Sista kapitlet på årets seglingsäventyr handlar om den joniska skärgården i västra Grekland. Men först hade Joyce och jag en vecka för oss själva i Patras i väntan på nästa besättning. Patras var väl inte det bästa stället att tillbringa en vecka. Vi hade tänkt hyra en bil för att besöka Olympia och utforska mer av Peleponnesos, men det visade sig vara så dyrt och krångligt att vi gav upp. Vi gjorde en utflykt till Patras berömda vingård Achaia Clauss för vinprovning och inköp av en butelj av deras klassiska söta röda mavrodaphnevin.
Vi tog också in på hotell en natt för att njuta av luftkonditionering och dusch (hettan på dagarna, 30 – 35° började tära på oss) och för att utforska centrum av stan, där det finaste var utsikten man fick över stan och Patrasviken när man kämpat sig upp för den långa trappan upp till borgen och Gamla Stan med sitt romerska Odeon. Ett oväntat nöje var också flera sång- och dansuppvisningar av barn och vuxna, mest traditionellt grekiskt, på den lilla amfiteatern i hamnen på kvällarna när solen gått ner och de heta dagarna övergått i dessa underbara medelhavsnätter med sin alldeles lagom varma vind. För övrigt tillbringade vi mycket tid med att läsa och vila på någon av alla barer i hamnen med luftkonditionering, som räddade oss från den värsta hettan.
Den 30 juni kom så vår nya besättning i form av barnbarnen, kusinerna Gustaf (17) och Christoffer (15), som varit med alla år på resan och är väldigt bra kompisar. Vindutsikterna för Joniska havet visade ganska svaga vindar överlag utom första dagen så vi passade på att gå de 46 sjömilen genom Patrasviken över till den närmaste (och största) ön Kefalonia. Vi fick några timmars fin slörsegling men sedan mojnade vinden och motorn fick göra det mesta jobbet. Redan i Patras såg vi konturerna av vad som kunde vara Kefalonia men jag kunde inte riktigt tro att man kunde se en ö på det avståndet ((hemma i Sverige ser man sällan en ö längre borta än 10 sjömil). Men så var det ändå, naturligtvis beroende på att det högsta berget på ön, Mount Ainos, är hög som våra svenska fjäll, 1628 meter. Så småningom framträdde också den tvåpuckliga Ithakaön, Odysseus ö, som ligger strax öster om Kefalonia. Efter övernattning i Poros på Kefalonias östkust beslöt vi sedan att ta vara på vindarna söder om ön, där havet är öppet ut till Italien, vilket gav oss en härlig segling, först bidevind, sedan halvvind och på slutet slör hela vägen ner till huvudstaden på nästa joniska ö, Zakynthos. Vi hade hört talas om att man där kunde skåda havssköldpaddor i Laganaviken och det lockade också. Vi hyrde bil, körde ner till Lagana, där vi fick vada ut till den förbeställda båtturen. Båten hade fönster i botten och en kapten som visste sin sak och ganska direkt hittade två havssköldpaddor på bottnen som vi fick se, först genom båtbotten men senare också när de gick upp i ytan för att andas.
Det var en stor upplevelse att se dessa utrotningshotade djur, den s.k. oäkta karettsköldpaddan (Caretta caretta), som använder denna vik för att fortplanta sig. Vart tredje år kommer de hit, lägger och gräver ner sina ägg på sandstranden och när dessa 100-tals ägg efter några sommarmånader kläckts i den varma sanden tar sig ungarna ner till vattnet nattetid, vilket långtifrån alla klarar. Vuxna sköldpaddor väger 100 kg eller mer och är ca 1 m långa. Efter sköldpaddsskådningen körde båten vidare till en rad djupa grottor och mäktiga klippstup, där vi simmade och beskådade fisklivet med cyklop eller från båtbotten.
Efter det blev det tid för lunch och bad på ön Marathonisi i viken innan det var dags att åka tillbaks till Laganas och vada in till stranden igen. Båttruren kostade 20 € per person, var väl värt priset och kan rekommenderas. Vi utforskade sedan ön med hyrbilen och var trötta och nöjda när vi kom tillbaks till båten och lagade oss en läcker grekisk sallad. Zakynthos var väl värt ett besök, en bördig ö med mängder av sandstränder och en vildhet genom sitt läge längst ute i havsbandet med fritt vatten ner till Afrika och över till Italien.
Från Zakynthos tog vi oss till Lixouri på västra Kefalonia, där vi sedan flera år talat om att besöka vår goda vän Angela Dellaporta från Palo Alto och som har ett familjeställe nära Lixouri, där hon tillbringar somrarna. Det hade nu blivit den 4 juli så vad kunde passa bättre i tid än att hälsa på en amerikansk vän. Vindarna var svaga, nu även i sundet mellan Zakynthos och Kefalonia så motorn fick göra största delen av jobbet de 35 sjömilen.
Angela tog emot oss på bryggan och vi bjöd på retsina och tsatsiki på båten innan hon körde oss hem till familjestället, som låg på en höjd en bit in på land med en härlig utsikt över Argostoliviken. Angela har grekiska föräldrar och ägorna har funnits i familjens ägor sedan medeltiden, då en av förfäderna, som deltog i ett av korstågen föredrog att stanna på Kefalonia i stället för att att ta sig hela vägen till Jerusalem. Ett flera hundra år gammalt hus hade funnits på tomten och länge varit fritidshus för familjen men övergivits och förfallit så att tomten var på väg att förloras för familjen. Det gjorde att Angela bestämt sig för att bygga ett nytt hus i samma stil för familjearvet. Här fick nu Joyce och jag njuta i fulla drag av Angelas gästfrihet i två nätter i gästrummet med engelsk järnsäng och eget badrum (vilken lyx för seglare!) medan killarna valde att bo kvar i båten nere i Lixouri. Andra dagen gjorde vi ett besök på Petani beach, svindlande vacker i en bergsklyfta och avslutade dagen med avskedsmiddag för Angela på en familjekrog med utsikt över solnedgången i havet.
