joymotmedelhav

 I Saint-Florent blev det gastbyte. Anna och Stefano tog in på hotell några dagar medan sonen Jan och två av hans barn, Agnes, 22, och Christoffer, 18, kom med flyg till Nice, färja över till Bastia och en vådlig taxifärd på vindlande vägar från Bastia över bergen till Saint-Florent. Första dagens morgon fick vi dessvärre ägna åt problemet med genuan. Vid ett första försök att ta ner genuan, rulla in och rulla ut igen funkade det fortfarande inte. Jag ställde då in mig på att få tag på någon med erfarenhet av detta problem, som behövde lösas för att vi skulle kunna segla vidare. Det visade sig vara helt omöjligt att få tag på någon i Saint-Florent som kunde hjälpa oss. Så det var bara att försöka angripa problemet själva. Vi tog ner genuan igen, jag smorde den med fett igen. Så engagerade sig gastfamiljen genom att hitta tips man kan få på allt mellan himmel och jord genom You Tube – det är en poäng att ha med unga människor som vet hur man använder nätet för att lösa problem. Där fanns en video som i princip handlade om vårt problem och som gav vissa tips som vi provade. Och tack och lov – det funkade och vi kunde ge oss av! Vi fick en fin segling till samma vik som jag legat i med Anna och Stefano och lade oss på svaj där eftersom vindarna var gynnsamma. Och visst är det härligt att ligga på svaj, där man bara kan dyka i havet när man vill och man har naturen nära och stjärnhimlen över sig på natten. 

Nästa dag fick vi en mycket frisk vind, en utlöpare av mistralen (den starka nordliga vinden som bildas i Rhonedalen och sveper vidare ut över Medelhavet), då vi fick segla med halv genua (som vecklade ut sig snällt). Vinden vred sig flera gånger, mojnade ibland men tog sig sedan igen med full kraft så det blev en härlig segling, mest bidevind och på kryss till L´Il Rousse, en hamn halvvägs till Calvi, som vi siktade på eftersom det skulle vara bästa utgångspunkten för överseglingen.

Efter att nogrannt ha studerat vindutsikterna fann vi att både dagen därpå och två dagar senare skulle vara gynnsamma med lagom vindar. Efter överläggningar nästa morgon bestämde vi oss för att överseglingen skulle bli samma dag med avgång tidig kväll – det bästa för att komma fram i dagsljus och vi räknade med att det skulle ta 18 – 20 timmar. Genom att vi startade från L´Il Rousse blev överseglingen något längre än från Calvi, 98 sjömil. Kurs 303 °, VNV

Kl 18 den 29 juni kastade vi loss. Det känns alltid äventyrligt med nattsegling ute på öppna havet men vi var taggade och redo. Vi delade upp oss i två lag, Jan och Agnes i ett, jag och Christoffer i det andra och vi bestämde oss för att avlösa varandra efter tretimmarspass. Vinden var frisk men snarare västlig än sydvästlig som utlovat i prognosen så det betydde bidevind i stället för halvvind, därmed något sämre fart och dessutom så att vi fick lägga kursen lite nordligare än målet, Antibes. Vi seglade på i god fart och allt verkade gå väl tills något riktigt jobbigt inträffade. Vad kunde gå fel nu när alla problem var lösta med motor, generator, startbatteri, landström och genuan. Det var väl bara en sak kvar: toan. Jag hade tömt tanken under överfarten till Korsika och hade planerat att göra en ny tömning under denna överfart. Men innan dess inträffade katastrofen: tanken signalerade att den var överfull och när jag skulle pumpa ut innehållet i havet så sprutade det istället rakt in på toan. Jag skall inte trötta eller äckla någon med någon detaljerad beskrivning av det renhållningsarbete som jag och Christoffer fick ge oss på (eftersom det var under Jans och Agnes´ pass) men jag försäkrar att det tog timmar att få toan och ruffen någorlunda rena och luktfria innan vi kunde vila lite inför vårt nattpass. Någon vidare vila blev det väl inte heller för mig, då det gick runt i huvudet vad som kunde ha gått fel och vad som kunde göras åt saken när vi kom iland. Under resten av överseglingen fick vi dock klara oss med hinken. Någon gång i början av denna jobbiga episod fick jag ändå njuta av att se solen gå ner i havet, vid 21-tiden, alltid lika magiskt. Christoffers och mitt nattpass började sedan kl 12 och då hade vinden mojnat så pass att vi måste sätta på motorn för att kunna komma fram före nästa solnedgång. Motorn med seglen som hjälp tog oss framåt i god fart och vi kunde njuta av en stadig gång i rätt kurs och en gnistrande stjärnhimmel över oss. Det gäller ju också att se upp för andra båtar i natten och jag hade också vid middagen gjort en genomgång av reglerna för navigationsljus och hur det kunde hjälpa en att se vart ett fartyg man siktat på natten är på väg. Vi siktade också några fartyg men aldrig något som kom nära. Sedan fick jag en hel del god sömn på Jans och Agnes´ pass mellan 3 och 6 och innan vi tog över fick jag också se solen gå upp ur havet, inte mindre magiskt och också skönt att få dagsljuset tillbaka. Under vårt morgonpass kom den NO-vind, som prognosen lovat så nu kunde vi stoppa motorn och segla med god fart i sidvind från styrbord. Vid Jans och Agnes´ pass mellan 9 och 12 fick jag så några timmars god sömn och när jag vaknade var vi bara 10 sjömil från land, som Jan hade börjat sikta redan vid 9-tiden. Vinden hade nu mojnat igen så nu tog vi ner seglen och gick för motor de sista timmarna innan vi vid 14-tiden gled in i Antibes hamn efter 18 timmars färd. Det hade funkat alldeles förträffligt genom vårt lagarbete och trots det retliga missödet med toan. Mina gastar mönstrade nu av efter väl förrättat värv eftersom de redan hade en lägenhet bokad i Juan-les-Pins och mor i familjen, Lina,  skulle komma samma kväll. De bjöd på en läcker middag i lägenheten dagen efter då vi kunde summera våra äventyr till ömsesidig belåtenhet. 

Antibes hamn var en gigantisk anläggning med 1700 båtplatser och däribland ett otal av dessa mastodontiska motorbåtar med oligarkmisstanke. De var dock mycket hjälpsamma med mina problem och fixade en elkunnig man som kunde få ordning på landströmmen åt mig. Genom dem fick jag också kontakt med en firma som kunde ta sig an mitt toaproblem. De kom med en båt med stor tank för att tömma min toatank men det visade sig vara omöjligt då ventilen för att ställa om till utsugning inte gick att rubba. Slutsatsen var att det skulle behövas en båtrörmokare för detta jobb och det kunde ta dagar att få tag på. Efter överläggningar med de nya gastar som skulle mönstra på i Antibes, dotterdotter Sofia och hennes pojkvän Elvin, bestämde vi oss för att klara oss med hinken under deras gastvecka snarare än att vänta på hantverkare. 

Jag fick ändå tid att njuta av Antibes några dagar. Det är en mycket kulturell stad med gallerier i varje gathörn. Det var mycket gott om svenska turister där överallt, på stränderna, på krogarna, på promenaderna och på museerna. Picasso-muséet var en höjdare och inte minst njöt jag av hans målning ”Odysseus och sirenerna”, högst aktuell för mig eftersom jag just hade läst ut Odyssén, för vilken gång i ordningen vet jag inte – och jag njuter av den mer och mer för varje gång.

Där var också en separatutställning av den fascinerande spanske skulptören Plensa. Jag gjorde också en morgonpromenad till platsen där Evert Taube tillbringat flera månader om året under 20 år och skrivin några av sina bästa verk. Det var då ett litet hotell och värdshus, som hette ”La Petite Reserve”, låg vid stranden på vägen ut till Capes Antibes med en plage intill och på lagom avstånd från Antibes centrum för en morgonpromenad. Huset fanns kvar men hotellet och pizzerian i de nedersta våningarna var övergivna och öde och enligt en av grannarna som jag fick tala med nu till salu – kanske något för en svensk oligark. Jag har sjungit mycket Taube till gitarr under denna resa och det kändes gott att göra denna lilla vallfart för att hedra hans minne. Jag tog massor av foton.

