Från Ligia fick vi svag vind och vi gick för motor hela vägen till Korfu, staden. Vilket underbart land detta Grekland är med så mycket hav och så mycket vild natur med höga berg! I Korfu fanns några allmänna hamnar som inte var så roliga så vi gick in i marinan vid foten av den magnifika venetianska borgen, en bekväm marina men dyr med bar vid kajen och som tillhörde några båtklubbar.
Efter att ha kopplat av med en öl i baren gick vi en runda i stan, beundrade deras marmorbelagda ”Splinada”, anlagd av fransmännen nära den gamla engelska cricktefältet – här finns spår av många kulturer av olika erövrare. Så dök vi in i gränderna, överbelamrade med turistaffärer, framför allt för sprit + godis, kläder och träslöjdsartiklar. Efter proviantering och god middag på stan gick vi hemåt och njöt av det vackra skymnings- och månljuset över staden uppifrån den venetianska borgen.
Nästa morgon gick vi vidare, även nu för motor då vinden var svag, norrut genom sundet mellan Korfu och fastlandet, son där var Albanien. Vi stävade sedan på västerut, till den grekiska ön Othonoi, lite nordväst om Korfu och som var den närmaste punkten inför överseglingen till Italien med ett avstånd av bara 48 sjömil och lätt att göra som en dagsetapp. Där låg vi i ett fiskeläge och lyckades också hitta en stenig strand för ett uppfriskande bad.
Lördagen den 14 maj var det så dags för överseglingen. Enligt prognosen skulle det blåsa nordliga friska vindar, varför vi satte ett rev på storen och gav oss iväg vid 8-tiden. Det tog flera timmar för motor innan det blev tillräcklig vind för segling, närmare NV än N som gav bidevindsegling på en bog. Det uppstod en förarglig reva på storseglet invid ena revningspunkten så resten av seglatsen fick bli för bara genuan. Kl 13:20, ca 20 sjömil från land kunde vi sikta Italien och snart också det höga fyrtornet i Santa Maria di Leuca, som ligger på spetsen av klacken av den italienska stöveln och dit vi gick in till den välutrustade marinan.
I Santa Maria di Leuca var det dags för gastbyte. Dit kom Clara, som varit med på färden i flera år, medan Johan mönstrade av. Nästa anhalt var Cirò tvärs över “hålfoten” på stöveln, en ansenlig distans på 60 nM, men som innebar en stor tidsvinst jämfört med att gå längs kusten av hålfoten och desto viktigare eftersom vi genom alla förseningar kommit en vecka efter i tidsschemat. Efter en vilodag gav vi oss av efter att ha fyllt tanken och alla dunkarna med diesel. glada i hågen och för motor eftersom vinden var svag.
Men nu väntade nya problem: efter en kvart började motorn långsamt gå ner i varv och stannade slutligen helt. Det var tydliga tecken på stopp i bränsletillförseln och det påminde mig om vad som hänt för flera år sedan när jag fått brränslestopp just efter jag tankat. Då hade det kommit in luft i systemet men nu lyckades jag inte ens lufta systemet eftersom luftningsskruven satt som berg – ännu säkert en följd av tre år i fuktig miljö. Vi hade knappt hunnit släppa ut genuan för att ta oss tillbaks till Leuca när kustbevakningen, som här hette Guarda Finanza, så lägligt kom förbi och anropade oss. Det var inte för att de trodde att vi hade problem utan som rutinkontroll för att vi inte hade några flyktingar ombord. Vi bad dem då att få bli bogserade tillbaks till Leuca och det gjorde de gärna.
De tog inget betalt för den tjänsten men det tog säkert en hel timme på kajen för dem att kolla alla mina papper och fylla i alla sina formulär. Genom hamnkontoret tillkallades sedan en mekaniker, som inte kom förrän vid lunchtid nästa dag men som snabbt kunde konstatera att det var vatten i dieseln, som orsakat stoppet. Det måste ha varit vatten som bildats av kondens när båten stått på land i tre år och det trots att jag min vana trogen hade fyllt tanken innan jag lämnade den för vintern. Tyvärr hade både varvet i Preveza och jag själv för sent kommit på att det skulle varit bra att tömma och rengöra tanken innan vi gav oss av men då hade vi inte råd att vänta längre utan tog risken. Nu måste vattnet ha rivits upp när vi tankade. Mekanikern bytte båda filtren och lyckades snart få igång motorn igen. Han bedömde också att vi skulle kunna köra vidare med motorn om vi bara höll tanken ganska full hela tiden (och, tänkte jag, inte tanka strax innan vi skulle iväg).
Med ytterligare två dagars fördröjning kom vi iväg och en poäng med fördröjningen var att det nu blåst upp så att vi fick god vind för bidevindseglingsegling i 5-7 knop med både storen (vars reva vi lagat med segeltejp) och genuan. Det blev en lång dagsetapp på 60 sjömil till Cirò, där vi sedan tog en vilodag och bekantade oss med trevliga båtgrannar, paret norska Janita och grekiska Andreas från Samos, som seglade i en vacker svenskbyggd träbåt. Sedan bar det vidare söderut i långa etapper, först 40 sjömil till Le Castella på det som ser ut som ”trampdynan” av stöveln och sedan en 47 sjömils-etapp till Rochella Ionica, ute på början av “tån”. Vi fick mycket friska vindar, upp till 12 sekm, och som gav oss ordentliga duschar och en härlig segling, som inspirerade mig att sjunga “Möte i monsunen”.
Rocella Ionica är den sista hamnen innan man kommer till Messinasundet och här var en riktigt lyxig marina med mycket god service, bla. a. tvättmaskiner för en välkommen tvätt. Hit kom nu min systerson Mårten och mönstrade på för en vecka och här tog vi några härliga bad på den närbelägna sandstranden.
När jag skriver denna blogg är det den 23 maj och vi är på väg ännu en lång dagsetapp på 60 sjömil, huvudsakligen för motor p g a ogynnsamma vindar för att runda tån med tänkt natthamn i Reggio di Calabria alldeles innan Messinasundet. Vi har länge siktat den mäktiga Etna på Sicilien med en mössa på sig, svårt att avgöra om det är rök eller moln. Stämninngen ombord är på topp med mycket snack och mycket sång, Taube mest.
joymotmedelhav 