Vi började nu närma oss slutet av resan och hade tre dagar på oss att ta oss hela vägen från Lixouri till Preveza på fastlandet, där jag fått plats för vinterförvaring av båten. Det var fortfarande svaga vindar i den Joniska övärlden så det blev mycket motorgång och jag såg med viss avund på min väderapp Windy hur meltemin nu gav god segelvind i Cykladerna varje dag. Inte minst var det tråkigt att killarna fick så lite segling. Vi hade en natt till i Poros på Kefalonias östkust och gick sedan vidare norrut i sundet mellan Ithaka och Kefalonia. Genom utflykterna till Zakynthos och Lixouri fanns det tyvärr inte tid att besöka Ithaka, som jag mycket sett fram mot. Det är många öar och platser som tävlar om att ha varit Odysseus ö och även på själva Ithaka finns det tävlande teorier om var hans gård skulle ha legat (om han nu verkligen funnits som historisk person, vilket ju också är omtvistat). Det som många anser vara den mest troliga platsen (så också Göran Schildt i ”I Odysseus kövatten”) är Stavros på nordvästra delen av ön med den ganska djupa viken Polis nedanför. Vi gick in i Polis och lade oss på svaj för en bad- och lunchpaus och jag unnade mig nöjet att simma in till stranden för att stå på den mark (se bild) där kanske Odysseus en gång sjösatt sitt skepp på väg till Troja och där Telemachos i de första sångerna av Odysséen (som jag just höll på att läsa för jag vet inte vilken gång i ordningen) gav sig iväg mot Pylos och Sparta för att efterforska faderns öde.
Angela väntade i Fiskardho på Kefalonia för att hämta upp Christoffer, som här skulle mönstra av och köras till flygplatsen. Fiskardho är ett centrum för båtsporten i området så här var det för första gången riktig svårt att hitta båtplats. Vi la till vid en pir men blev snabbt bortkörda av hamnkaptenen, som just skulle ta emot en jättekryssare på den platsen. Det blev tidsnöd så vi fick sätta iland Christoffer snabbt och fick tyvärr ingen tid för avskedsdrink med honom och Angela och fick först långt senare en plats vid en annan pir.
Så hade vi kommit till sista dagen på sommarens segeläventyr, när vi skulle ta oss till vår vinterhamn, Preveza. Det blev igen svaga vindar men ändå så pass att vi såg flera båtar för segel ute än någonsin under dessa två månader, jag räknade till 15 på en gång så detta är tydligen ett mycket populärt område för segling. För oss som skulle avverka 33 sjömil blev det motorgång ända till vi gått igenom den grävda kanalen i träsklandet mellan ön Levkas och fastlandet och kommit ut på öppet hav. Där fick vi en frisk bris från väster som gjorde att vi fick en härlig halvvindssegling hela vägen in till Preveza, en skön avslutning på denna tvåmånadersodyssé.
Gustaf vid rodret
Vinterplats hade jag fått på Aktio marina på Aktiohalvön mitt emot Preveza. Joyce tog in på hotell medan Gustaf och jag bevittnade hur båten lyftes ur vattnet och ställdes på sin vinterplats snabbt och professionellt. Sedan ägnade vi en dag åt att göra båten iordning för vintern innan det var dags för att ta flyget hem från Prevezas flygplats, som ligger nära marinan. Jag hade bivit ganska trött den sista veckan och både Joyce och jag var ganska plågade av värmen så nu blev det riktigt skönt att komma hem till lägenheten på Reimersholme i Stockholm med massor av härliga upplevelser bakom oss. Själv skall jag nu gå igenom en stålbehandling för prostatacancer och sedan behöver vi besluta om rutten för nästa år (om jag är tillräckligt frisk): skall vi gå vidare som planerat över till Italien och Frankrike eller skall vi återvända till ett av världens bästa segelvatten, Cykladerna och Tolvöarna.
Avskedsmiddag i Preveza
Summary in English
Here comes the end of my odyssey in Greece this summer, among the Ionian islands to Preveza, where I have now left the boat for the winter. With a new crew, consisting of my grandchildren Gustaf (17) and Christoffer (15) we started from Patras and sailed to Zakynthos, where we visited the fascinating sea-turtles. From there we went to Lixouri on Kefalonia, where we had a lovely two day visit to our friend Angela from Palo Alto. She is of Greek origin and have a great summer home in Lixouri, originating from her forefather Dellaporta who participated in one of the medieval crusades but choose to stay in Kefalonia instead of going all the way to Jerusalem. Angela has built a new house on the old family site where we enjoyed her great hospitality, a king size bed and a bathroom for two days, a great luxury for sailors. On our way to Preveza we passed Stavros on Ithaka, the most probable site of Odysseus´ mansion. Beneath the village is a bay called Polis, where he might have taken his boat to go to the war of Troy. To honor him (if he indeed has existed as a real person) we cast our anchor in the bay for a lunch break and I swam into the beach to be able to stand on this historical ground (see picture) So we had a lot of good moments in the Ionian sea but unfortunately not much wind for sailing so the engine had to do most of the job. I was looking enviously on the wind forecast of the Cyklades, where the northern wind, meltemin, was blowing steadily. The last day on the open sea between Levkas and Preveza, though, we got a good westerly wind and great final sailing into our goal for this year, Aktio Marina in Preveza.
joymotmedelhav 