I juli 2019 lämnade vi båten på Aktio Marina i Preveza på grekiska västkusten efter en underbar seglingssommar i den grekiska övärlden, i Odysseus kölvatten. Planerna för det fortsatta seglingen mognade under hösten och utmynnade i en plan: 2020 segling över till Italien, runt stöveln, längs italienska västkusten till Elba, över till Korsika och därifrån över till franska medelhavskusten men sikte på Port St Louis vid Rhonemynningen. Därefter 2021 flod- och kanalvägen hem till Östersjön och hela vägen hem till hemmahamnen på Långholmen, där jag startade hela detta stora äventyr i maj 2016.
I vanlig ordning gjorde jag en detaljplan vecka för vecka över seglingen 2020, från maj till juli och inbjöd mina gastar att boka veckor. Ganska snart var gastlistan full och det blev t o m en familjeträff planerad på Korsika till midsommar, en önskerepris på midsommaren på Samos 2018.
I mars 2020 kom så ett tjockt streck i denna genomtänkta räkning: PANDEMI! Själv befann jag mig i mitten av mars tillsammans med Joyce på en härlig vecka på Hawaii, som ännu inte nåtts av pandemin men där vi på TV kunde följa hur pandemin exploderade över världen. Väl hemma från Hawaii började alla flyg ställas in och jag var tvungen att ta första bästa flyg jag kunde hitta hem till Stockholm. Seglingen måste förstås ställas in och min tillvaro blev ett lugnt liv i Stockholm med begränsat umgänge och ett nytt bokprojekt.
Planen blev nu att återuppta seglingen sommaren 2021 med senare start från juli till september för att det skulle vara bättre chans att pandemin klingat av. Igen började gastlistan fyllas på med hugade barn, barnbarn och vänner. I mars drabbades jag själv av Covid-19 och fick tillbringa två veckor på sjukhus. Jag klarade mig och var på god väg med min rehabilitering, när det började bli alltmer tveksamt om vi skulle kunna genomföra seglingen. Framför allt handlade det om att få till nödvändiga vaccinationsbevis för alla gastar och även för mig själv, eftersom jag måste skjuta på vaccinationen efter genomgången infektion. Det hela utmynnade i ett smärtsamt men nödvändigt beslut att skjuta på seglingen ett år till.
Då var det bara att hoppas på ”tredje gången gillt”. Redan på sommaren 2021 skickade jag en ny inbjudan till gastarna, nu med seglingen förlagd från maj till juli 2022. Och genast började gastlistan fyllas på.
Hösten 2021 inträffade en stor förändring i mitt liv genom att min 10-åriga relation till Joyce avslutades. Även om segling och båtliv inte varit hennes favoritsysselsättning hade hon varit med alla åren, på kanalerna, en stor del av Donau och även i den grekiska övärlden. Hon blir saknad!
Vattenskada!
I januari i år hörde jag av mig till Aktio Marina, där båten nu legat i över två år, och bad dem kolla att allting var OK. Det var nu nästan två år sedan jag bett dem kolla sist och då fått lugnande bilder från en väl bibehållen båt och kajuta. Nu fick jag ett snabbt svar med förfärliga bilder som berättade att det läckt in massor av regnvatten in i kajutan. Bilden här är tagen uppifrån kajutaingången med trappan ner till vänster, diskbänk och spis till höger och rakt ner grejor som flyter runt i vattnet som stod tre dm över durken. Vilket elände!!
Nu vidtog förstås en tät kontakt med marinan för att kartlägga skadorna. De började förstås med att pumpa ut allt vatten. Sedan var det första de gjorde att undersöka motorn och det visade sig till all lycka att den överlevt – som lugnande bevis skickade de en film när motorn startas och går igång. De informerade om att hela kajutan, inklusive madrasser, var inpyrda med diesel- och oljeblandad fukt, vilket fodrade en grundlig rengöring innan något mer arbete kunde göras. Jag fick en offert på 1550 € för hela rengöringen, som var ett rabatterat pris som jag gärna accepterade, och pengar som jag förde över direkt.
