Vi klarade Skylla och Karybdis!

Det blev en dryg dagsetapp när vi rundade ”tån” med motvind nästan hela vägen så det blev ett helt dagsverke för motorn, som arbetade troget. Ett märkligt avbrott fick vi också när vi blev prejade av Guarda Finanza, som nu kom i en jättebåt och jagade flyktingsmugglare och ville kolla alla våra handlingar. De skickade ner en stor håv för att samla upp pass och båtpapper och sedan lät de oss åka vidare. Efter lång tid körde de ifatt oss, stack ner håven med alla papper och meddelade att allt var OK. När vi sedan i vår förträffliga guidebok för seglare (Italian Waters Pilot av Rod och Lucinda Heikel) såg att det skulle finnas en möjlig marina, Marina di Bolaro, någon timme innan Reggio som egentligen var målet för dagen, bestämde vi oss för att prova den för att förkorta den långa dagen. Jag hade förgäves försökt få kontakt med marinan och vi var mycket konfunderade när vi närmade oss och varken kunde upptäcka pir eller master.  Där var några träbryggor och vi var nära att köra vidare när en man kom och vinkade in oss. Det visade sig vara ett fynd, ett litet friluftsområde med en mycket liten hamn, som nu var helt övergiven eftersom turistsäsongen inte hade börjat ännu. Vi var ensam båt där så lugnare och trivsammare hamn är svårt att tänka sig med härliga havsbad att dyka rakt ner i.. 

Nästa dag var det Mårtens födelsedag och Clara och jag hälsade honom med glad sång när han stack upp huvudet från akterruffen, där Mårten alltid väljer att sova. På vägen till Reggio nästa dag stämde han upp en av de klassiska födelsedagssångerna till sig själv på sin 50-årsdag, då skapad och framförd på bredaste Listermål (Lister är en halvö utanför Sölvesborg i mitt hemland Blekinge) av min älskade, bortgångne bror Per och nu i Pers anda av Mårten själv. Detta är en klassiker i min familj och här kommer den:

Reggio var en stor hamn, där vi bunkrade diesel och mat och jag skaffade mig alla informationer om hur man bäst skall tackla den beryktade passagen genom Messinasundet. Där går starka strömmar och virvlar, som det gäller att bli vän med. Med tabeller gick det att räkna ut att strömmarna skulle vara mest gynnsamma om vi gick från Reggio kl 10 nästa dag. På Odysseus tid fanns det inga tabeller och i Odysséen berättas om den fasansfulla passagen där på västra sidan fanns ett monster, Karybdis, som sög i sig vatten som bildade virvlar som drog ner skepp i djupet. Och klarade man det fanns Skylla på andra sidan, ett monster som gärna slukade människor och där Odysseus förlorade fem av sina män. Det var frisk sydlig vind genom sundet men vi följde det bestämda rådet att gå för motor och inte segla genom sundet. Idag finns en klippa nära en stad som heter Scilla och där man brukar förlägga det antika monstret. Klippan var lätt att identifiera med sin borg högst upp medan sundet på andra sidan var låglänt, bebyggt och dominerad av en enorm telemast. Enstaka misstänkta virvlar hade vi väl sett i vattnet men ingenting hotfullt.

Det blev ändå en viss dramatik eftersom den sydliga vinden bara tilltog. När vi efter 2 1/2 timmes motorgång passerat Scilla började vi segla med bara halva genuan och fick då en härlig slörsegling i 6 – 7 knop under flera timmar. Det var en dramatisk glesbebyggd kust med höga berg tills vi vände runt en udde och några timmer senare nådde vår natthamn, Tropea, en berömd turistort med en medeltida stad högt uppe på en klippa över havet. Där var en lyxig marina som tog 80 € natten så nu började de verkligt höga hamnavgifterna, som skulle följa med oss länge. Eftersom vi gärna ville se Tropea bestämde vi oss för att stanna en natt till men då på svaj utanför badstranden intill för att slippa ännu en dryg hamnavgift. . Därmed fick vi en skön dag då vi gick de 200 trappstegen upp till Tropeas ”gamla stan” med vindlande gränder, fullt med restauranger och bländande havsutsikt där de hade lämnat en glugg obebyggd. 

