I Antibes mönstrade dotterdotter Sofia och hennes sambo Elvin på, ett par som var väldigt sugna på att segla så mycket som möjligt. Det blev en härlig vecka när vi kunde ha ganska korta dagsetapper på 10-15 sjömil och därför kunde segla även om det ibland inte gick så fort på grund av ibland svaga vindar eller kryss. Vi seglade därför mest hela vägen och lät motorn vila och njöt i fulla drag avfärden längs Rivierans vackra kust. Vi njöt också av att ligga på svaj i vackra vikar varannan natt med den härliga tillgången på bad från båten och gudomligt vackra solnedgångar när vinden hade stillnat och halva horisontlinjen visade ett sagolikt färgskådespel, som skiftade hela tiden till allt djupare rött.
Det hela blev den härligaste veckan på hela resan, inte minst därför att ungdomarna också handlade mat och tävlade om att laga supergoda middagar. Jag njöt också mycket av deras sällskap och fick också fira att de just har fått en studentlägenhet i Stockholm, där de flyttar in tillsammans om några veckor. Det var också en vecka med mycket litet problem med båten utom toan förstås som inte gick att använda och att landströmmen också började krångla igen.
Veckan slutade i Toulon, en gammal örlogsbas, som också hade en enorm marina och det blev en härlig segling nästan ända in. på marinan På kajen avlöste restaurangerna varandra och tävlade om att ha bästa moulen och där bjöd jag gastarna på avskedsmiddag och åt själv en riktigt läcker Moule Roquefort.
Sedan blev det gastbyte och nu kom dotterson Gustaf och mönstrade på för att vara med sista veckan (som han också var för tre år sedan när vi la upp båten i Preveza, Grekland). Vi fick också flera dagar med härlig segling och började med två nätter på svaj. Andra dagen hade vi kommit till den del av kusten som kallas Les Calanques, ett mer än två svenska mil långt område där en bergskedja av kalksten störtar sig ut i havet från mäktiga vita klippor med fantasieggande mönster. Den börjar med en mycket karakteristisk udde, som har fått namnet ”Örnnäbben” på grund av dess säregna form.
Längs denna kuststräcka har havet gjort djupa fjordliknande inbuktningar, som är det som kallas calanque. Det var ett mäktigt skådespel att gå in i alla dessa djupa vikar för att hitta en ankringsplats men flera var redan överfulla av båtar och i andra var det ankringsförbud. Till slut hittade vi vår egen vik, Calanque de Morigou, omgiven av höga vita kritklippor, där vi lyckades ankra på stort djup (längre in var det ankringsförbud) tillsammans med ett fåtal andra båtar. Här fick vi också en sagolikt vacker solnedgång, när solen gått ner bakom den västra kritklippan och länge belyste kritklippan på östra sidan av viken tills den så småningom också lämnade den i skugga.
Morgonen därpå blev ganska dramatisk på grund av att några gamla båtproblem nu återkommit. På dagen hade vi gått för motor när vi letat efter en catalanque att ankra i och det var också för att ladda batterierna, som nu inte fått laddning av landström på ett tag. Dessvärre skedde ingen uppladdning och det var då bara att konstatera att ett av de gamla problemen återkommit – generatorremmen hade hoppat av igen. Vi gjorde flera gemensamma försök att få den på plats med rätt spänning men utan att det höll någon längre stund. Det hade blåst upp med en frisk bris rakt in i viken och vi gjorde oss klara att ge oss av. Och nu hände det: inget liv i startmotorn när man vred om tändningsnyckeln. Jag visste ju att spänningen i batterierna hade sjunkit (mätte den till 11,5 V) men även med den låga spänningen brukar startmotorn åtminstone ge ljud ifrån sig. Men nu var den knäpp tyst. Jag undersökte tändningslåset och fann inga fel där. Tankarna började mala om hur vi skulle kunna segla till Marseille (som var nästa anhalt) och kanske begära bogsering in i hamnen. Då gick jag också över och kände på kabelkopplingarna till startmotorn, obs, bara kände med fingrarna utan att se något eftersom