Nu var det dags för den andra överseglingen mellan länder, från italienska Elba till franska Korsika. På årets längsta dag, den 21 juni gav vi oss iväg de 38 sjömilen med den nya besättningen med Mårten, Anna och Stefano. Vindutsikterna var goda eftersom den stadiga sydliga vinden från Sahara, sciroccon kallad, skulle ge oss god sidvind hela dagen. Vi kunde också börja segla direkt efter Portoferraio men sedan hamnade vi av och till i vindskugga bakom Elbas berg, då vi fick ta motorn till hjälp. Den sista timmen utanför Elba, där dess högsta berg ligger, fick vi en paradoxal nordlig vind. Men så fort vi kommit ”runt hörnet” satte sciroccon in med full kraft och vi fick ta in en del på genuan. Vi fick god fart av sidvinden men det blev också en mycket gropig färd eftersom det kom rejäla vågor från sidan. Helt oväntat började Anna nu må illa och överfarten blev sedan en enda stor sex timmar lång plåga för henne. Även Stefano mådde rejält illa så denna översegling, som han drömt om att göra sedan han var barn och som nu inte blev riktigt som han hade hoppats. Ett märkligt fenomen under överfarten var att det inte gick att skymta Korsika i diset som låg tungt utom ibland när de högsta topparna av detta bergiga land avtecknade sig ovanför diset. Inte förrän några få sjömil från land började landskapet framträda liksom staden Bastia på korsikanska östkusten, som var målet för dagen. Det hade inte gått att få någon kontakt med hamnmyndigheterna i Bastia och ingen var där och anvisade plats så vi tog helt sonika en ledig plats med mooringlina och allt och hoppades på det bästa. Nu var det skönt för våra sjösjuka gastar att komma iland. Det är alltid lika otroligt vilket lidande det är när man är sjösjuk och hur fort det sedan går att hämta sig när man väl får fast mark under fötterna. En timme senare var Anna i full färd med att laga middagsmaten. 

Enda nackdelen med hamnen i Bastia var en enveten dunka-dunkamusik frå en av restaurangerna. Det visade sig att det var DJ:s i hamnen och stor musikfest i hela stan med rock- och popband. De firade 21 juni, årets längsta dag, som de firar varje år med musikfest, och enligt mannen på hamnkontoret sker det i hela Frankrike. 

Korsikas nordligaste del kallas ”fingret”, en ganska smal halvö som börjar i Bastia med Cap Corse längst norrut. Uppgiften denna vecka var att runda Cap Corse och sedan ta sig söderut till Saint-Florent som ligger vid början av fingret på andra sidan. Ett första etapppmål var Macinaggio, en liten by med en god hamn nära toppen av fingret. Dit gick vi och fick fin undanvind genom sciroccon men nu uppstod ett nytt problem: genuan gick bara att få ut en liten bit, exakt samma problem som hade inträffat vid min och Johans första provtur i Preveza. Jag som hade andats ut när alla motor- och elproblem verkade lösta! Väl framme i Macinaggio och när det var stiltje tog vi itu med problemet: jag rullade ut genuan för hand, tog ner seglet, smörjde den övre rullen hissade och rullade in och se – nu funkade utrullningen av genuan igen.

I Macinaggio fick vi stanna i två dagar på grund av för starka vindar kring Cap Corse. Här ägnade vi oss mycket åt vandringar på vandringsleden, som följde kusten hela vägen runt Cap Corse. Det var härliga vandringar med bad i havet att svalka oss med,  ett vackert ödsligt landskap, magnifika utsikter och vandringar genom utskurna leder i den korsikanska buskvegetationen. I Macinaggio firade vi också midsommarafton med små inlagda fiskar som sillersättning, crême fraiche med gräslök, medhavda svenska supar och dryckesvisor, harricots vertes och potatissallad. 

På midsommardagen mönstrade Mårten av medan vi andra fortsatte runt norra änden av Korsika, där vi nu från havet fick se vår vandringsled från dagen innan. Ett märkligt inslag i landskapet var det 30-tal genuanska bevakningstornen (eller resterna därav) runt hela udden, som hade byggts på 12- och 1300-talen när Genua var stormakt och härskade över Korsika.

Vinden nu hade lagt sig så att vi fick gå för motor genom det mäktiga landskapet. Det var en mäktig känsla att passera Cap Corse och det inte lätt att ge det rättvisa i bild.

Längs västsidan av fingret var det ett ganska ödsligt och ogästvänligt landskap men här fick vi vind för segling i maklig takt så att vi också kunde bada från båten, hängande i ett rep viket var första gången i år för min del – och första gången i livet för en överförtjust Anna. Vi la oss sedan på svaj i en vacker vik lite väster om Saint-Florent och hade en fin kväll där med bad, Stefanos goda pasta med tomatsås till middag och stjärnskådning på kvällen. 

Dagen därpå var det dags att gå in till Saint-Florent, där vi skulle ha nytt gastbyte. En påminnelse om att problemen inte var över: genuan hakade igen upp sig och gick inte att rulla ut. Puh!

På Elba tillbringade jag fem dagar och blev mycket charmad av denna lilla ö, ca 30 km lång och 10 km bred, och som ligger som den största av öarna i den toscanska skärgården. Ön är ett vanligt turistmål för italienare och jag förundrade mig över att den är så okänd som turistmål för svenskar. Det har väl att göra med att flygtrafiken till Elba inte är så utvecklad även om Elba har en egen flygplats, dit det går flyg från exempelvis Milano. Smidigaste sättet att komma till Elba från Sverige är med flyg till Florens eller Pisa, tåg därifrån till färjeläget Piombino och färja därifrån över till Elba, som tar mindre än en timme. 

Att komma med egen båt till Elba var förstås en stor upplevelse. Man fick se upp för alla färjorna när man skulle ta sig in i Portoferraios hamn, där jag hade bokat plats i förväg för flera dagar. Portoferraio är en charmig gammal stad med stora höjdskillnader och som har en enorm fästning på toppen som sträcker sig nästan längs hela den gamla stadsdelen. Där finns gott om smala gränder och piazzor med kaféer och restauranger. 

Invid kajen i Portoferraios hamn, där vi låg gick en av huvudgatorna med livlig trafik på dagarna men avstängd för biltrafik på kvällarna och med en lång rad restauranger, barer och affärer med dyra kläder. Det var ett folknöje att promenera längs kajen för att kolla båtarna, den ena flådigare än den andra och där min lilla ”Joy” tedde sig som en liten dvärg. Inte minst när dessa enorma motorbåtar kom in och la till nära oss, den ena på fyra våningar och stor som en lyxvilla – vi gissade friskt på vilka som hörde till någon av Putins oligarker. 

Men det var inte bara Portoferraio som var charmig, det gällde verkligen hela Elba. Elsa Bertil och jag reste vi runt större delen av ön i en hyrbil. Ön är bergig och vägen vindlade upp och ner, upp till bergsbyar med hisnande utsikt, ner till kuststäder med marinor och badstränder. Här odlades vin, frukter och grönsaker i rikt mått och hela ön gav ett mycket harmoniskt och välmående intryck.

Vild natur fanns det också med vandringsleder ända upp på det högsta berget, 1007 meter. Den västra delen var ett ganska obrutet bergslandskap men en vindlande väg längs bergssidan och hänförande havsutsikt med konturerna av Korsikas höga berg i fjärran. I en liten stad på sydkusten åt vi lunch och sedan följde vi en Via Monte Cristo till en badstrand för ett uppfriskande bad och mycket riktigt hade vi ön Monte Cristo i blickfånget. den mytiska ön som gett namn åt Dumas roman. Den är nu ett naturreservat och dit kan man bara komma med egen båt och särskilt tillstånd så det fick anstå. Monte Cristo är också en del av det som kallas den toscanska arkipelagen, med svenska ögon inte mycket till skärgård med 5-6 öar långt från varandra.

På lördagskvällen var det sedan dags att vinka av Bertil och Elsa och senare på kvällen anlände mina nya gastar, systersonen Mårten, systerdottern Anna och hennes italienska pojkvän Stefano. De ville ha lite lyxliv först och hade bokat tre nätter på ett litet enkelt charmigt hotell mitt i gamla stan, Albergo Ape Elbana. För mig passade det också bra att ta en längre vilopaus där i Portoferraio. 

Det enda som de flesta vet om Elba att Napoleon tillbringade en tid där så några ord behöver också sägas om Napoleons tid på Elba. Det var vid slaget vid Leipzig 1813 som Napoleon besegrades av koalitionen, tvingades avgå som kejsare och blev landsförvisad till Elba. Här fick han dock ett eget hertigdöme med stort apanage och man hoppades väl att han skulle nöja sig med det. När han landsteg på Elba den 5 maj 2014 togs han väl  emot av lokalbefolkningen, som nog tyckte det var ganska coolt att på detta vis bli en del av världshistorien. Napoleon satte också genast igång med en mängd stora projekt som vägbyggen, utbyggnad av hamnen, omhändertagande av alla vilda hundar m m  och hans rykte på Elba är fortsatt så gott att man firar hans landstigning den 5 maj varje år. Ett av husen han bodde i var Villa Molina, mycket ståndsmässigt högt uppe och nära fästningen,  som nu är museum och som jag besökte. Där fanns fina möbler i festsalar och sällskapsrum mend det som jag tyckte var mest intressant var en modell av hans fältsäng, som han lär ha använt ständigt, även när han bodde i något av sina slott. Den var lätt att fälla ihop och föra med sig.

