flickvän, fick till slut tag på honom och fick löfte att han skulle komma nästa dag och undersöka drevet. Han kom som han lovat, en öppen, frejdig och mycket sympatisk man, Chris Kok, som hade varit maskinist på en ubåt i flottan och nu hade egen firma Han undersökte det som gick att komma åt av drevet inifrån men gav sedan sin dom: båten måste lyftas för att man skulle kunna undersöka skadan. Han skulle kunna komma om fyra dagar (söndag), bogsera båten till en kran i en närbelägen stad, Monnickendam, där han hade sin verkstad, och sedan lyfta båten på måndag, undersöka, skaffa reservdelar till det som var trasigt och fixa det hela. 

Det var en dyster dom med mycket väntetid och stora kostnader. Ett ljus i mörkret var att mitt försäkringsbolag direkt accepterade att ta kostnaden utom självrisken som var så låg som 250 kr efter nio skadefria år. Det var nu bara Anders och jag kvar på båten och vi skulle alltså tillbringa flera dagar i den lilla staden Volendam, en riktig turiststad utan andra större attraktioner än krogar längs hela kajen och många erbjudanden om båtturer. Men Amsterdam låg bara en halvtimmes bussresa bort och Tora hade den ljusa idén att vi kunde gå på van Gogh-muséet. När vi var i Amsterdam var det utsålt men döm om min förvåning när det fanns två biljetter kvar till fredagen, sedan inga på flera veckor. Det blev många timmar på van Gogh-muséet för mig och Anders som jag aldrig skall glömma. Jag har alltid gillat van Gogh, sett några tavlor och sett flera dokumentärer men här kom han så mycket närmare, hela hans privata historia och ett rikt urval av verk från de 10 år han var verksam som konstnär. Men framförallt tavlor från de sista fyra åren med den häpnadsväckande snabba konstnärliga utvecklingen till banbrytare inom bildkonsten som han genomgick då. Dessutom var där en specialutställning om hans sista månader av intensivt skapande i Auvers, med tavlor från hela världen. Jag blev helt golvad och sände en tacksamhetens tanke till linan i propellern, som gjorde detta möjligt.

Sent självporträtt

En av van Goghs sista tavlor med kråkor över ett sädelsält

Lördagskvällen var Anders´ sista innan hemfärden och vi firade med att jag bjöd på avskedsmiddag med rökt ål från Markensee med äggröra och svensk sup och efter det en fisksoppa och jordgubbar till efterrätt. Våra snapsvisor väckte en viss uppmärksamhet på kajen och blev filmade – de gick väl ihop med stämningen på krogarna runt omkring med hög musik och allsång.

På söndagen skulle Anders flyga hem så vi skildes ät i Volendam när mekanikern Chris kom som han lovat. Bogseringen gick smidigt på en halvtimme till Monnikendams marina, där båten förtöjdes nedanför en lyftkran. På måndagen satte Chris igång sitt arbete, hissade upp båten på land, konstaterade skador på propellern, gick in i drevet innanför propellern, där det fanns linrester kvar och tydliga skador.

Chris testade drevet vidare och konstaterade att det fanns flera skador inne i drevet som bara kunde undersökas om hela drevet frilades och som också förutsatte att motorn måste lyftas framåt några dm. När det var gjort och drevet frilagt kunde han konstatera att den största skadan var på växelhuset. Därmed var diagnostiken klar liksom att behandlingen: att få tag på reservdelar till propellern och alla de skadade delarna av drevet. Han satte båten i en vagga och körde hela ekipaget till en uppläggningsplats för båtar där jag tillbringade två nätter. Två dagar senare hade han med tur och skicklighet och kontakter lyckats få tag på reservdelar (begagnade utom propeller som var ny), kom och satte ihop alla delarna igen, satte drevet på plats, fick motorn på plats (det tyngsta och svåraste momentet), körde båten med vaggan till kranen och lyfte ner båten i vattnet igen, långsamt för att kolla ev. läckor. Och sedan det stora ögonblicket när jag fick starta motorn och lägga i växeln fram och back och konstatera att båten svarade och nu var hel igen. För mig hade det varit en ren njutning att följa en skicklig yrkesman i hela denna komplicerade process, där liknelsen med hur en läkare diagnosticerar och behandlar sjukdomar kändes väldigt relevant. Att jag kunde följa processen så nära berodde också på att Chris var noga med att visa och berätta om varje steg, tydligt och klart, på utmärkt engelska. Det var närmast en estetisk njutning att se honom arbeta så omsorgsfullt och kärleksfullt med sina händer och sin goda hjärna. Folk på marinan talade om honom som ”the man with golden hands”!