Bilder

Det har varit mödosamt att det i hela Kalabrien, Italiens sydligaste provins, var så långt mellan hamnarna att det fodrade långa dagsetapper på 50 – 60 sjömil och därefter behov av vilodag eftersom besättningen är till åren kommen. Nu hade vi ytterligare en lång dagsetapp kvar på 50 sjömil till Cetraro, som var vår nordligaste hamn i Kalabrien. Så småningom fick vi vind och några timmars härlig segling i sidvind. Vi hade hissat storseglet eftersom prognosen visat relativt svaga vindar. Det blev dock frisk vind och vi fick ta in genuan till hälften innan vinden nästan dog för oss och vi tog in genuan och fortsatte för motor. När det var 10 – 12 sjömil kvar till vårt mål blev det dock dramatik. Vinden tilltog hastigt och blev hård bidevind, snett framifrån, helt överraskande och inte alls förutsett i prognoserna. Det är svårt att ta ner storseglet i hård vind och det verkade också hjälpa till att ge oss fart men vi fortsatte också att ha motorn igång. Mårten och jag blev under någon timme översköljda av de ettriga sjöarna (Clara hade klokt nog sökt skydd i kajutan). Vi valde att gå in närmare land för att få mera lä men vinden bara tilltog och var säkert uppe i kulingstyrka. Mårten satt vid rodret och verkade tycka om utmaningen. Så plötsligt – PANG – storseglet säckade och jag insåg genast att storfallet hade brustit. Nu tog vi ner storseglet helt och snart kunde vi styra in i Cetraros hamn, ganska omskakade och genomvåta. Det hade inte varit tid att ringa i förväg och fråga om plats så ingen tog emot oss så vi gick in till en brygga där det fanns en ledig plats och pustade ut. Det visade sig vara en privat brygga men några av båtfolket där lovade att innehavaren av platsen var borta och att vi skulle kunna stanna till nästa morgon. Det blåste fortfarande hård vind i hamnen, som låg under ett ganska högt berg och vinden höll i sig hela natten. Av våra båtgrannar fick vi misstanken bekräftat att det rörde sig om fallvindar som får en väldig skjuts nerför bergssidan när det blåser östlig vind från andra sidan Kalabrien. Det har jag hört talas om (men aldrig råkat utför) i Grekland men detta blev en varning att det förekommer även i Italien. 

Dagen därpå var det dags för Mårten att mönstra av medan Clara skulle vara med en vecka till. Jag lyckades fixa ett problem med generatorremmen, som hoppat av men när vi skulle starta motorn var det inget liv i startmotorn. Nu hade det kommit många båtgrannar till bryggan och de började engagera sig för fullt i våra problem. Och vilken uppställning det blev, de ordnade landström åt mig och när det inte hjälpte för att få igång motorn ringde de efter en mekaniker. Dessutom erbjöd sig närmaste båtgrannen direkt när han hörde om problemet med storfallet att ringa en god vän som var bra på att klättra upp i masten och fixa sådant. Efter en halvtimme kom vännen, vi vinschade upp honom i masttoppen där han släppte ner en tunn lina genom masten med en bit av en cykelkedja i änden som tyngd. Tyvärr gick det inte att få den ända ner som hade behövts för att få upp ett nytt storfall genom masten. Men då löstes problemet genom att vi hissade upp ett block till honom, som jag hittat i mina båtgömmor och som han monterade som ett provisorium för ett storfall utanför masten. Närmaste båtgrannen körde mig sedan till byn, när vi kunde inhandla ett nytt storfall, som jag sedan inte hade några svårigheter att montera. Han som var uppe i masten, säkert nära en timme tyckte väl inte att han gjort något bra jobb som inte kunnat lösa problemet helt så han ville inte ha betalt men var ändå tacksam för en halvfull romflaska, som Mårten hade lämnat efter sig. 

Visst är det jobbigt när det blir allvarliga problem med båten i främmande land. Men desto mer värmande när människor är så engagerade och hjälpsamma. Vi hade haft tur som hittat denna privata brygga, där alla kände varann och ville hjälpas åt för att lösa mina problem. Svårt att beskriva min lättnad och tacksamhet när vi nästa dag skulle kunna fortsätta vår resa. Men även då blev det problem. På natten kom världarnas åskväder med ett skyfall som varade i timmar. En läcka genom styrbordsvanten ner i min koj hade spökat länge tidigare och nu visade det sig att den läckte som ett såll så att jag vaknade med en genomvåt madrass. Vi fick också ett bestämt råd av en båtgranne att inte ge oss av den dagen eftersom det var mycket höga vågor efter nattens storm. Så en dag till fick vi njuta av deras gästfrihet innan det var dags för nya äventyr. Vi skulle nu lämna Kalabrien och segla vidare in i Kampanien, landskapet där Neapel är huvudort. Men det får bli ämnet för nästa blogginlägg.