Napoleon hade egen båt och full frihet utom att brittiska flottan bevakade så att han inte skulle fly från Elba. Men han stod ut bara i 300 dagar tills han en mörk februarinatt efter en karnevalsfest lyckades fly genom den engelska bevakningen på en brigg som hade målats så den såg engelsk ut med hans 600 livvakter med på följebåtar. Han landsteg i Frankrike, tågade till Paris och återtog makten utan att ett enda skott hade lossats eftersom han fortfarande var populär, kungen var impopulär och fransmännen arga på allt krigsskadestånd som de skulle punga ut med. Så började hans 100 dagar som återinsatt kejsare innan han besegrades vid Waterloo och blev deporterad till ett säkrare ställe, St Helena i Atlanten utanför Afrikas kust. Och där blev han kvar till sin död, magcancer eller förgiftning, det är omtvistat. 

För mig blir Elba kvar som en vänlig, välmående och vidunderligt vacker ö, som jag hoppas några fler skall upptäcka, inte för många för ön har bara 30 000 invånare,  men ändå alla som vill upptäcka en pärla något  utanför de vanliga turistmålen.

När jag skriver detta har det hunnit gå tio dagar sedan min förra blogg och jag befinner mig på marinan i Portoferraio, centralorten på Elba, sedan några dagar. Det har varit lyckosamma veckor med en hel del segling längs italienska kusten men fortfarande inte utan sina problem och vedermödor. 

Gaetas hamn hyste också en flottbas och just denna vecka firade italienska flottan sitt 160-årsjubileum menflera stora fartyg på redden och stora festligheter i hamn. Här fanns också en stor medeltida stad uppe på en höjd, som vi besökte.

Sista morgonen fick vi äntligen mekanikerhjälp att montera generatorremmen, en ung man som slet och säkert gjorde sitt bästa. När jag betalat 137 € (närmare 1500 kr) för detta gav jag mig nöjd iväg från Gaeta den 8 juni med mina nya gastar och fick några timmars segling till nästa hamn, Terracina. Det hade varit en viktig hamn redan på romartiden och ett populärt sommarviste för de gamla romarna. Nu är det en fiskeby med fiskaffärer i varje kvarter. Kajerna är fulla av fiskebåtar och det fanns inga gästplatser alls men jag lyckades utverka av kustbevakningen att få stanna vid en kaj till kl 8 nästa morgon.

Nästa dag blev mera mödosam med höga vågor mot oss och ändå mycket svag vind så det blev att gå för motor hela dagen men motorn jobbade på som ett urverk. Vädermässigt var det en ovanlig dag. För det mesta hade vi haft molnfri himmel och upp till 30° men denna dag var det mulet och med tunga regnmoln och åska över land. Just är vi närmade oss vår nästa hamn, Nettuno, en jättestor marina med 1000 platser, åkte vi rakt in i en störtskur och fick en ordentlig gratis dusch. 

I Nettuno blev vi kvar i två dagar i väntan på mekaniker och som väl var var det en bra marina och en fin gammal stad med romerska anor att flanera i. Problemet med generatorn hade nu kommit igen och blivit etter värre: det var inte bara att generatorremmen hoppat av utan nu hade hela generatorn lossnat och den nya generatorremmen klippts av. En ny generatorrem beställdes och två mekaniker kom tredje dagens morgon och installerade den och generatorn på ett mycket tillförlitligt sätt. Det blev 200 € till men sedan dess har också generatorproblemet varit ur världen. Jag reklamerade reparationen i Gaeta men fick till svar att det inte var mekanikerns fel utan min gamla motors. Inte så bra reklam för marinan i Gaeta…

Detta var dock inte enda problemet. Batteriet till startmotorn var svagt och det var med stor möda det orkade dra runt startmotorn och ibland inte alls. Spänningen i startbatteriet var hela tiden lägre än i servicebatterierna, vilket tydde på att det inte laddades upp lika bra, ett allvarligt fel eftersom det kommer tillfällen när man är beroende av ett gott startbatteri för att kunna starta motorn. Dessutom fungerade inte ”landströmmen”, den 220 V -ström som man får i marinorna från deras elstolpar. Och dessvärre hade också kylskåpet lagt av. Jag hade alltså stort behov av en elektriker, som var svår att få tag på. Genom att jag lyckades få igång motorn genom att byta startbatteriet till ett av de fulladdade servicebatterierna gav vi oss av från Netto och hoppades på bättre hjälp i nästa hamn. Efter några timmars motorgång började vinden tillta, vi släppte ut genuan och hissade nu också storseglet för första gången sedan jag fått det nya provisoriska storfallet. Det blev en härlig segling i tilltagande bidevind ända fram till Ostia, vid Tibernmynningen och som varit Roms hamnstad under antiken. Nu hade man anlagt en jättestor marina där, delvis efter modell av den gamla romarhamnen (som dock genom landhöjningen nu låg som fyndplats två km inåt land). 

Även här stannade vi i två dagar i väntan på elektriker, då vi passade på att göra en del båtvård och sjunga sånger till gitarr. När jag på tredje dagens morgon konstaterade att landströmmen plötsligt börjat fungera och att det med viss möda gick att få igång motorn gav vi oss av, även nu med förhoppningar om elektrikerhjälp i nästa hamn. Även denna dag fick vi vind på eftermiddagen så att vi kunde hissa storen och segla i flera timmar, nu till en marina strax söder om Civitavecchia, en stor hamnstad 60 km norr om Rom och som var vår sista anhalt i Tyrrhenska sjön innan vi skulle segla in i den toskanska skärgården. Här fick vi genast hjälp av en elektriker att få igång kylskåpet – en kabel som satt på fel ställe och som han såg direkt. Han skulle komma nästa morgon och hjälpa oss med de övriga problemen, landströmmen och startbatteriet men dröjde och dröjde så att vi avbeställde honom och gav oss av. Vi gjorde nu en plan att under tre dagar med etapper på ca 30 sjömil kunna ta oss till Portoferraio på Elba, i god tid för gastbyte där och så att också Elsa och Bertil skulle kunna få nästan två dagar för att utforska Elba innan de skulle mönstra av och åka hem. Jag hade också kunnat beställa båtplats på Elba för fyra dagar. Planen fungerade förträffligt med mellanlandning på de toskanska marinorna i Cala Galera och Marina di Grosseto, med motor gång på förmiddagarna och segling på eftermiddagarna när sjöbrisen tilltog. Särskilt sista dagen blev det god vind tidigt och segling på kryss i åtta timmar innan vi kunde glida in i den gamla hamnen i Portoferraio och lägga till vid kajen mitt i stan, där ett av folknöjena var att fingå längs kajen och titta på alla båtarna. 

Portoferraio och Elba är värda ett eget kapitel men det får anstå. Här skall bara ordas om vilken fin tid jag har haft under 12 dagar med mina gastar Elsa och Bertil.

Som jag nämnt lärde vi känna varandra när vi bodde i kollektivhus tillsammans på Bastugatan i Stockholm under 80-talet och har hållit mera sporadisk kontakt sedan dess. Nu blev det en mycket kär återförening, när de direkt nappade på mitt erbjudande om segling på Medelhavet som ersättare för Anders, som fått hälsoproblem.  Detta par har haft fascinerande historier att berätta om sitt rika liv som biståndsarbetare i olika afrikanska länder och på senare år som stödpersoner och extraföräldrar till flera ensamkommande afganska ungdomar på sitt kollektivhus Slottet i Lund. Det har blivit många fina samtal under segling och vid middagsbordet. Det var också en fröjd att leva så nära ett par som fungerade så bra tillsammans ännu efter mer än 40 år tillsammans. De har också varit helt ovärderliga som gastar i att de har gått och handlat all maten och att Elsa, van husmor på båt, har lagat till en lång rad läckra middagar. Och inte nog med det: de är båda vana seglare och har kommit med en rad ovärderliga råd och dåd om skotpunkter, segelföring  och annat. Med deras hjälp har jag trots alla mekaniska och elektriska problem lyckats hämta igen hela förseningen och lagt en god grund för att föra hela detta årets projekt i hamn i Port Saint Louis som planerat till i mitten av juli. 

Slutligen några ord om mina elproblem, som fått, som det ser ut, en mycket lycklig lösning här på Elba. Hamnkontoret gav mig telefonnummer till en elektriker, Günter, som kom snabbt och konstaterade att problemet med landströmmen var de båda kontakterna på min kabel, som han bytte ut så att den funktionen kom tillbaks. Han gav sig också på problemet med startbatteriet och lyckades identifiera problemet, en defekt huvudströmbrytare som inte gav startbatteriet någon laddningsström. Det var dessutom en mycket sympatisk man, en tysk som varit ute och seglat på de sju haven men nu etablerat sig på Elba med sin familj. Han gjorde något som jag mycket uppskattar med hantverkare: tänkte högt om vad han fann och vad han gjorde så det blev fullt begripligt för en lekman. Därmed har alla mina mekaniska och elektriska problem fått en lösning, och jag tror det finns goda chanser att de skall hålla resten av säsongen, den månad jag har kvar. Dock, osvuret är bäst…

Dessvärre har jag kommit efter med min blogg och när jag skriver detta har det hunnit bli den 10 juni och vi har en vilodag på en bra marina i Nettuno, som ligger 60 km söder om Rom.

