Från vulkanön Nisyros gick vi på grund av svag vind mest för motor till Astipalia, där vi fick sista platsen i hamnen (ibland är det en poäng att ha en liten båt). Vi vandrade upp till den imponerande borgen, där det bott 4000 människor när stan var ansatt av pirater och där de förstås hade en mäktig utsikt:
Nästa dag hade vi en dryg dagsetapp på 50 sjömil till Santorini, som jag hört talas om så mycket och därför gärna ville ha med på rutten. Där skulle också ett gastbyte ske så det var viktigt att komma dit i tid. Det är alltid vanskligt att ha en tid och plats att passa så att man inte kan segla med vindarna och vi hade verkligen otur med vinden. För första gången på denna tur var det en stadig vind på 7-9 sekundmeter, underbart för segling utom att den var västlig och rakt emot vår kurs. Vi gjorde en del bidevindsegling till en början men fick sedan gå för motor mot vinden och ganska höga vågor för att ha chans att hinna fram innan det blev mörkt. Tolv timmar hade vi att göra innan vi ganska trötta var framme vid Santorini. Där planerade vi att ligga vid den enda marinan, Vlychada, på sydkusten men det var lättare sagt än gjort. Infarten var till stora delar igenslammad och inte förrän vi fått VHF-kontakt med någon i hamnen och fått anvisningar att gå strax höger om mitten av inloppet kunde vi komma igenom utan att köra fast i sanden. Därinne var det fullt, hamnkaptenen var inte tillgänglig och vi fick hjälp att lägga oss utanför fyra andra båtar över natten på en plats som egentligen tillhörde en fiskebåt. När vi sedan sent nästa förmiddag äntligen fick kontakt med hamnkaptenen fick vi ett enda mycket bestämt budskap: gå härifrån, det finns ingen plats här!! Hamnen är fylld av fiskebåtar och stora chartrade katamaraner, som tar stora turistlass till den berömda kalderan. Vi gick då och lade oss på svaj utanför Kamari, en beach på den östra kusten, där det var gott lä eftersom den västliga vinden höll i sig. Vi fann en fin plats där under en imponerande klippa och nära stranden med svart vulkanisk sand och därför fick vi nu god användning av jollen, som dittills hade ledat på däck, för att ta oss in i land och tillbaks. Efter en vilodag med härliga bad och god middag på en av de många strandrestaurangerna kom dagen för gastbytet: Johan skulle ta flyget hem från Santorini och Mårten, min brorson, skulle komma med färjan från Aten. Vi hyrde därför en bil, åkte till huvudstaden Fira och åt lunch på en av alla de restauranger som ligger över stupet av den höga klippan, som störtar rakt ner i den s.k. kalderan, en verkligt hisnande upplevelse:
Santorinis har en fascinerande geologisk och kulturell historia. En kaldera är enligt Wikipedia ”en stor kittelformad fördjupning i jordskorpan som skapas då en vulkan med en flera kilometer stor diameter kollapsar. När magmakammaren under vulkanen töms kan ’taket’ sjunka in och skapa en stor rund struktur som liknar en kittel.” Det är därför Santorini är formad som en nymåne, som omgärdar kalderan. I mitten av denna kaldera är havsdjupet 300 m, inte så gynnsamt för ankring… På Santorini bildades kalderan omkring 1600 f.Kr i ett enormt vulkanutbrott, som följdes av en jättetsunami och som antas ha utplånat den då blomstrande minoiska kulturen inte bara på Santorini utan också på Kreta, 60 sjömil söderut. Man tror att detta kan vara bakgrunden till Platons berättelse om den sjunkna ön Atlantis. Troligen var sedan Santorini obebott fram till 800-talet f. Kr., då doriska greker koloniserade ön som då och ibland även idag kallades Thera efter namnet på deras ledare. Namnet Santorini fick ön på medeltiden, när den tillhörde republiken Venedig som en hyllning till helgonet Irene.
Under vår lunch ovanför kalderan anlände också Mårten med färjan och vi ägnade sedan några timmar åt sightseeing i Fira och fick verkligen i trängseln uppleva att Santorini är ett av Greklands populäraste turistmål. Sedan var det dags att köra Johan till flygplatsen och ta farväl av honom. Efter gjorde vi också ett besök på den lilla staden Oia på norra spetsen som till stora delar förstördes vid en stor jordbävning 1956 och nu är mycket smakfullt återuppbyggd:
Kvällen medförde ett riktigt skrämskott. Vi märkte att belysningen på båten var ganska svag när vi kom ombord och till min förskräckelse kunde jag konstatera att batterierna var ganska urladdade. Dessvärre var även startbatteriet urladdat (nere på 8 V) så det gick inte heller att starta motorn för att ladda batterierna med generatorn. Detta har aldrig hänt mig förut och jag kunde inte räkna ut varför detta hade hänt. Hjärnan började förstås arbeta på lösningar men framför allt stängde jag nu av den största stömtjuven, kylskåpet, jag satte inte heller på någon lanterna över natten och riktade solcellerna mot soluppgången. Vilken lättnad sedan på morgonen att batterierna återhämtat sig och det gick att starta motorn! Detta måste jag få förklarat av någon elkunnig person.
