Dessvärre har jag kommit efter med min blogg och när jag skriver detta har det hunnit bli den 10 juni och vi har en vilodag på en bra marina i Nettuno, som ligger 60 km söder om Rom.
Men nu skall det handla om den vidare färden in i Kampanien till Amalfikusten och Neapelbukten. Clara var kvar som gast en vecka till medan Mårten hade lämnat oss. Denna resa startade den 30 maj, då vi lämnade alla våra nya båtvänner i Cetraro. Första anhalten var Maratea som vi nådde efter fem timmars motorgång på grund av svag vind. Maratea var en mycket charmig by med en liten marina där vi fick plats efter telefonkontakt. Hamnen var lätt att identifiera på grund av en vit Jesusstaty högt uppe på berget invid byn, som från hamnen klättrade rakt upp i en hög dalgång mellan bergen.
Nästa dag siktade vi på en liten fiskehamn men när vi så småningom fick kontakt med den kunde de inte ta emot oss eftersom de höll på med muddringsarbete i hamnen – det var ganska vanligt här att sandbankar flyttade på sig och skapade problem i hamnarna och därför ofta behövde muddras. Nästa hamn var full så det blev en ganska lång dagsetapp på 54 sjömil, 9 timmar för motor på grund av fortsatt mycket svag vind. Nu kom vi till Agropoli, liksom Tropea med en gammal medeltidsstad uppe på en klippa men framför allt en av resans stora sevärdheter i närheten: den grekisk-romerksa fyndplatsen Paestum. Grekerna hade ju grundat en rad olika stadsstater i södra Italien och detta är den som är bäst bevarad men flera grekiska tempelbyggnader. Vi tog därför en dag ledigt från båtlivet, hittade en buss till Paestum, tillbringade en dag där och njöt storligen av de välbevarade templen och de vackra bevarade freskerna i muséet. bland dem är den berömde dykaren, som i själva verket föreställe Dionysos på flykt från en gudinna. Romarna tog förstås över Paestum så småningom och byggde ett Forum Romanum, där det också fans rester av en amfiteater. Det är spännande med de grekiska stadsstaterna i Syditalien eftersom mycket talar för att det var här, bland nybyggarna där det inte från början fanns en etablerad hierarki, som demokratin utvecklades och inte i Aten, väl beskrivet och dokumenterat i Tomas Lappalainens bok ”Världens första medborgare”.
Nästa anhalt var Amalfi och Amalfikusten, som är ett världsarv och en stor turistattraktion på grund av sin vackra natur. Amalfi ligger på södra sidan av Sorrentohalvön, som utgör södra delen av Neapelbukten så nu hade vi kommit nära ett hett turistområde. På vägen över Salernobukten hade vi Vesuvius i fonden. Enda marinan fanns i staden Amalfi och där fanns ingen plats för oss. Vi la oss därför på svaj en bit från hamnen. Det blev rejält gungigt under dagen på grund av all båttrafik men på natten var det lugnt och mycket säkert på grund av fortsatt svag vind. Clara var inte pigg på att använda jollen och då avstod jag också så vi nöjde oss med att beundra det vackra landskapet från båten.
Det som nu såg ut att bli lättare dagsturer eftersom det inte var långt mellan hamnarna. Men det blev andra problem istället: marinorna var ofta fulla så jag fick ägna timmar åt att ringa för att hitta plats åt oss. Dessutom började priserna bli mycket höga, sällan under 100 € natten. Det hade varit roligt att komma till Capri med egen båt och den höga hamnavgiften hade vi gärna betalat men det fanns ingen plats. Från Amalfi gick vi istället till den bukt på södra delen av Capri, där det stod att man kunde ligga på svaj. Vi passerade de berömda raukaliknande klipporna och kom in i den bukten, som kallades ”Piccolo marina”. Men det jag trodde var en fridfull vik för ankring visade sig vara ett högexploaterat område med massor av fritidsbåtar av alla storlekar på svaj eller vid bojar. I piloten hade det stått om att det kunde finnas möjlighet att förtöja med mooringlinor i land men när vi cirklat runt ett slag i kaoset lyckades vi inte finna några. Clara var fortsatt inte pigg på att använda jollen så vi bestämde oss för att haka på en boj för en lunchpaus. Men när vi närmade oss en boj kom en liten jolle med två män och berättade att bojen tillhörde en restaurang i land och att det kostade 100 € att förtöja där. Då var måttet rågat och vi bestämde oss att åka vidare till den enda hamn i Neapelbukten, där vi lyckats finna en plats, för 95 € natten. Och för min del hade alla lust att besöka Capri försvunnit, det verkar vara en enda turistfälla. Kanske kommer jag att återuppliva en gamla idé jag haft att söka ett stipendium i San Michele-stiftelsen, det kunde vara ett mänskligt sätt att besöka Capri.