Men nu skall det handla om den vidare färden in i Kampanien till Amalfikusten och Neapelbukten. Clara var kvar som gast en vecka till medan Mårten hade lämnat oss. Denna resa startade den 30 maj, då vi lämnade alla våra nya båtvänner i Cetraro. Första anhalten var Maratea som vi nådde efter fem timmars motorgång på grund av svag vind. Maratea var en mycket charmig by med en liten marina där vi fick plats efter telefonkontakt. Hamnen var lätt att identifiera på grund av en vit Jesusstaty högt uppe på berget invid byn, som från hamnen klättrade rakt upp i en hög dalgång mellan bergen.

Nästa dag siktade vi på en liten fiskehamn men när vi så småningom fick kontakt med den kunde de inte ta emot oss eftersom de höll på med muddringsarbete i hamnen – det var ganska vanligt här att sandbankar flyttade på sig och skapade problem i hamnarna och därför ofta behövde muddras. Nästa hamn var full så det blev en ganska lång dagsetapp på 54 sjömil, 9 timmar för motor på grund av fortsatt mycket svag vind. Nu kom vi till Agropoli, liksom Tropea med en gammal medeltidsstad uppe på en klippa men framför allt en av resans stora sevärdheter i närheten: den grekisk-romerksa fyndplatsen Paestum. Grekerna hade ju grundat en rad olika stadsstater i södra Italien och detta är den som är bäst bevarad men flera grekiska tempelbyggnader. Vi tog därför en dag ledigt från båtlivet, hittade en buss till Paestum, tillbringade en dag där och njöt storligen av de välbevarade templen och de vackra bevarade freskerna i muséet. bland dem är den berömde dykaren, som i själva verket föreställe Dionysos på flykt från en gudinna. Romarna tog förstås över Paestum så småningom och byggde ett Forum Romanum, där det också fans rester av en amfiteater. Det är spännande med de grekiska stadsstaterna i Syditalien eftersom mycket talar för att det var här, bland nybyggarna där det inte från början fanns en etablerad hierarki, som demokratin utvecklades och inte i Aten, väl beskrivet och dokumenterat i Tomas Lappalainens bok ”Världens första medborgare”. 

Nästa anhalt var Amalfi och Amalfikusten, som är ett världsarv och en stor turistattraktion på grund av sin vackra natur. Amalfi ligger på södra sidan av Sorrentohalvön, som utgör södra delen av Neapelbukten så nu hade vi kommit nära ett hett turistområde. På vägen över Salernobukten hade vi Vesuvius i fonden. Enda marinan fanns i staden Amalfi och där fanns ingen plats för oss. Vi la oss därför på svaj en bit från hamnen. Det blev rejält gungigt under dagen på grund av all båttrafik men på natten var det lugnt och  mycket säkert på grund av fortsatt svag vind. Clara var inte pigg på att använda jollen och då avstod jag också så vi nöjde oss med att beundra det vackra landskapet från båten. 

Det som nu såg ut att bli lättare dagsturer eftersom det inte var långt mellan hamnarna. Men det blev andra problem istället: marinorna var ofta fulla så jag fick ägna timmar åt att ringa för att hitta plats åt oss. Dessutom började priserna bli mycket höga, sällan under 100 € natten. Det hade varit roligt att komma till Capri med egen båt och den höga hamnavgiften hade vi gärna betalat men det fanns ingen plats. Från Amalfi gick vi istället till den bukt på södra delen av Capri, där det stod att man kunde ligga på svaj. Vi passerade de berömda raukaliknande klipporna och kom in i den bukten, som kallades ”Piccolo marina”. Men det jag trodde var en fridfull vik för ankring visade sig vara ett högexploaterat område med massor av fritidsbåtar av alla storlekar på svaj eller vid bojar. I piloten hade det stått om att det kunde finnas möjlighet att förtöja med mooringlinor i land men när vi cirklat runt ett slag i kaoset lyckades vi inte finna några. Clara var fortsatt inte pigg på att använda jollen så vi bestämde oss för att haka på en boj för en lunchpaus. Men när vi närmade oss en boj kom en liten jolle med två män och berättade att bojen tillhörde en restaurang i land och att det kostade 100 € att förtöja där. Då var måttet rågat och vi bestämde oss att åka vidare till den enda hamn i Neapelbukten, där vi lyckats finna en plats, för 95 € natten. Och för min del hade alla lust att besöka Capri försvunnit, det verkar vara en enda turistfälla. Kanske kommer jag att återuppliva en gamla idé jag haft att söka ett stipendium i San Michele-stiftelsen, det kunde vara ett mänskligt sätt att besöka Capri.

Vi fortsatte därför in i Neapelgolfen, passerade Sorrento, där jag varit med familjen på en minnesvärd resa när barnen var små. Vi kom till den marina vi fått plats i och som hette Castellammare. Det var en stor hamn för yrkestrafik, där man hade avsatt valda delar för fritidsbåtar. Personalen var mycket opersonlig och ingen kunde prata engelska så det blev en hel del problem med kommunikationen. Vår plan var emellertid att stanna där två nätter för att få tid att besöka någon eller några av sevärdheterna i Neapelbukten. Och dessutom behövde jag få hjälp med min krånglande generatorrem, som nu helt hade hoppat av och försvunnit ner i motorrummet. Jag hade en generatorrem i reserv men hade inte kunskap nog att montera den då startmotorn sitter i vägen. Jag gjorde gjorde ivriga försök att genom marinapersonalen få tag på en mekaniker. Clara åkte iväg på sin sightseeing till Pompeji medan jag bestämde mig för att åka in till Neapel Efter att nyligen ha läst Ferranti-trilogin tyckte jag mig ha varit där men aldrig i verkligheten. Det var nästan en timmes tågresa dit så jag hann bara göra en tur runt Piazza Garibaldi och få mig en cappucino innan det var dags att resa hem och passa mekanikern. Men ingen mekaniker kom och nu fick jag löfte att han skulle komma nästa dag (som var en söndag). 

Vi väntade halva dagen innan det blev klart att ingen mekaniker skulle komma och gav oss då av tvärs över bukten till en Marina Miseno i nordvästra hörnet av bukten, där vi fått plats. Där var ett hyfsat pris eftersom det nu var utanför det hetaste turistområdet. Lite segling fick vi äntligen över bukten, mycket välkommet eftersom det var den första på flera dagar. Det hade nu hunnit bli den 5 juni och dagen innan mina nya gastar skulle mönstra på. Miseno var en fin, ganska nystartad marina med mycket personlig service och en egen badplats. Det visade sig dock att den låg ganska illa till när det gällde kommunikationerna till och från Rom med många byten, vilket skulle göra det krånglig både för Clara och mina nya gastar att komma till och från Rom. Jag lyckades få en plats i Gaeta, 36 sjömil norrut med goda förbindelser till Rom så dit körde vi nästa dag, utan generator förstås men ändå OK på grund av min solpanel. Tyvärr fick vi igen nästan bara gå för motor på grund av den svaga vinden. Jag hade haft kontakt med mina nya gastar under dagen och de hade redan hunnit ta sig till Gaeta, hitta marinan och kunde ta emot oss när vi kom i hamn. Det var Elsa och Bertil, som jag lärde känna väl när vi bodde i kollektivhus tillsammans på 80-talet och som jag bara haft sporadisk kontakt med sedan dess. Men det var ett mycket kärt återseende. De kom nu på kort varsel i stället för min ordinarie gast Anders, som fått hälsoproblem. De välkomnades med en väl kyld Prosecco och sedan med min traditionella välkomst- och avskedsmiddag, som kaptenen bjuder på. Det blev en pastarätt med skaldjur på en Osteria som avnjöts tillsammans med goda samtal. Morgonen därpå, nu den 7 juni, mönstrade Clara av och vi stannade ännu en dag för att proviantera oss och för Elsa och Bertil att bli installerade. Och, förstås, med nya ansträngningar, förgäves,  för att få en mekaniker som kunde fixa min generatorrem. Kanske skulle någon kunna nästa morgon…En fråga är förstås hur beroende man är av generatorn, vars funktion är att ladda batterierna när motorn är igång. Det har visat sig att det går hyggligt att klara sig utan eftersom jag har en solpanel och solen är stark här men i långa loppet är det ändå sårbart utan generator. Mer om denna generator-följetong följer i nästa blogg

Det blev en dryg dagsetapp när vi rundade ”tån” med motvind nästan hela vägen så det blev ett helt dagsverke för motorn, som arbetade troget. Ett märkligt avbrott fick vi också när vi blev prejade av Guarda Finanza, som nu kom i en jättebåt och jagade flyktingsmugglare och ville kolla alla våra handlingar. De skickade ner en stor håv för att samla upp pass och båtpapper och sedan lät de oss åka vidare. Efter lång tid körde de ifatt oss, stack ner håven med alla papper och meddelade att allt var OK. När vi sedan i vår förträffliga guidebok för seglare (Italian Waters Pilot av Rod och Lucinda Heikel) såg att det skulle finnas en möjlig marina, Marina di Bolaro, någon timme innan Reggio som egentligen var målet för dagen, bestämde vi oss för att prova den för att förkorta den långa dagen. Jag hade förgäves försökt få kontakt med marinan och vi var mycket konfunderade när vi närmade oss och varken kunde upptäcka pir eller master.  Där var några träbryggor och vi var nära att köra vidare när en man kom och vinkade in oss. Det visade sig vara ett fynd, ett litet friluftsområde med en mycket liten hamn, som nu var helt övergiven eftersom turistsäsongen inte hade börjat ännu. Vi var ensam båt där så lugnare och trivsammare hamn är svårt att tänka sig med härliga havsbad att dyka rakt ner i.. 

