Nu var det dags för den andra överseglingen mellan länder, från italienska Elba till franska Korsika. På årets längsta dag, den 21 juni gav vi oss iväg de 38 sjömilen med den nya besättningen med Mårten, Anna och Stefano. Vindutsikterna var goda eftersom den stadiga sydliga vinden från Sahara, sciroccon kallad, skulle ge oss god sidvind hela dagen. Vi kunde också börja segla direkt efter Portoferraio men sedan hamnade vi av och till i vindskugga bakom Elbas berg, då vi fick ta motorn till hjälp. Den sista timmen utanför Elba, där dess högsta berg ligger, fick vi en paradoxal nordlig vind. Men så fort vi kommit ”runt hörnet” satte sciroccon in med full kraft och vi fick ta in en del på genuan. Vi fick god fart av sidvinden men det blev också en mycket gropig färd eftersom det kom rejäla vågor från sidan. Helt oväntat började Anna nu må illa och överfarten blev sedan en enda stor sex timmar lång plåga för henne. Även Stefano mådde rejält illa så denna översegling, som han drömt om att göra sedan han var barn och som nu inte blev riktigt som han hade hoppats. Ett märkligt fenomen under överfarten var att det inte gick att skymta Korsika i diset som låg tungt utom ibland när de högsta topparna av detta bergiga land avtecknade sig ovanför diset. Inte förrän några få sjömil från land började landskapet framträda liksom staden Bastia på korsikanska östkusten, som var målet för dagen. Det hade inte gått att få någon kontakt med hamnmyndigheterna i Bastia och ingen var där och anvisade plats så vi tog helt sonika en ledig plats med mooringlina och allt och hoppades på det bästa. Nu var det skönt för våra sjösjuka gastar att komma iland. Det är alltid lika otroligt vilket lidande det är när man är sjösjuk och hur fort det sedan går att hämta sig när man väl får fast mark under fötterna. En timme senare var Anna i full färd med att laga middagsmaten.
Enda nackdelen med hamnen i Bastia var en enveten dunka-dunkamusik frå en av restaurangerna. Det visade sig att det var DJ:s i hamnen och stor musikfest i hela stan med rock- och popband. De firade 21 juni, årets längsta dag, som de firar varje år med musikfest, och enligt mannen på hamnkontoret sker det i hela Frankrike.
Korsikas nordligaste del kallas ”fingret”, en ganska smal halvö som börjar i Bastia med Cap Corse längst norrut. Uppgiften denna vecka var att runda Cap Corse och sedan ta sig söderut till Saint-Florent som ligger vid början av fingret på andra sidan. Ett första etapppmål var Macinaggio, en liten by med en god hamn nära toppen av fingret. Dit gick vi och fick fin undanvind genom sciroccon men nu uppstod ett nytt problem: genuan gick bara att få ut en liten bit, exakt samma problem som hade inträffat vid min och Johans första provtur i Preveza. Jag som hade andats ut när alla motor- och elproblem verkade lösta! Väl framme i Macinaggio och när det var stiltje tog vi itu med problemet: jag rullade ut genuan för hand, tog ner seglet, smörjde den övre rullen hissade och rullade in och se – nu funkade utrullningen av genuan igen.
I Macinaggio fick vi stanna i två dagar på grund av för starka vindar kring Cap Corse. Här ägnade vi oss mycket åt vandringar på vandringsleden, som följde kusten hela vägen runt Cap Corse. Det var härliga vandringar med bad i havet att svalka oss med, ett vackert ödsligt landskap, magnifika utsikter och vandringar genom utskurna leder i den korsikanska buskvegetationen. I Macinaggio firade vi också midsommarafton med små inlagda fiskar som sillersättning, crême fraiche med gräslök, medhavda svenska supar och dryckesvisor, harricots vertes och potatissallad.
På midsommardagen mönstrade Mårten av medan vi andra fortsatte runt norra änden av Korsika, där vi nu från havet fick se vår vandringsled från dagen innan. Ett märkligt inslag i landskapet var det 30-tal genuanska bevakningstornen (eller resterna därav) runt hela udden, som hade byggts på 12- och 1300-talen när Genua var stormakt och härskade över Korsika.
Vinden nu hade lagt sig så att vi fick gå för motor genom det mäktiga landskapet. Det var en mäktig känsla att passera Cap Corse och det inte lätt att ge det rättvisa i bild.
Längs västsidan av fingret var det ett ganska ödsligt och ogästvänligt landskap men här fick vi vind för segling i maklig takt så att vi också kunde bada från båten, hängande i ett rep viket var första gången i år för min del – och första gången i livet för en överförtjust Anna. Vi la oss sedan på svaj i en vacker vik lite väster om Saint-Florent och hade en fin kväll där med bad, Stefanos goda pasta med tomatsås till middag och stjärnskådning på kvällen.
Dagen därpå var det dags att gå in till Saint-Florent, där vi skulle ha nytt gastbyte. En påminnelse om att problemen inte var över: genuan hakade igen upp sig och gick inte att rulla ut. Puh!
joymotmedelhav 