Chris Kok, min holländske räddare

Något som hände parallellt med allt detta var att jag själv blev sjuk. Söndagskvällen den 11 juni, när båten hade blivit bogserad till Monnickendam var jag ganska plågad av att det var nära 30° varmt och fick då ett jobbigt besked om att gasten som skulle komma senare i veckan var tvungen att ge återbud och att det blev komplikationer med mina senare gastar också, som förstås skulle bli påverkade av min försening. Den förkylning som jag hade haft i en vecka blev också sämre under dagen med en svår torrhosta och sent på kvällen började jag förstå att jag hade feber och tog tempen: 39,5°! Vilket lågvattenmärke två veckor efter starten i Numansdorp: sjuk båt och sjuk skeppare utan gast! Läget lättade dock redan nästa dag när gastfrågan löste sig, febern minskade och hostan lossnade. Jag var dock ganska medtagen under måndagen, när Chris jobbade för fullt. Han blev bekymrad över min hälsa och lät mig sitta i många timmar och ta det lugnt i hans bil, där jag också då och då  fick då kärt besök av hans hundvalp, som kom och la nosen i mitt knä. Chris berättade om läkarmottagningen i Monnickendam om jag skulle behöva och ni kan kan tänka er min tacksamhet för denna goda omsorg i främmande land. 

Under dessa dagar har jag förstås varit mycket upptagen av att rannsaka mig om hur jag kunde begå ett så elementärt misstag som att lämna en lina kvar på däck när vi började segla. En anledning var förstås att jag då hade gått på kanaler i en vecka, då det var naturligt att lämna linorna kvar eftersom det hela tiden kom nya tilläggningar vid all väntan på broöppningar och risken inte finns att linorna åker i vattnet när man går för motor på lugna kanaler. Men ändå, hur kunde jag glömma något så elementärt när vi började segla? Är jag verkligen så dålig seglare? Kanske att jag börjar jag bli för gammal  (84 år) för att klara en segelbåt även om jag håller mig i god fysisk form? Jag hade ju också gjort en blunder under första dagen. Efter allt grunnande har jag kommit fram till följande: Att vara kapten på en segelbåt ställer ganska stora krav på att hålla många saker i huvudet på en gång. Det gäller skötseln av motorn (diesel, olja kylarvattten),  det gäller navigationen, det gäller det goda omdömet vid rodret kontinuerligt för att undvika incidenter, det gäller att se till att alla funktioner på båten som dricksvatten och toa fungerar och att gastarna har vad de behöver. Nu gällde det också främmande vatten och främmande land och svårigheter att skaffa sig tillräcklig information Det som också varit en ständig utmaning under detta 7-årsprojekt har varit alla gastbyten, stimulerande men också hela tiden med stora omställningar. Det jag kommit fram till genom alla funderingar är att jag har en mindre ork och uthållighet nu än för fem – tio år sedan och sämre  ork att hålla allt detta i huvudet inte minst i stressiga situationer. Därmed blir det också större risk för att göra enkla misstag. Så skulle jag ge upp? Nej, ge upp vore alltför grymt. Men däremot viktigt för att kunna genomföra denna sista etapp att få god gasthjälp för avlösning vid rodret, ett lugnt tempo dag för dag och utrymme för återhämtning. Nu är det skönt att ha några ytterligare dagars återhämtning här i Monnickendam innan dotterson Johan, min mesta och trognaste gast, kommer och vi på söndag kan fortsätta den nu nästan två veckor försenade färden. Så roligt det skall bli!