Nästa dag var det Mårtens födelsedag och Clara och jag hälsade honom med glad sång när han stack upp huvudet från akterruffen, där Mårten alltid väljer att sova. På vägen till Reggio nästa dag stämde han upp en av de klassiska födelsedagssångerna till sig själv på sin 50-årsdag, då skapad och framförd på bredaste Listermål (Lister är en halvö utanför Sölvesborg i mitt hemland Blekinge) av min älskade, bortgångne bror Per och nu i Pers anda av Mårten själv. Detta är en klassiker i min familj och här kommer den:

Reggio var en stor hamn, där vi bunkrade diesel och mat och jag skaffade mig alla informationer om hur man bäst skall tackla den beryktade passagen genom Messinasundet. Där går starka strömmar och virvlar, som det gäller att bli vän med. Med tabeller gick det att räkna ut att strömmarna skulle vara mest gynnsamma om vi gick från Reggio kl 10 nästa dag. På Odysseus tid fanns det inga tabeller och i Odysséen berättas om den fasansfulla passagen där på västra sidan fanns ett monster, Karybdis, som sög i sig vatten som bildade virvlar som drog ner skepp i djupet. Och klarade man det fanns Skylla på andra sidan, ett monster som gärna slukade människor och där Odysseus förlorade fem av sina män. Det var frisk sydlig vind genom sundet men vi följde det bestämda rådet att gå för motor och inte segla genom sundet. Idag finns en klippa nära en stad som heter Scilla och där man brukar förlägga det antika monstret. Klippan var lätt att identifiera med sin borg högst upp medan sundet på andra sidan var låglänt, bebyggt och dominerad av en enorm telemast. Enstaka misstänkta virvlar hade vi väl sett i vattnet men ingenting hotfullt.

Det blev ändå en viss dramatik eftersom den sydliga vinden bara tilltog. När vi efter 2 1/2 timmes motorgång passerat Scilla började vi segla med bara halva genuan och fick då en härlig slörsegling i 6 – 7 knop under flera timmar. Det var en dramatisk glesbebyggd kust med höga berg tills vi vände runt en udde och några timmer senare nådde vår natthamn, Tropea, en berömd turistort med en medeltida stad högt uppe på en klippa över havet. Där var en lyxig marina som tog 80 € natten så nu började de verkligt höga hamnavgifterna, som skulle följa med oss länge. Eftersom vi gärna ville se Tropea bestämde vi oss för att stanna en natt till men då på svaj utanför badstranden intill för att slippa ännu en dryg hamnavgift. . Därmed fick vi en skön dag då vi gick de 200 trappstegen upp till Tropeas ”gamla stan” med vindlande gränder, fullt med restauranger och bländande havsutsikt där de hade lämnat en glugg obebyggd. 

Bilder

Det har varit mödosamt att det i hela Kalabrien, Italiens sydligaste provins, var så långt mellan hamnarna att det fodrade långa dagsetapper på 50 – 60 sjömil och därefter behov av vilodag eftersom besättningen är till åren kommen. Nu hade vi ytterligare en lång dagsetapp kvar på 50 sjömil till Cetraro, som var vår nordligaste hamn i Kalabrien. Så småningom fick vi vind och några timmars härlig segling i sidvind. Vi hade hissat storseglet eftersom prognosen visat relativt svaga vindar. Det blev dock frisk vind och vi fick ta in genuan till hälften innan vinden nästan dog för oss och vi tog in genuan och fortsatte för motor. När det var 10 – 12 sjömil kvar till vårt mål blev det dock dramatik. Vinden tilltog hastigt och blev hård bidevind, snett framifrån, helt överraskande och inte alls förutsett i prognoserna. Det är svårt att ta ner storseglet i hård vind och det verkade också hjälpa till att ge oss fart men vi fortsatte också att ha motorn igång. Mårten och jag blev under någon timme översköljda av de ettriga sjöarna (Clara hade klokt nog sökt skydd i kajutan). Vi valde att gå in närmare land för att få mera lä men vinden bara tilltog och var säkert uppe i kulingstyrka. Mårten satt vid rodret och verkade tycka om utmaningen. Så plötsligt – PANG – storseglet säckade och jag insåg genast att storfallet hade brustit. Nu tog vi ner storseglet helt och snart kunde vi styra in i Cetraros hamn, ganska omskakade och genomvåta. Det hade inte varit tid att ringa i förväg och fråga om plats så ingen tog emot oss så vi gick in till en brygga där det fanns en ledig plats och pustade ut. Det visade sig vara en privat brygga men några av båtfolket där lovade att innehavaren av platsen var borta och att vi skulle kunna stanna till nästa morgon. Det blåste fortfarande hård vind i hamnen, som låg under ett ganska högt berg och vinden höll i sig hela natten. Av våra båtgrannar fick vi misstanken bekräftat att det rörde sig om fallvindar som får en väldig skjuts nerför bergssidan när det blåser östlig vind från andra sidan Kalabrien. Det har jag hört talas om (men aldrig råkat utför) i Grekland men detta blev en varning att det förekommer även i Italien. 

Dagen därpå var det dags för Mårten att mönstra av medan Clara skulle vara med en vecka till. Jag lyckades fixa ett problem med generatorremmen, som hoppat av men när vi skulle starta motorn var det inget liv i startmotorn. Nu hade det kommit många båtgrannar till bryggan och de började engagera sig för fullt i våra problem. Och vilken uppställning det blev, de ordnade landström åt mig och när det inte hjälpte för att få igång motorn ringde de efter en mekaniker. Dessutom erbjöd sig närmaste båtgrannen direkt när han hörde om problemet med storfallet att ringa en god vän som var bra på att klättra upp i masten och fixa sådant. Efter en halvtimme kom vännen, vi vinschade upp honom i masttoppen där han släppte ner en tunn lina genom masten med en bit av en cykelkedja i änden som tyngd. Tyvärr gick det inte att få den ända ner som hade behövts för att få upp ett nytt storfall genom masten. Men då löstes problemet genom att vi hissade upp ett block till honom, som jag hittat i mina båtgömmor och som han monterade som ett provisorium för ett storfall utanför masten. Närmaste båtgrannen körde mig sedan till byn, när vi kunde inhandla ett nytt storfall, som jag sedan inte hade några svårigheter att montera. Han som var uppe i masten, säkert nära en timme tyckte väl inte att han gjort något bra jobb som inte kunnat lösa problemet helt så han ville inte ha betalt men var ändå tacksam för en halvfull romflaska, som Mårten hade lämnat efter sig. 

Visst är det jobbigt när det blir allvarliga problem med båten i främmande land. Men desto mer värmande när människor är så engagerade och hjälpsamma. Vi hade haft tur som hittat denna privata brygga, där alla kände varann och ville hjälpas åt för att lösa mina problem. Svårt att beskriva min lättnad och tacksamhet när vi nästa dag skulle kunna fortsätta vår resa. Men även då blev det problem. På natten kom världarnas åskväder med ett skyfall som varade i timmar. En läcka genom styrbordsvanten ner i min koj hade spökat länge tidigare och nu visade det sig att den läckte som ett såll så att jag vaknade med en genomvåt madrass. Vi fick också ett bestämt råd av en båtgranne att inte ge oss av den dagen eftersom det var mycket höga vågor efter nattens storm. Så en dag till fick vi njuta av deras gästfrihet innan det var dags för nya äventyr. Vi skulle nu lämna Kalabrien och segla vidare in i Kampanien, landskapet där Neapel är huvudort. Men det får bli ämnet för nästa blogginlägg.

Från Ligia fick vi svag vind och vi gick för motor hela vägen till Korfu, staden. Vilket underbart land detta Grekland är med så mycket hav och så mycket vild natur med höga berg! I Korfu fanns några allmänna hamnar som inte var så roliga så vi gick in i marinan vid foten av den magnifika venetianska borgen, en bekväm marina men dyr med bar vid kajen och som tillhörde några båtklubbar.

Efter att ha kopplat av med en öl i baren gick vi en runda i stan, beundrade deras marmorbelagda ”Splinada”, anlagd av fransmännen nära den gamla engelska cricktefältet – här finns spår av många kulturer av olika erövrare. Så dök vi in i gränderna, överbelamrade med turistaffärer, framför allt för sprit + godis, kläder och träslöjdsartiklar. Efter proviantering och god middag på stan gick vi hemåt och njöt av det vackra skymnings- och månljuset över staden uppifrån den venetianska borgen.