Så var det då efter tre dagar på Santorini dags att lätta ankar och segla vidare genom Kykladerna. Vi fick goda vindar i flera dagar och hade härliga seglingar, som försatte Mårten i extas när han satt på fördäck och sjöng. Vid ett tillfälle kom två ovanligt stora delfiner och simmade och hoppade vid båten och vi var säkra på att de lockats av Mårtens sång, här på videon Evert Taubes ”Vals på Mysingen”, en av de bästa sånger om segling som finns:
Vi besökte och övernattade på öarna Ios, Paros, Kythnos och Kea. På Kythnos låg vi i hamnen Loutra på östsidan, där vi fick vara med om ännu ett vulkaniskt fenomen. Där fanns två varma källor med kokande vatten från jordens innanmäte, som man lett i kanaler ut till en liten stenomgärdad bassäng vid beachen där man kunde ta sig ett varmbad så hett att man fick gå i försiktigt för att inte bränna sig. Bilden visar beachen i Loutra med varmvattenbassängen till vänster:
På Kea hade vi en magiskt vacker kväll uppe i huvudstaden Iolida. Som på så många av öarna låg huvudorten (av säkerhetsskäl?) här högt uppe på ett berg en bit från havet. Vandringen och klättringen genom staden kändes för mig som att gå omkring i en enorm skulptur. Vi vandrade också vidare till Keas berömda skrattande lejon, en imponerande tre meter lång skulptur från 600-talet f. Kr., uthuggen direkt i klippan.
Middag åt vi sedan på en restaurang med utsikt över grekiska fastlandet, ön Evia och en magnifik solnedgång. Jag smörjde kråset med get i citronsås, en grekiska läckerhet, som jag just upptäckt, som görs som långkok i tre timmar så att köttet smälter i munnen och inte helt olikt vårt dillkött när det är som bäst.
Sista dagen på denna del av seglingen gick från Kea via Kap Sunion till Lavrion, där jag bokat en båtplats under nio dagar för att ta en paus och åka hem till Sverige och fira ett av mina barnbarns studentexamen. Här mönstrade gastarna av, Clara efter tre veckor, Mårten efter en vecka.
Hjalmar Gullbergs underbara dikt ”Vid Kap Sunion”, läste vi högt när vi seglade förbi:
Detta är havet, ungdomskällan, Venus’ vagga och Sapfos grav.
Spegelblankare såg du sällan Medelhavet, havens hav.
Lyft som en lyra mot arkipelagen skimrar Poseidontemplets ruin.
Pelarraden, solskenstvagen, spelar den eviga havsmelodin.
Seglande gäst på förbifärden, lyssna till marmorlyrans musik!
Full av ruiner finner du världen. Ingen i skönhet är denna lik
Ej mer jublas det här och klagas inför havsgudens altarbord.
Nio pelare blott är hans sagas ännu bevarade minnesord.
stå som en lyra mot tidens himmel, sedan du själv och din gud är död
From Nisyros we went via Astipalia to Santorini, the volcanic island I was very eager to visit and where we were going to change mates. From Astipalia to Santorini was 50 nautic miles, we were unlucky to have pretty strong wind against us so it was a long, tough day on the boat, mainly by engine against pretty high waves. Santorini is one of the most popular goals for tourists in Greece, there was no place for us in the only marina so we anchored outside the nice beach Kamari on the east coast. We got now good use of my dinghy to get ashore and back. We rented a car, picked up my nephew Mårten who came by ferry from Pireus and drove Johan to the airport. In the capital Fira we enjoyed the stunning view of the caldera, having lunch in one of the restaurants hanging over the cliff.
From Santorini we had some days of great sailing to Ios, Paros, Kythnos and Kea. On the video you can hear how Mårten is singing in ecstasy a great Swedish song about sailing. There came two big dolphins jumping by the boat and we were sure that they came to show there appreciation of his singing. From Kea, where we visited its famous smiling lion, we sailed to Cape Sunion with its impressive Poseidon temple. From there we went to a marina in Lavrion on the mainland and left the boat there for a nine day break, when I was going home to Sweden to celebrate my granddaughter Agnes´s graduation.
joymotmedelhav 