Vi fortsatte därför in i Neapelgolfen, passerade Sorrento, där jag varit med familjen på en minnesvärd resa när barnen var små. Vi kom till den marina vi fått plats i och som hette Castellammare. Det var en stor hamn för yrkestrafik, där man hade avsatt valda delar för fritidsbåtar. Personalen var mycket opersonlig och ingen kunde prata engelska så det blev en hel del problem med kommunikationen. Vår plan var emellertid att stanna där två nätter för att få tid att besöka någon eller några av sevärdheterna i Neapelbukten. Och dessutom behövde jag få hjälp med min krånglande generatorrem, som nu helt hade hoppat av och försvunnit ner i motorrummet. Jag hade en generatorrem i reserv men hade inte kunskap nog att montera den då startmotorn sitter i vägen. Jag gjorde gjorde ivriga försök att genom marinapersonalen få tag på en mekaniker. Clara åkte iväg på sin sightseeing till Pompeji medan jag bestämde mig för att åka in till Neapel Efter att nyligen ha läst Ferranti-trilogin tyckte jag mig ha varit där men aldrig i verkligheten. Det var nästan en timmes tågresa dit så jag hann bara göra en tur runt Piazza Garibaldi och få mig en cappucino innan det var dags att resa hem och passa mekanikern. Men ingen mekaniker kom och nu fick jag löfte att han skulle komma nästa dag (som var en söndag).
Vi väntade halva dagen innan det blev klart att ingen mekaniker skulle komma och gav oss då av tvärs över bukten till en Marina Miseno i nordvästra hörnet av bukten, där vi fått plats. Där var ett hyfsat pris eftersom det nu var utanför det hetaste turistområdet. Lite segling fick vi äntligen över bukten, mycket välkommet eftersom det var den första på flera dagar. Det hade nu hunnit bli den 5 juni och dagen innan mina nya gastar skulle mönstra på. Miseno var en fin, ganska nystartad marina med mycket personlig service och en egen badplats. Det visade sig dock att den låg ganska illa till när det gällde kommunikationerna till och från Rom med många byten, vilket skulle göra det krånglig både för Clara och mina nya gastar att komma till och från Rom. Jag lyckades få en plats i Gaeta, 36 sjömil norrut med goda förbindelser till Rom så dit körde vi nästa dag, utan generator förstås men ändå OK på grund av min solpanel. Tyvärr fick vi igen nästan bara gå för motor på grund av den svaga vinden. Jag hade haft kontakt med mina nya gastar under dagen och de hade redan hunnit ta sig till Gaeta, hitta marinan och kunde ta emot oss när vi kom i hamn. Det var Elsa och Bertil, som jag lärde känna väl när vi bodde i kollektivhus tillsammans på 80-talet och som jag bara haft sporadisk kontakt med sedan dess. Men det var ett mycket kärt återseende. De kom nu på kort varsel i stället för min ordinarie gast Anders, som fått hälsoproblem. De välkomnades med en väl kyld Prosecco och sedan med min traditionella välkomst- och avskedsmiddag, som kaptenen bjuder på. Det blev en pastarätt med skaldjur på en Osteria som avnjöts tillsammans med goda samtal. Morgonen därpå, nu den 7 juni, mönstrade Clara av och vi stannade ännu en dag för att proviantera oss och för Elsa och Bertil att bli installerade. Och, förstås, med nya ansträngningar, förgäves, för att få en mekaniker som kunde fixa min generatorrem. Kanske skulle någon kunna nästa morgon…En fråga är förstås hur beroende man är av generatorn, vars funktion är att ladda batterierna när motorn är igång. Det har visat sig att det går hyggligt att klara sig utan eftersom jag har en solpanel och solen är stark här men i långa loppet är det ändå sårbart utan generator. Mer om denna generator-följetong följer i nästa blogg
joymotmedelhav 