Nästa morgon gick vi vidare, även nu för motor då vinden var svag, norrut genom sundet mellan Korfu och fastlandet, son där var Albanien. Vi stävade sedan på västerut, till den grekiska ön Othonoi, lite nordväst om Korfu och som var den närmaste punkten inför överseglingen till Italien med ett avstånd av bara 48 sjömil och lätt att göra som en dagsetapp. Där låg vi i ett fiskeläge och lyckades också hitta en stenig strand för ett uppfriskande bad. 

Lördagen den 14 maj var det så dags för överseglingen. Enligt prognosen skulle det blåsa nordliga friska vindar, varför vi satte ett rev på storen och gav oss iväg vid 8-tiden. Det tog flera timmar för motor innan det blev tillräcklig vind för segling, närmare NV än N som gav bidevindsegling på en bog. Det uppstod en förarglig reva på storseglet invid ena revningspunkten så resten av seglatsen fick bli för bara genuan. Kl 13:20, ca 20 sjömil från land kunde vi sikta Italien och snart också det höga fyrtornet i Santa Maria di Leuca, som ligger på spetsen av klacken av den italienska stöveln och dit vi gick in till den välutrustade marinan. 

I Santa Maria di Leuca var det dags för gastbyte. Dit kom Clara, som varit med på färden i flera år,  medan Johan mönstrade av. Nästa anhalt var Cirò tvärs över “hålfoten” på stöveln, en ansenlig distans på 60 nM, men som innebar en stor tidsvinst jämfört med att gå längs kusten av hålfoten och desto viktigare eftersom vi genom alla förseningar kommit en vecka efter i tidsschemat. Efter en vilodag gav vi oss av efter att ha fyllt tanken och alla dunkarna med diesel. glada i hågen och för motor eftersom vinden var svag. 

Men nu väntade nya problem: efter en kvart började motorn långsamt gå ner i varv och stannade slutligen helt. Det var tydliga tecken på stopp i bränsletillförseln och det påminde mig om vad som hänt för flera år sedan när jag fått brränslestopp just efter jag tankat. Då hade det kommit in luft i systemet men nu lyckades jag inte ens lufta systemet eftersom luftningsskruven satt som berg – ännu säkert en följd av tre år i fuktig miljö. Vi hade knappt hunnit släppa ut genuan för att ta oss tillbaks till Leuca när kustbevakningen, som här hette Guarda Finanza,  så lägligt kom förbi och anropade oss. Det var inte för att de trodde att vi hade problem utan som rutinkontroll för att vi inte hade några flyktingar ombord. Vi bad dem då att få bli bogserade tillbaks till Leuca och det gjorde de gärna.

De tog inget betalt för den tjänsten men det tog säkert en hel timme på kajen för dem att kolla alla mina papper och fylla i alla sina formulär. Genom hamnkontoret tillkallades sedan en mekaniker, som inte kom förrän vid lunchtid nästa dag men som snabbt kunde konstatera att det var vatten i dieseln, som orsakat stoppet. Det måste ha varit vatten som bildats av kondens när båten stått på land i tre år och det trots att jag min vana trogen hade fyllt tanken innan jag lämnade den för vintern. Tyvärr hade både varvet i Preveza och jag själv för sent kommit på att det skulle varit bra att tömma och rengöra tanken innan vi gav oss av men då hade vi inte råd att vänta längre utan tog risken. Nu måste vattnet ha rivits upp när vi tankade. Mekanikern bytte båda filtren och lyckades snart få igång motorn igen. Han bedömde också att vi skulle kunna köra vidare med motorn om vi bara höll tanken ganska full hela tiden (och, tänkte jag, inte tanka strax innan vi skulle iväg). 

Med ytterligare två dagars fördröjning kom vi iväg och en poäng med fördröjningen var att det nu blåst upp så att vi fick god vind för bidevindseglingsegling i 5-7 knop med både storen (vars reva vi lagat med segeltejp) och genuan. Det blev en lång dagsetapp på 60 sjömil till Cirò, där vi sedan tog en vilodag och bekantade oss med trevliga båtgrannar, paret norska Janita och grekiska Andreas från Samos, som seglade i en vacker svenskbyggd träbåt. Sedan bar det vidare söderut i långa etapper, först 40 sjömil till Le Castella på det som ser ut som ”trampdynan” av stöveln och sedan en 47 sjömils-etapp till Rochella Ionica, ute på början av “tån”. Vi fick mycket friska vindar, upp till 12 sekm, och som gav oss ordentliga duschar och en härlig segling, som inspirerade mig att sjunga “Möte i monsunen”.

Rocella Ionica är den sista hamnen innan man kommer till Messinasundet och här var en riktigt lyxig marina med mycket god service, bla. a. tvättmaskiner för en välkommen tvätt.  Hit kom nu min systerson Mårten och mönstrade på för en vecka och här tog vi några härliga bad på den närbelägna sandstranden. 

När jag skriver denna blogg är det den 23 maj och vi är på väg ännu en lång dagsetapp på 60 sjömil, huvudsakligen för motor p g a ogynnsamma vindar för att runda tån med tänkt natthamn i Reggio di Calabria alldeles innan Messinasundet. Vi har länge siktat den mäktiga Etna på Sicilien med en mössa på sig, svårt att avgöra om det är rök eller moln. Stämninngen ombord är på topp med mycket snack och mycket sång, Taube mest. 

Tyvärr blev det ingen snabb avfärd. Vår trevlige och duktige mekaniker Achilles upptäckte att det hade läckt in vatten i oljan till drevet, inte alls nyttigt. Beslutet blev efter överläggningar att packningen måste bytas, en ny packning beställas och oljan bytas ut och för att göra jobbet måste båten tas upp på land igen. Vi hade också problem med toan som måste åtgärdas. Det var bara att bita i detta sura äpple och ställa om sig på flera dagars uppskov. 

Vi fick dock möjlighet att ligga kvar i vattnet vid marinans ramp under väntetiden och passade då på att göra en första provtur i den stora bukten innanför Preveza. Motorn spann som en katt men när vi hissade segel fick vi problem med rullgenuan- den gick inte att rulla ut! Då går det inte att segla långt, ännu en sak som måste åtgärdas före avfärd. Nu hade vi tid att lösa det problemet också med hjälp av varvets specialist på att vinscha sig upp i masten en trivsam och kunnig britt, lagom liten för den typen av jobb. Han fann där uppe att den övre rullen låste sig när vi försökte rulla ut seglet. Vi tog ner seglet, smörjde rullen och fick dessutom tips att ändra hur seglet matades in i staget. Upp med seglet igen och nu fungerade det! Ännu ett problem löst! 

Den efterlängtade packningen anlände, båten lyftes, jobbet blev snabbt avklarat, toan fick en ny pump och allt blev klart för avfärd igen, en vecka efter den första sjösättningen.  

Nu hade jag förberett en tack- och-avskedsföreställning för marinans stab: jag hade lärt mig Theodorakis ”En sång om frihet” på GREKISKA – “O Kaimos”! Så jag greppade gitarren, gick in på kontoret, tackade alla och sjöng. De blev påtagligt rörda, alla älskar Theodorakis, även unga människor. Det blev ett fint avsked efter 2 1/2 år på Aktio marina. Servicen där hade varit utmärkt av vänliga människor med stor professionalitet. Och ett djupt hål i plånboken för mig men det fick det vara värt.

Sedan, äntligen, kl 14:50 den 11 maj kastade vi loss!! Vi fick flera timmars härlig bidevindsegling norrut längs kusten till Ligia, ett litet idylliskt fiskeläge. Där avnjöt vi en god båtmiddag och försökte ta in och glädjas åt  att vi nu faktiskt var på väg. 

I juli 2019 lämnade vi båten på Aktio Marina i Preveza på grekiska västkusten efter en underbar seglingssommar i den grekiska övärlden, i Odysseus kölvatten. Planerna för det fortsatta seglingen mognade under hösten och utmynnade i en plan: 2020 segling över till Italien, runt stöveln, längs italienska västkusten till Elba, över till Korsika och därifrån över till franska medelhavskusten men sikte på Port St Louis vid Rhonemynningen. Därefter 2021 flod- och kanalvägen hem till Östersjön och hela vägen hem till hemmahamnen på Långholmen, där jag startade hela detta stora äventyr i maj 2016. 

I vanlig ordning gjorde jag en detaljplan vecka för vecka över seglingen 2020, från maj till juli och inbjöd mina gastar att boka veckor. Ganska snart var gastlistan full och det blev t o m en familjeträff planerad på Korsika till midsommar, en önskerepris på midsommaren på Samos 2018. 

I mars 2020 kom så ett tjockt streck i denna genomtänkta räkning: PANDEMI!  Själv befann jag mig i mitten av mars tillsammans med Joyce på en härlig vecka på Hawaii, som ännu inte nåtts av pandemin men där vi på TV kunde följa hur pandemin exploderade över världen. Väl hemma från Hawaii började alla flyg ställas in och jag var tvungen att ta första bästa flyg jag kunde hitta hem till Stockholm. Seglingen måste förstås ställas in och min tillvaro blev ett lugnt liv i Stockholm med begränsat umgänge och ett nytt bokprojekt. 

