På pingstdagen, den 28 maj, var det så dags för avfärd, motoroljan kollad och vattentanken påfylld. Det blev en avfärd med förhinder och en dag med strapatser. En del var mitt eget fel och det är konstigt att man som skeppare under första dagens båtfärd efter ett vinteruppehåll alltid skall klanta sig innan man har kommit in i alla rutinerna och den rätta känslan. Utan att avslöja min klantighet innebar det att vi fick vända efter en halvtimme, stanna motorn, hissa segel och segla hem till Numansdorp igen. Där rättades felet snabbt till och vi kunde ge oss av på nytt, ut på ”Hollands diep” (Hollandsdjupet,) som i själva verket är den breda mynningen av floden Maas. Efter en timme österut var det så dags att styra in norrut på vår första kanal på det som kallas ”Stående- mast-rutten”, nämligen den väg som finns genom hela Nederländernas kanalsystem från söder till norr, där man kan gå med masten uppe. Jag hade skaffat mig en bok på engelska med beskrivning av alla delarna av denna rutt, en beskrivning som dock skulle visa sig otillräcklig på flera sätt. Detta var en bred kanal med mycket pråmtrafik men utan broar förrän det blev en timmes väntan framför en järnvägsbro strax innan staden Dortrecht. Det var målet för dagen och jag hade hört att det är en fin gammal stad med gästhamn mitt i och där vi skulle kunna ligga över natten och handla mat.. Vi hittade infarten till hamnen men fick det dystra beskedet om att där var fullt. Fick först nu klart för mig att pingsten fortfarande är en långhelg i Nederländerna, att man hade behövt vara ute i god tid i förväg för att få natthamn. Jag lyckades inte hitta någon information om andra gästhamnar i Dortrecht och körde därför vidare norrut för att leta efter natthamn. Det började bli seneftermiddag och det blåste en ihållande kall nordan. Vi passerade bara industriområden utan tilläggsplatser tills vi stötte på en ny bro, som jag anropade på VHF utan att få svar och utan att jag kunde hitta någon information om öppningstider. Nu hade det blivit kväll, alla var trötta, inte minst jag själv som stått vid rodret hela dan, och vi vände då om och gick in på en stickkanal, också med industriområden. När jag där fick syn på en förtöjd arbetsbåt med en låg järnreling bestämde jag mig för att försöka lägga till utanför den för natten. Det får betraktas som en nödhamn, utan lä och utan el som kunde ge oss värme i båten och med en hel del svall från passerande pråmar. Det blev en kall och orolig första natt och långt ifrån den ideala första dagen på vår kanalfärd.
Vår första “natthamn”
En tröst var att jag under kvällen hittat information om att det fanns en gästhamn på andra sidan av bron där vi vände och fick kontakt med hamnkaptenen där om att det fanns plats för oss där nästa dag. Jag bestämde direkt att det fick bli en vilodag efter dessa strapatser.
Nästa morgon kunde vi därför gå in till en efterlängtad plats i den lilla staden Ablasserdams lugna och välordnade gästhamn, med strålande sol och i lä för den ihållande nordanvinden. Birgit hade haft en förkylning på gång när hon kom till Numansdorp och nu bröt den ut för fullt med svår hosta varför hon blev sängliggande hela dan. Vi andra gjorde en tur till den stora sevärdheten i området, väderkvarnarna i Kinderdijk, ett europaarv med ett 20-tal väderkvarnar som dränerat ett stort område under havsnivån fram till 1950, när elektriska pumpar tog över. Där fanns en utställningskvarn som var igång med alla kugghjulen av trä som drev runt skovelhjulet som gjorde pumpjobbet. Inne i kvarnen visades hur kvarnskötarfamiljen bodde och det blev en spännande inblick i hur holländarna burit sig åt för att erövra så mycket land från havet. Jag hade inte fattat förut att de flesta av de berömda väderkvarnarna i Holland inte malde mjöl utan fungerade som vattenpumpar.
En annan sevärdhet i Alblasserdam var den kalvinistiska kyrkan, som Anders och jag hade turen att komma in i eftersom en vaktmästare var där just när vi kom förbi och bjöd in oss. Det som slog mig först när jag kom in var att det var predikstolen och orgeln som var i blickfånget, utan altare och utan några kors eller andra symboler och utsmyckningar än en ängel med trumpet ovanför predikstolen (se bilden). Där fanns gott om sittplatser och flera läktare. Vaktmästaren berättade att det alltid är flera hundra kyrkobesökare (ändå upp till 700) varje söndag vid gudstjänsterna och att detta är en del av ett ”bibelbälte” där den kalvinistiska religionen är mycket aktiv och levande.
Den kalvinistiska kyrkan i Alblasserdam
Styrkta av vår vilodag och med sjuklingen Birgit på bättringsvägen (fast nu hade Ann också fått hosta), gick vi vidare längs vår rutt, nu med lite mindre kanaler utan pråmtrafik men tätt med broar där man fick vänta på broöppning. Vi fick då också vara med om vår första sluss, mycket odramatisk eftersom det bara var några meters nivåskillnad men något oväntat en nedåtsluss i detta märkliga land under havsytan.