Under tiden hade jag förstås tagit kontakt med mitt försäkringsbolag, Pantaeneus, som förklarade att de inte hade möjlighet att ersätta denna typ av icke-akut skada och att de aldrig gjort det vid tidigare liknande skador.
Jag bestämde mig för att resa ner till Preveza för att se skadorna med egna ögon och för att diskutera med varvet vad som behövde göras. Efter flyg till Aten den 1 mars var det 5 1/2 timmes bussresa till Preveza och därifrån taxi över till Aktio Marina. Eftersom alla madrasser och sovsäckar fortfarande var på rengöring hade varvet ordnat extra madrasser och sängkläder så att jag kunde bo i båten.
Det var en ganska bedrövlig syn som mötte mig. I kajutan var durk och väggar vattenskadade, det fanns ingen el (batterierna och hela elsystemet skadat), inget rinnande vatten och spisen gick inte att få igång. Under båten hade man vräkt fullt av vattenskadade grejor för att jag skulle få möjlighet att undersöka vad som möjligtvis gick att rädda. På dagen var det varmt men på natten bistert kallt, 4°. Jag byltade på mig rejält men sov inte mycket alls den natten. Och jag undrade verkligen om det var värt allt detta besvär för att få iordning denna gamla skadade båt. Var detta dödsstöten för mitt seglarliv, månne?
Dagen därpå var det strålande grekisk sol och skön svensk sommarvärme. Jag tog itu med inventeringen av de vattenskadade grejorna och hittade en hel del, både kläder och hushållsgrejor som gick att rädda. Så hade jag förstås långa samtal med den tekniske chefen på varvet och gjorde en plan för de reparationer som nu behövdes för att båten skulle kunna bli segelduglig till den 4 maj, som var den planerade dagen för avfärd. Han bedömde att det skulle vara helt möjligt. Utan spis blev det primitiva måltider men jag började känna mig mer och mer hemma på min kära segelbåt. Seglingslusten började vakna på allvar och när jag efter några dagar reste hem igen var jag fast besluten att ge allt för att få båten i skick igen för de två somrar som behövs för att få den hem till Långholmen. Jag förstod att det skulle kosta en hel del men var beredd att ta hjälp av mina besparingar.
Sedan blev det täta majlkontakter med marinan, som gav offerter på olika reparationer (nya batterier, spisen och gasen, kylskåpet, ventiler m.m.), som var vettiga och som jag accepterade. Den 26 april, min 83:e födelsedag reste jag ner till båten för att ha en vecka på mig före avfärd. Med mig i resväskan hade jag en ny generator, som de inte lyckats hitta i Grekland och som jag varit ute på Skrubba industriområde och inhandlat. När jag kom ner var elsystemet fortfarande inte i funktion så jag fick åter klara mig utan elljus, rinnande vatten och kylskåp. Spisen kom dock igång så jag kunde börja laga riktig mat. Min göra-lista var diger och jag fick ordning på det ena efter det andra. Den 1 maj kom min första gast, mitt äldsta barnbarn Johan, 30, som också satte igång att jobba för fullt. Skönt med hjälp och skönt med sällskap och stöd för alla svåra moment och svåra beslut.
Efter att alla reservdelar i elsystemet levererats blev den 4 maj en avgörande dag, när mekaniker och elektriker jobbade med att få igång alla systemet i åtskilliga timmar. In i det sista var det osäkert hur det skulle lyckas och om nya skador skulle uppenbara sig men innan dagen var slut var generatorn på plats och hela elsystemet igång med rinnande vatten, kylskåp, ljus i kajutan och i lanternorna, GPS, autopilot och hela faderullan. Dagen påminde mig om att vara med om en omfattande operation av vitala delar i vaket tillstånd, att allt gått väl och bedövningen släppt. Vilken otrolig lättnadskänsla efter all denna vånda!
Dagen efter, kl 8:30 var det dags för sjösättning. och där låg hon nu, min kära segelbåt, redo för nya äventyr. Några timmar behövde dock mekanikern på sig att fixa de sista motorproblemen men sedan kunde Johan och jag kasta loss och köra den lilla biten över sundet till staden Preveza, där vi skulle proviantera och komplettera utrustning.
joymotmedelhav 