Planen blev nu att återuppta seglingen sommaren 2021 med senare start från juli till september för att det skulle vara bättre chans att pandemin klingat av. Igen började gastlistan fyllas på med hugade barn, barnbarn och vänner. I mars drabbades jag själv av Covid-19 och fick tillbringa två veckor på sjukhus. Jag klarade mig och var på god väg med min rehabilitering, när det började bli alltmer tveksamt om vi skulle kunna genomföra seglingen. Framför allt handlade det om att få till nödvändiga vaccinationsbevis för alla gastar och även för mig själv, eftersom jag måste skjuta på vaccinationen efter genomgången infektion. Det hela utmynnade i ett smärtsamt men nödvändigt beslut att skjuta på seglingen ett år till. 

Då var det bara att hoppas på ”tredje gången gillt”. Redan på sommaren 2021 skickade jag en ny inbjudan till gastarna, nu med seglingen förlagd från maj till juli 2022. Och genast började gastlistan fyllas på. 

Hösten 2021 inträffade en stor förändring i mitt liv genom att min 10-åriga relation till Joyce avslutades. Även om segling och båtliv inte varit hennes favoritsysselsättning hade hon varit med alla åren, på kanalerna, en stor del av Donau och även i den grekiska övärlden. Hon blir saknad!

Vattenskada!

I januari i år hörde jag av mig till Aktio Marina, där båten nu legat i över två år, och bad dem kolla att allting var OK. Det var nu nästan två år sedan jag bett dem kolla sist och då fått lugnande bilder från en väl bibehållen båt och kajuta. Nu fick jag ett snabbt svar med förfärliga bilder som berättade att det läckt in massor av regnvatten in i kajutan. Bilden här är tagen uppifrån kajutaingången med trappan ner till vänster, diskbänk och spis till höger och rakt ner grejor som flyter runt i vattnet som stod tre dm över durken. Vilket elände!!

Nu vidtog förstås en tät kontakt med marinan för att kartlägga skadorna. De började förstås med att pumpa ut allt vatten. Sedan var det första de gjorde att undersöka motorn och det visade sig till all lycka att den överlevt – som lugnande bevis skickade de en film när motorn startas och går igång. De informerade om att hela kajutan, inklusive madrasser, var inpyrda med diesel- och oljeblandad fukt, vilket fodrade en grundlig rengöring innan något mer arbete kunde göras. Jag fick en offert på 1550 € för hela rengöringen, som var ett rabatterat pris som jag gärna accepterade, och pengar som jag förde över direkt. 

Under tiden hade jag förstås tagit kontakt med mitt försäkringsbolag, Pantaeneus, som förklarade att  de inte hade möjlighet att ersätta denna typ av icke-akut skada och att de aldrig gjort det vid tidigare liknande skador. 

Jag bestämde mig för att resa ner till Preveza för att se skadorna med egna ögon och för att diskutera med varvet vad som behövde göras. Efter flyg till Aten den 1 mars var det 5 1/2 timmes bussresa till Preveza och därifrån taxi över till Aktio Marina. Eftersom alla madrasser och sovsäckar fortfarande var på rengöring hade varvet ordnat extra madrasser och sängkläder så att jag kunde bo i båten. 

Det var en ganska bedrövlig syn som mötte mig. I kajutan var durk och väggar vattenskadade, det fanns ingen el (batterierna och hela elsystemet skadat), inget rinnande vatten och spisen gick inte att få igång. Under båten hade man vräkt fullt av vattenskadade grejor för att jag skulle få möjlighet att undersöka vad som möjligtvis gick att rädda. På dagen var det varmt men på natten bistert kallt, 4°. Jag byltade på mig rejält men sov inte mycket alls den natten. Och jag undrade verkligen om det var värt allt detta besvär för att få iordning denna gamla skadade båt. Var detta dödsstöten för mitt seglarliv, månne?

Dagen därpå var det strålande grekisk sol och skön svensk sommarvärme. Jag tog itu med inventeringen av de vattenskadade grejorna och hittade en hel del, både kläder och hushållsgrejor som gick att rädda. Så hade jag förstås långa samtal med den tekniske chefen på varvet och gjorde en plan för de reparationer som nu behövdes för att båten skulle kunna bli segelduglig till den 4 maj, som var den planerade dagen för avfärd. Han bedömde att det skulle vara helt möjligt. Utan spis blev det primitiva måltider men jag började känna mig mer och mer hemma på min kära segelbåt. Seglingslusten började vakna på allvar och när jag efter några dagar reste hem igen var jag fast besluten att ge allt för att få båten i skick igen för de två somrar som behövs för att få den hem till Långholmen. Jag förstod att det skulle kosta en hel del men var beredd att ta hjälp av mina besparingar. 

Sedan blev det täta majlkontakter med marinan, som gav offerter på olika reparationer (nya batterier, spisen och gasen, kylskåpet, ventiler m.m.), som var vettiga och som jag accepterade. Den 26 april, min 83:e födelsedag reste jag ner till båten för att ha en vecka på mig före avfärd. Med mig i resväskan hade jag en ny generator, som de inte lyckats hitta i Grekland och som jag varit ute på Skrubba industriområde och inhandlat. När jag kom ner var elsystemet fortfarande inte i funktion så jag fick åter klara mig utan elljus, rinnande vatten och kylskåp. Spisen kom dock igång så jag kunde börja laga riktig mat. Min göra-lista var diger och jag fick ordning på det ena efter det andra. Den 1 maj kom min första gast, mitt äldsta barnbarn Johan, 30, som också satte igång att jobba för fullt. Skönt med hjälp och skönt med sällskap och stöd för alla svåra moment och svåra beslut. 

Efter att alla reservdelar i elsystemet levererats blev den 4 maj en avgörande dag, när mekaniker och elektriker jobbade med att få igång alla systemet i åtskilliga timmar. In i det sista var det osäkert hur det skulle lyckas och om nya skador skulle uppenbara sig men innan dagen var slut var generatorn på plats och hela elsystemet igång med rinnande vatten, kylskåp, ljus i kajutan och i lanternorna, GPS, autopilot och hela faderullan. Dagen påminde mig om att vara med om en omfattande operation av vitala delar i vaket tillstånd, att allt gått väl och bedövningen släppt. Vilken otrolig lättnadskänsla efter all denna vånda!

Dagen efter, kl 8:30 var det dags för sjösättning. och där låg hon nu, min kära segelbåt, redo för nya äventyr. Några timmar behövde dock mekanikern på sig att fixa de sista motorproblemen men sedan kunde Johan och jag kasta loss och köra den lilla biten över sundet till staden Preveza, där vi skulle proviantera och komplettera utrustning. 

Sista kapitlet på årets seglingsäventyr handlar om den joniska skärgården i västra Grekland. Men först hade Joyce och jag en vecka för oss själva i Patras i väntan på nästa besättning. Patras var väl inte det bästa stället att tillbringa en vecka. Vi hade tänkt hyra en bil för att besöka Olympia och utforska mer av Peleponnesos, men det visade sig vara så dyrt och krångligt att vi gav upp. Vi gjorde en utflykt till Patras berömda vingård Achaia Clauss för vinprovning och inköp av en butelj av deras klassiska söta röda mavrodaphnevin.

Vi tog också in på hotell en natt för att njuta av luftkonditionering och dusch (hettan på dagarna, 30 – 35° började tära på oss) och för att utforska centrum av stan, där det finaste var utsikten man fick över stan och Patrasviken när man kämpat sig upp för den långa trappan upp till borgen och Gamla Stan med sitt romerska Odeon. Ett oväntat nöje var också flera sång- och dansuppvisningar av barn och vuxna, mest traditionellt grekiskt, på den lilla amfiteatern i hamnen på kvällarna när solen gått ner och de heta dagarna övergått i dessa underbara medelhavsnätter med sin alldeles lagom varma vind. För övrigt tillbringade vi mycket tid med att läsa och vila på någon av alla barer i hamnen med luftkonditionering, som räddade oss från den värsta hettan.
Den 30 juni kom så vår nya besättning i form av barnbarnen, kusinerna  Gustaf (17) och Christoffer (15), som varit med alla år på resan och är väldigt bra kompisar. Vindutsikterna för Joniska havet visade ganska svaga vindar överlag utom första dagen så vi passade på att gå de 46 sjömilen genom Patrasviken  över till den närmaste (och största) ön Kefalonia. Vi fick några timmars fin slörsegling men sedan mojnade vinden och motorn fick göra det mesta jobbet. Redan i Patras såg vi konturerna av vad som kunde vara Kefalonia men jag kunde inte riktigt tro att man kunde se en ö på det avståndet ((hemma i Sverige ser man sällan en ö längre borta än 10 sjömil). Men så var det ändå, naturligtvis beroende på att det högsta berget på ön, Mount Ainos, är hög som våra svenska fjäll, 1628 meter. Så småningom framträdde också den tvåpuckliga Ithakaön, Odysseus ö, som ligger strax öster om Kefalonia. Efter övernattning i Poros på Kefalonias östkust beslöt vi sedan att ta vara på vindarna söder om ön, där havet är öppet ut till Italien, vilket gav oss en härlig segling, först bidevind, sedan halvvind och på slutet slör hela vägen ner till huvudstaden på nästa joniska ö, Zakynthos. Vi hade hört talas om att man där kunde skåda havssköldpaddor i Laganaviken och det lockade också. Vi hyrde bil, körde ner till Lagana, där vi fick vada ut till den förbeställda båtturen.  Båten hade fönster i botten och en kapten som visste sin sak och ganska direkt hittade två havssköldpaddor på bottnen som vi fick se, först genom båtbotten men senare också när de gick upp i ytan för att andas.