de sitter väl dolda. Så ett nytt försök med tändningsnyckelsn och döm om min lättnad och förvåning: motorn startade nu snällt. Just då ropade Gustaf att vi hade börjat dragga och jag blev också varse att vi med ganska god fart var på väg in i det inre av viken, säkert 50 m från vår ankringsplats. Nå, nu var det inga problem att dra upp ankaret och ge oss av. Men vad hade hänt om motorn inte hade startat? Vi skulle förstås ha rullat ut genuan och kryssat oss ut ur viken i den goda vinden. Nu slapp vi det och fick ännu en dag med fin segling längst den sista delen av Les Catalanques, in i Marseillebukten och sedan också in i Marseilles gamla hamn, som jag fått kontakt med tidigare på dagen och var lovad en plats. Detta var nu en jättemarina för fritidsbåtar och enstaka mindre färjor, omgiven av kajer späckade med restauranger. Ända sedan jag läst Evert Taubes beskrivning av doften av boulliabaisse i Marseilles hamn hade jag drämt om att få avnjuta denna berömda fisksoppa just där. Och nu hade jag lovat Gustaf att bjuda honom och mig på en avskedsmiddag med bouillabaisse. Efter att ha konsulterat bryggvärdarna tågade vi iväg till en restaurang vid kajen, Miramar, som de rekommenderat och satte oss tillrätta och studerade matsedeln: Bouillabaisse, 79 € per person!! Detta gick långt över min budget och vi beredde oss att lämna Miramar och söka något med rimligare priser. Då kom den förtjusande värdinnan på stället och försökte övertala mig att stanna kvar genom att dela på bouillabaisse för en person och komplettera det med att dela på en Calamari provancale som förrätt. Jag lät mig övertalas och vi fick också en utomordentligt läcker middag, spetsad med en del gratis smårätter som ”överraskningar”, som värdinnan också lockat med. Vi fick vår bouillabaisse, först en stor tallrik av denna mustiga soppa + en förevisning av de fiskar som kyparen skulle bena och servera senare. Sedan en ny tallrik något mildare soppa + all fisken, väl benad och skuren i läckra potionsbitar. Till halva priset hade vi fått en utsökt middag och så riklig att vi knappt kunde få ner de sista fiskbitarna. Till det hela flera lite porlavatten. Det blev väl ändå en saftig räkning men nu var det en som jag tyckte var väl värd priset för att ha fått äta en bouillabaisse i Marseilles hamn på det gamla beprövade sättet. Även Gustav var mer än nöjd.
Detta var då den egentliga finalen på nio veckors segling från Grekland, runt Italien, över till Korsika och franska medelhavskusten. Det var bara en dagsetapp kvar till målet, Navy Service i Port-Saint-Louis, där jag hade tid för båtupptagning dagen därpå. Det blev motorgång hela dagen på grund av svag motvind. En uppmuntrande sak var att jag hade lyckats kränga på generatorremmen på morgonen och att 12-V-batterierna nu tagit ett glädjeskutt upp till 14 V. Men senare på dagen var den glädjen borta och remmen på rymmen igen.
Nu var det med blandade känslor som jag styrde in i Canal Saint-Louis och lämnade det Medelhav, som ändå varit huvudmålet för resan och där jag nu hade tillbringat tre somrar. Så sorgligt att det äventyret nu är över. So sorgligt att det tidvis blev så jobbigt att jag började misströsta. Och samtidigt en stor lättnad att det verkligen har gått att genomföra detta års onekligen mycket mödosamma etapp med alla de tekniska problem som uppstått på vägen och som in i det sista ställde till problem för mig. Sammanlagt 1150 sjömil har det blivit från Preveza till Port-Saint-Louis. Det har behövts mycket uthållighet och problemlösningsförmåga att genomföra detta. Och utan mina förträffliga gasta hade det förstås aldrig gått, så stort tack till Johan, Clara, Mårten, Bertil och Elsa, Anna och Stefano, Jan, Agnes och Christoffer, Sofia och Elvin och Gustaf! Tack för er uthållighet och ert tålamod som gjort detta möjligt! Och att ni som jag också kunnat njuta av färden, seglingen, utmaningarna, naturupplevelserna och gemenskapen.
joymotmedelhav 