Ann i första slussen
Natten tillbringade vi vid en kajplats i oststaden Gouda, för oss den första av alla dessa trevliga holländska städer med ett nätverk av kanaler kors och tvärs och mycket bevarade hur från 1600-talet. Vi besökte ett ostställe, där vi fick veta att inga Gouda-ostar görs i Gouda utan på den omgivande landsbygden medan Gouda tagit åt sig äran genom sin stämpel.
Nästa natt blev på en gästhamn ute på landet, där vi fick vi en viktig information om att den närmsta vägen till Amsterdam, som innehåller en midnattskonvoj genom Amsterdam, inte var framkomlig på grund av reparationsarbeten. Det innebar att vi bestämde oss för en mer västlig rutt genom Leiden och Haarlem. Innan vi gav oss av gick jag intet ont anande in i motorn för att kolla oljenivån. Till min stora förskräckelse fick jag då se en syn som plågat mig många gånger under förra sommaren: generatorremmen hade hoppat av!! Denna plåga, som jag hade betalat åtskilliga tusenlappar för att få åtgärdat under vintern i södra Frankrike. Jag lyckades dock få på remmen igen och få en skruv som var lös hårt åtdragen och hoppades att det skulle klara sig med det. Men icke – vid väntan på en broöppning fann jag att remmen hoppat av igen. Ni som har läst om viken mardröm detta var förra året fattar nog vilken obehaglig känsla det gav mig nu igen.
Nästa natthamn var Leiden med en välordnad gästhamn mitt i staden. Genom hamnkaptenen fick jag kontakt med en mekaniker, en äldre man, som genast kom dit på sin cykel och undersökte problemet. Han konstaterade direkt att generatornhjulet var i en liten vinkel i förhållande till motorhjulet och att hela generatorn glappade, förmodligen på grund av att en bult var för klen för hålet den gick igenom och att allt detta gjorde att remmen lätt hoppade av. Han gjorde en ritning på detta, som senare, när han kom tillbaks och monterade bort generatorn visade sig stämma. Han konstaterade också att generatorremmen hade blivit skadad och behövde bytas. Jag fick genast stort förtroende för denne man, Tom heter han, och när han dessutom var en genomgemytlig och humoristisk person var han ett verkligt fynd.Eftersom det tog tid för Tom att få tag på en ny generatorrem blev det inte förrän nästa kväll som hela installationen av generatorhållare, generator och rem kunde slutföras men då efter ett mycket gediget arbeta av Tom och hans assistent. Generatorn satt nu som i ett skruvstäd.
Det innebar att vi fick en hel extra dag i Leiden, som visade sig vara en av dessa mysiga holländska städer med kanaler och medeltidshus. Dessutom var det här Rembrandt växte upp och i samma lokal där han hade gått i målarskola som tonåring visade de en fin kortfilm om Rembrandt och hans liv.
Sista anhalten på denna första seglarvecka blev Haarlem, dit vi kom på lördagen. Vi hade sällskap hela dan med en nederlänsk segelbåt med ett trevligt par på väg till Sverige, De hade fått information om att vi inte kunde fortsätta till Amsterdam på söndagen som planerat på grund av att järnvägsbron I Haarlem skulle repareras. Vi hade beräknat vår ankomst till Amsterdam på lördagen för att där göra ett första gastbyte: Min dotter Tora skulle komma istället och Birgit och Ann åka hem på söndagen. Istället fick gastbytet nu ske i Haarlem, dit Tora kom för en gemensam lunch innan vi vinkade av Birgit och Ann i en taxi till flyget i Amsterdam. Haarlem var också i högsta grad sevärt med sitt kanalnät, sitt medeltida centrum med en enorm kyrka och rådhus kring ett jättetorg. Där stod en staty av Laurens Janszoon Coster, som holländarna anser var före Gutenberg med boktryckarkonsten men som jag aldrig hade hört talas om.
Gatubild från Haarlem
Med de påfrestningar som varit blev det ändå en fin första vecka. Min syster Birgit hade inte varit utanför båten på hela veckan på grund av förkylning och viss orörlighet men hon var ändå supernöjd med att hon genomfört detta äventyr, vilken prestation! Och gott för en lillebror! Ann hade som gått ut på spaning i varje ny stad och skaffat kartor och information och croissanger. Spännande hade det varit att uppleva Holland kanalvägen och med givande stopp i Gouda, Leiden och Haarlem. Vi blev fascinerade av detta lands märkliga historia, hur man erövrat landet från havet och gjort det till en stormakt på 1600-talet, som det finns många påminnelser om i byggnader och kultur. Ett kanalland och ett cykelland är det – det verkar finnas fler cyklister här en fotgängare. Alltid lika fascinerande med dessa kulturella skillnader och att spekulera vad som ligger bakom. Vet ni förestan varför landet nu heter Nederländerna och inte Holland, som vi varit vana vid tidigare? Det är för att Holland är namnet på två provinser, Sydholland och Nordholland (som är där vi i båten har varit hela veckan) och att de andra provinserna, Friesland och Zeeland och allt vad de heter känner sig diskriminerade om man kallar hela landet för Holland. Den nederländska regeringen arbetar aktivt för att användandet av ordet Holland ska avvecklas internationellt.
Mina första glada gastar: Ann, Birgit och Anders
joymotmedelhav 