Det var en stor upplevelse att se dessa utrotningshotade djur, den s.k. oäkta karettsköldpaddan (Caretta caretta), som använder denna vik för att fortplanta sig. Vart tredje år kommer de hit, lägger och gräver ner sina ägg på sandstranden och när dessa 100-tals ägg efter några sommarmånader kläckts i den varma sanden tar sig ungarna ner till vattnet nattetid, vilket långtifrån alla klarar. Vuxna sköldpaddor väger 100 kg eller mer och är ca 1 m långa. Efter sköldpaddsskådningen körde båten vidare till en rad djupa grottor och mäktiga klippstup, där vi simmade och beskådade fisklivet med cyklop eller från båtbotten.

Efter det blev det tid för lunch och bad på ön Marathonisi i viken innan det var dags att åka tillbaks till Laganas och vada in till stranden igen.  Båttruren kostade 20 € per person, var väl värt priset och kan rekommenderas. Vi utforskade sedan ön med hyrbilen och var trötta och nöjda när vi kom tillbaks till båten och lagade oss en läcker grekisk sallad. Zakynthos var väl värt ett besök, en bördig ö med mängder av sandstränder och en vildhet genom sitt läge längst ute i havsbandet med fritt vatten ner till Afrika och över till Italien.
Från Zakynthos tog vi oss till Lixouri på västra Kefalonia, där vi sedan flera år talat om att besöka vår goda vän Angela Dellaporta från Palo Alto och som har ett familjeställe nära Lixouri, där hon tillbringar somrarna. Det hade nu blivit den 4 juli så vad kunde passa bättre i tid än att hälsa på en amerikansk vän. Vindarna var svaga, nu även i sundet mellan Zakynthos och Kefalonia så motorn fick göra största delen av jobbet de 35 sjömilen.

Angela tog emot oss på bryggan och vi bjöd på retsina och tsatsiki på båten innan hon körde oss hem till familjestället, som låg på en höjd en bit in på land med en härlig utsikt över Argostoliviken. Angela har grekiska föräldrar och ägorna har funnits i familjens ägor sedan medeltiden, då en av förfäderna, som deltog i ett av korstågen föredrog att stanna på Kefalonia i stället för att att ta sig hela vägen till Jerusalem. Ett flera hundra år gammalt hus hade funnits på tomten och länge varit fritidshus för familjen men övergivits och förfallit så att tomten var på väg att förloras för familjen.  Det gjorde att Angela bestämt sig för att bygga ett nytt hus i samma stil för familjearvet. Här fick nu Joyce och jag njuta i fulla drag av Angelas gästfrihet i två nätter i gästrummet med engelsk järnsäng och eget badrum (vilken lyx för seglare!) medan killarna valde att bo kvar i båten nere i Lixouri. Andra dagen gjorde vi ett besök på Petani beach, svindlande vacker i en bergsklyfta och avslutade dagen med avskedsmiddag för Angela på en familjekrog med utsikt över solnedgången i havet.
Vi började nu närma oss slutet av resan och hade tre dagar på oss att ta oss hela vägen från Lixouri till Preveza på fastlandet, där jag fått plats för vinterförvaring av båten. Det var fortfarande svaga vindar i den Joniska övärlden så det blev mycket motorgång och jag såg med viss avund på min väderapp Windy hur meltemin nu gav god segelvind i Cykladerna varje dag. Inte minst var det tråkigt att killarna fick så lite segling. Vi hade en natt till i Poros på Kefalonias östkust och gick sedan vidare norrut i sundet mellan Ithaka och Kefalonia. Genom utflykterna till Zakynthos och Lixouri fanns det tyvärr inte tid att besöka Ithaka, som jag mycket sett fram mot. Det är många öar och platser som tävlar om att ha varit Odysseus ö och även på själva Ithaka finns det tävlande teorier om var hans gård skulle ha legat (om han nu verkligen funnits som historisk person, vilket ju också är omtvistat). Det som många anser vara den mest troliga platsen (så också Göran Schildt i ”I Odysseus kövatten”) är Stavros på nordvästra delen av ön med den ganska djupa viken Polis nedanför. Vi gick in i Polis och lade oss på svaj för en bad- och lunchpaus och jag unnade mig nöjet att simma in till stranden för att stå på den mark (se bild) där kanske Odysseus en gång sjösatt sitt skepp på väg till Troja och där Telemachos i de första sångerna av Odysséen (som jag just höll på att läsa för jag vet inte vilken gång i ordningen)  gav sig iväg mot Pylos och Sparta för att efterforska faderns öde.

Angela väntade i Fiskardho på Kefalonia för att hämta upp Christoffer, som här skulle mönstra av och köras till flygplatsen. Fiskardho är ett centrum för båtsporten i området så här var det för första gången riktig svårt att hitta båtplats. Vi la till vid en pir men blev snabbt bortkörda av hamnkaptenen, som just skulle ta emot en jättekryssare på den platsen. Det blev tidsnöd så vi fick sätta iland Christoffer snabbt och fick tyvärr ingen tid för avskedsdrink med honom och Angela och fick först långt senare en plats vid en annan pir.
Så hade vi kommit till sista dagen på sommarens segeläventyr, när vi skulle ta oss till vår vinterhamn, Preveza. Det blev igen svaga vindar men ändå så pass att vi såg flera båtar för segel ute än någonsin under dessa två månader, jag räknade till 15 på en gång så detta är tydligen ett mycket populärt område för segling. För oss som skulle avverka 33 sjömil blev det motorgång ända till vi gått igenom den grävda kanalen i träsklandet mellan ön Levkas och fastlandet och kommit ut på öppet hav. Där fick vi en frisk bris från väster som gjorde att vi fick en härlig halvvindssegling hela vägen in till Preveza, en skön avslutning på denna tvåmånadersodyssé.

Gustaf vid rodret
Vinterplats hade jag fått på Aktio marina på Aktiohalvön mitt emot Preveza. Joyce tog in på hotell medan Gustaf och jag bevittnade hur båten lyftes ur vattnet och ställdes på sin vinterplats snabbt och professionellt. Sedan ägnade vi en dag åt att göra båten iordning för vintern innan det var dags för att ta flyget hem från Prevezas flygplats, som ligger nära marinan. Jag hade bivit ganska trött den sista veckan och både Joyce och jag var ganska plågade av värmen så nu blev det riktigt skönt att komma hem till lägenheten på Reimersholme i Stockholm med massor av härliga upplevelser bakom oss. Själv skall jag nu gå igenom en stålbehandling för prostatacancer och sedan behöver vi besluta om rutten för nästa år (om jag är tillräckligt frisk): skall vi gå vidare som planerat över till Italien och Frankrike eller skall vi återvända till ett av världens bästa segelvatten, Cykladerna och Tolvöarna.

Avskedsmiddag i Preveza

Summary in English

Here comes the end of my odyssey in Greece this summer, among the Ionian islands to Preveza, where I have now left the boat for the winter. With a new crew, consisting of my grandchildren Gustaf (17) and Christoffer (15) we started from Patras and sailed to Zakynthos, where we visited the fascinating sea-turtles. From there we went to Lixouri on Kefalonia, where we had a lovely two day visit to our friend Angela from Palo Alto. She is of Greek origin and have a great summer home in Lixouri, originating from her forefather Dellaporta who participated in one of the medieval crusades but choose to stay in Kefalonia instead of going all the way to Jerusalem. Angela has built a new house on the old family site where we enjoyed her great hospitality, a king size bed and a bathroom for two days, a great luxury for sailors. On our way to Preveza we passed Stavros on Ithaka, the most probable site of Odysseus´ mansion. Beneath the village is a bay called Polis, where he might have taken his boat to go to the war of Troy.  To honor him (if he indeed has existed as a real person) we cast our anchor in the bay for a lunch break and I swam into the beach to be able to stand on this historical ground (see picture) So we had a lot of good moments in the Ionian sea but unfortunately not much wind for sailing so the engine had to do most of the job. I was looking enviously on the wind forecast of the Cyklades, where the northern wind, meltemin, was blowing steadily. The last day on the open sea between Levkas and Preveza, though, we got a good westerly wind and great final sailing into our goal for this year, Aktio Marina in Preveza.